Lyckan_11

Hej!
Har hittat denna sida med alla fantastiska inlägg och hoppas ni orkar läsa och ge mig råd om hur jag ska gå vidare efter hans grymma svek.
Jag är en tjej på 23 och mitt ex är 31. Vi har varit tillsammans i 1,5 lyckliga år. Vill direkt säga att han är en människa som är uppvuxen i en familj där man aldrig stått riktigt nära varandra, och vi har fått jobba på att han ska visa sina känslor, öppna sig på riktigt.
Det tog slut för snart 3 veckor sedan.

Under vår tid träffades vi på helgerna då vi bodde i var sin lägenhet i Stockholms förorter. På helgerna träffades vi nästan uteslutande hos honom då jag bodde med en äldre familjemedlem.

I vintras började jag leta efter en egen etta, men jag hittade inget passande trots många visningar. Han föreslog då att vi skulle köpa en gemensam lgh för han ville ta ett steg i vår relation. Så i slutet av mars köpte vi en stor gemensam tvåa i Stockholms närförort. Vi var överlyckliga. Lägenheten skulle renoveras av oss själva under maj och juni vilket vi båda såg fram emot och engagerade oss i. Möbler, tapeter och allting planerades in, det kändes verkligen rätt.

Renoveringen var igång och i slutet av maj hände något. Det visade sig att han träffat sitt gamla ex ”som de hade planerat hela livet med” och som han inte hade träffat på 2,5 (!) år. Det tog slut för hon fått jobb och flyttat till Göteborg medan han bor i Stockholm, det skulle inte fungera. Nu i maj hade hon kommit till Stockholm för en konferens på hans företag. Hon har nu fått jobb i Stockholm till hösten. De åt mat tillsammans. Enligt honom var deras relation ett helt avslutat kapitel, de skickade typ GodJul sms och inget mer. Jag vet att han inte ljuger. Han sa att han upptäckte efter mötet att så kapitlet inte var helt avslutat, han var riktigt chockad av att han kände så när han öppnat "Pandoras ask" med gamla känslor. Hon är singel och troligtvis intresserad.

Jag trodde först att det var FEAR OF COMMITMENT: han fick kalla fötter nu när han skulle "stadga sig" med lägenhet och allt. Han behövde tid. Han fick det. Allt fortsatte som vanligt i det praktiska under hela juni, vi sågs och hade jätteroligt. Renoverade. Jag var även tydlig med att berätta att han behöver vara säker på att det är MIG han vill ha, och att jag är beredd att kämpa för oss.

Jag har varit i en känslomassig berg-o-dalbana under hela juni. Mådde SÅ illa vissa dagar men hoppet höll mig vid liv. Han mådde också dåligt varannan dag. Vi pratade kort om saker och ting några gånger under juni så jag vet hur dåligt vi mådde, samtidigt som jag alltid trott på det bästa och sagt det till honom, utan att pressa.

I början av juni pratade vi om det hela. Han kom på att det inte handlar om kalla fötter. Han fick helt enkelt en väldigt stark känsla för sitt ex, som att Pandoras ask gick inte stänga. Han sa att de skickat några "hur-är-det" sms till varandra under månaden som gått. Han visste inte ens om hur intresserad hon var. Han var helt vilsen och förvirrad. DET ÅT UPP HONOM INIFRÅN sa han. Vi grät tillsammans, kramades hela natten.

Han insåg att han måste bestämma vad han ska välja. Vilken typ av tjej som gör honom lyckligast. Jag förstod att han blivit kär i en bild av sitt ex som han har, blivit förblindad. Han vill både vara med mig och prova där, för de hade det så bra och de "kompletterar varandra" (gemensamt intresse för friluftsliv), samtidigt som jag är "det bästa som hänt honom" och utvecklar en annan viktig sida hos honom.

Helgen innan det tog slut kom han inte hem utan skickade sms om att han stannar hos sin vän för att rensa tankarna. Jag vet med 100% säkerhet att det verkligen är vännen han stannade hos. Det var fult gjort och jag kunde nästan hata exet då, men vi visste båda två att det bara var skådespeleri. Han är en mycket bra man som helt enkelt gått vilse. En svag man har han blivit.

När han kom hem den söndagen för snart 3 veckor sedan tog vi en långpromenad och pratade. Han kan inte stänga Pandoras ask hur han än försöker. Han mår så fruktansvärt dåligt och är helt vilsen. Samtidigt kan det inte fortsätta så. Han blir knäpp, jag blir knäpp. Han känner att han måste "jaga" känslan att han inte kan få mig att vänta. det är något med den tjejen som han inte kan släppa. Vi behöver gå skilda vägar.

Så här var jag-helt tom, tom, tom..
Vår relation har varit MYCKET bra, han sa i maj att han var oerhört lycklig med mig... DET RÄCKTE MED ETT MÖTE med ett ex som han inte sett på 2,5 år!! Var det vi har inte värt mer? Det känns helt bisarrt. Vi kände sån samhörighet med varandra.

Jag ska fortsätta bo i vår lgh tills jag kommer på vad jag vill göra-köpa ut honom eller om vi ska sälja till hösten när jag får fast tjänst.
Nu har vi inte umgåtts på snart 3 veckor. Han har skickat ett par sms om att han varit i lägenheten och hämtat saker, att han försökt att klippa sig själv men det inte blir lika fint som när jag klipper honom... Varför skriva det? Han känner skuld, men jag sa ju till honom att hans snällhet sårar mig ännu mer.
Nu är han bortrest och kommer att vara det i 2 veckor till, med jobbet.
Jag känner ångest när jag är i lägenheten, trots att jag stoppat undan och täckt över alla hans saker. Men VÅR framtid och våra drömmar fanns där.

VAD FLYDDE HAN FRÅN? Ja, vi har varit olika men vi respekterade varandra högt. Jag kanske respekterade hans intressen för mycket.
Jag satsade mer energi på vår relation men vi var båda nöjda och lyckliga.

Nu träffar jag vänner i massor, åkte på en minisemester, men jag kan inte springa ifrån mig själv. Hur ska jag gå vidare? Livet känns så tomt...
Och jag orkar inte ta itu med lägenheten, jag fasar inför dagen då han hör av sig angående räkningar ocg renoveringen (lgh är inte helt klar). Jag orkar inte se honom i ögonen. Jag känner mig SÅ kränkt.
Tänk om DE får ihop det där och blir tillsammans igen? Jag hoppas jag aldrig tar reda på detta iaf.
Snälla ni, kom gärna med tankar om hur jag ska hitta mig själv igen.
Det är HAN som gjorde fel, men hur kunde jag vara så blind att jag inte såg några varningsteckan (det fanns inga)?
Jag vill bli hel igen.

TACK!!

Lyckan_11

...men det gör inte saken bättre. Var i skärgården igår, åkte båt hela dagen. Alla lyckliga par ger mig enorm ångest, jag ser oss förra sommaren, usch...
Det är inte roligt att känna sig lämnad.

Jag vet att jag är värd att vara älskad, och att bli bortvald av den man älskar är nog det värsta man kan uppleva.
Men jag vet att jag står starkare på andra sidan, frågan är NÄR det kommer att ske. Vår lägenhet känns som ett fängelse, jag vill bara fly och aldrig behöva ha kontakt med honom igen.

Han har säkert kontaktat henne nu och ser fram emot ett nytt liv, medan jag är fast i skiten och kan bara låtsas om att allt är okej...
Jag som brukar vara klok och ger goda rod till andra, sitter helt maktlös med mina egna känslor. Fan.

Vet att det är många här som är i samma sits, vi kan kanske hjälpa varandra? Msn? Om nån är från Sthlm, kanske fika/bio/whatever? )

kaoset

Härda UT hur jä... illa det än känns.
Det finns ett live senare även och det känns jä... avlägset.
Rör på dig, gå långpromender, spring, cyckla mm mm.

sarkar01

Hejsan!

Jag känner igen mig i det du säger. Själv försöker jag gå vidare ur ett långt förhållande (8 år) och folk säger till mig hela tiden att man skall gå ut och göra saker, speciellt nu när det är sommar. Men jag förmår mig inte att göra något annat än att sitta hemma för det är så jobbigt att se alla lyckliga par gå och hålla varandra i handen. Känns som alla har någon att dela sitt liv med även om jag vet att det inte är så. Skillnaden mellan dig och mig är dock att det är jag som valt att gå ur förhållandet pga att min sambo är väldigt svartsjuk och väldigt kontrollerande plus att han har problem med sitt humör. Han älskar mig och vill ändra sitt beteende men det går till en punkt där det bara inte går längre för jag har levt som i ett fängelse under vissa perioder nu under dessa år. När det var som värst fick jag inte ens åka till affären och han klockade varje steg jag tog. Jag vet det låter sjukt, och det var det också men även om det har blivit jättemycket bättre så är det fortfarande inte bra och det kväver mig sakta. Men jag älskar honom så och när han nu lovar att bättra sig så kan jag inte tro på det. Men saknaden gör så ont i mig att jag inte vet vart jag skall ta vägen... känner mig lika vilsen, panikslagen och förtvivlad som du beskriver att du gör.

Vi kan gärna försöka hjälpa varandra om du vill! Du kan skicka din msn i ett privat meddelande så kan vi höras där.

Sara

Lyckan_11

Uschh, nu är jag helt skakad.
En bra och klok kompis till mig föreslog att jag ska ta och ringa honom när jag sa att jag fasar den dagen vi måste ha kontakt (han inte haft det på 2v nu, senaste veckan var han bortrest och han kommer att resa bort 2v till nu)

Jag har eg en sak att diskutera ang. räkningar men det är inget som inte kan vänta.
Jag skskar i hela kroppen av bara tanken. Känner mig så liten.
Samtidigt som jag nog skulle känna att det är MITT helvete om jag skulle ringa. Men vad ska jag säga när han frågar hur det är?? "Bra"? Åh herregud...

Tror jag gör det ikväll. Ringer alltså. Herregud, hur har jag förtjänat att hamna i den här situationen.
Jag mår fysiskt illa av att känna att jag är där jag är nu och inte kan göra något åt det.
Nån som har tips och råd??

kaoset

1: Vad kan hända om du ringer?
2: Vad vinner du på att vänta?

1: Inget alls, det kommer kännas som en befrielse när du ringt.
Bit ihopp och var saklig, unvik ALLTID pajkasing.
Kan vara så att han vräker ut sig massa elakheter som sårar dig.
Men han kan ALDRIG ta ifrån dig att du VÅGADE ringa.

2: INGET, kommer bara bli värre hur längre du väntar.

Lyckan_11

Tack kaoset, skönt att få lite struktur på sina tankar =))
Jag tog och ringde honom nu faktiskt. Han svarade inte, och jag är säker på att han inte gjorde det med flit. Han är upptagen men får väl ringa tillbaka sen.

Hade han varit en dålig människa hade jag haft lättare att släppa. Men han har aldrig och kommer aldrig att vara elak mot mig. Även när han gjorde slut var han otroligt mån om att såra mig minsta möjliga, gjorde allt jag bett honom om.

MEN han har svikit mig. Han är svag. Jag kom på att han måste gjort en av sakerna fel:
1. Köpt lägenhet tillsammans utan att ha tänkt efter 110% (inte likt honom, han är alltid noga)
2. Inte tagit sitt ansvar när exet dök upp utan lät förvirringen styra.

Hur som helst, jag har gjort mitt nu. Och tills han ringer mår jag bättre...

kaoset

Vist kändes det skönt?
Ett LITET LITET glädje ämne i allt det svarta.

ps
Jag tror han är RÄÄÄÄÄÄÄÄÄDD
Det fodras ett enormt mod att våga säga NEJ när man är RÄDD.

Synthia

Hej, jag har läst din tråd förut men inte riktigt vetat vad jag ska svara även om jag velat svara något upplyftande, bekräftande.

Först måste jag säga att det inte är en lätt situation du befinner dig i och det är väldigt starkt av dig att komma hit och skriva om den här.

Att fortfarande känna och tro att det kommer att fungera därför att man själv vill det och att bollen ligger hos den andra partern samtidigt, det känner jag mycket väl igen.

Hur det än nu blir mellan honom och dig, försök att tänka att du är stark nog att klara dig på egen hand oavsett alla ev. praktiska bekymmer och känslomässiga våndor. Det har ju funnits en tid före er, inte sant?

Just nu är det säkert jättesvårt att bara sitta och vänta. För det gör man i en sådan här situation när den andra är förvirrad. Det du kan göra just nu är att försöka hitta struktur i din vardag som inte innebär att du är delad i två halvor, varav den ena tillhör honom. Försök att umgås så mycket du kan med vänner, prata om det känslomässiga kaoset, finn dig i tillvaron hur hemsk den än ter sig. "Just nu känner jag att allt är pest och pina, men jag kan faktiskt inte göra något åt det." "Idag känner jag att jag inte vet vad som väntar mig, men jag kommer att klara av morgondagen hur den än ter sig, därför att jag är stark och har tro på mig själv, tro på att jag är värd någonting bättre."

Ett boktips om att vara närvarande trots kriser och svårigheter är: Att leva är "Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans" av Anna Kåver, Natur och Kultur, 2004. Bra att läsa oavsett om man har problem eller inte, den ger en styrka på något sätt.

__________________
Let the cat out of the bag

BLOGG http://myinnerstormblows.blogspot.com/

Lyckan_11

Hej alla och tack för tipsen Synthia! Har läst din tråd och förstår att våra situationer är mycket liknande...

Det här forumet har verkligen varit en befrielse. Det hjälper mig att klara dagen. Att känne att jag inte är den enda med samma problem ger styrka.

Han ringde tillbaka för en halvtime sen (hade ringt honom vid lunch men han svarade inte). Han var mycket tillmötesgående, mycket forsiktig och sådär vänlig.
Jag frågade om varför han överfört för lite pengar, han förklarade att det var en gemensam räkning han fått. Okej.
Han frågade lite försiktigt om det är bara var det jag ringde för. Jag frågade hur det var. Han berättade lite om hur det var i Norge, att han inte fått sitt pass än och att hans tjänsteresa till USA dröjer, bla bla. Frågade hur min resa var osv. Jag sa att jag mår bra, resan varit rolig osv.
Jag var OTROLIGT lättad när jag sa att allt är bra (jag ljög, men vad spelar det för roll) Han måste ha enorma skuldkänslor.
Han är en fin människa, han bryr sig om mig och vill att jag ska vara lycklig.

MEN jag får inte för en sekund glömma det. HAN HAR SVIKIT MIG. DET HAN GJORT MOT MIG VAR DUMT OCH ELAKT. Även om inte avsiktligt. Han har kanske svikit sig själv också, men det är MIG jag bryr mig om nu.
JAG VILL MÅ BRA!!

Känns så konstigt nu... För en månad sen var han min närmsta människa och jag HOPPADES på att det löser sig. Nu försöker man att lura sig själv till att inte bry sig om personen. VAR DET INTE VÄRT MER??

Mest av allt vill jag vrida tillbaka klockan och ta bort 2,5 månader. Allt allt ska vara bra mellan oss igen.
MEN
Om han skulle vilja komma tillbaka om ett par månader (vilket jag inte tror och inte heller hoppas på) vet jag inte om jag skulle ta tillbaka honom. Jag har förstått för mycket saker om honom. Jag skulle inte kunna lita på honom.

Det han gjort kommer att hinna ikapp honom. Men det kommer att vara en annan kvinna som får ta smällen. Han kommer att straffa sig själv.

Jag är tacksam för att jag kom på vem han är nu, och inte vid altaret eller på BB. Allt måste ha sin mening och det är Någon som försöker att bevara mig från honom.
Jag vill bara ha styrkan att ta mig igenom det här hel Jag vet att jag kommer att göra det, men jag fasar inför hur lång tid det kommer att ta. Ett halvår? Ett år?
F*n, jag vill vara lycklig, lyckan var ju så nära. Den var i mina händer! Trodde jag...

Kram på er alla, sov gott.