Lyckan_11

Visst har medaljen fler sidor.
Jag är medveten att jag förskönar vissa saker och förmörkar andra. Det gör ju alla. Samtidigt vet jag att jag inte varit "tröst" åt mitt ex. Av den enkla anledningen att jag vet det. Svaret är helt enkelt att han inte klarat ut vem han är trots att han är 31 och haft flera mer eller mindra långvariga förhållanden.
Det är något som gör att han blir rädd och springer från sig själv.
Och det är hans ansvar.
Vi två kanske levde i en dröm, som han inte vågade tro är sann till slut.
Jag tycker SYND om honom nu. Han försöker att springa fortare så han kan hålla borta något från sin uppväxt, något han innerst inne ÄR. Men det hinner ikapp honom.

Jag försöker att aldrig döma andra människor. Allt folk gör han en orsak. Jag försvarar inhe honom, men försöker att hitta en tillfredställande förklaring till hans beteende. Så jag kan gå vidare.

Idag mår jag nästan bra. Berg-och-dalbana. Idag berg.
Men tomt. Så tomt, så tomt... Jag vet inte hur han mår. Kanske mår han också bra. Orättvist. Men sånt är livet.

Sarkar, jag funderar på vilka tips jag kan ge dig.
En sak- försök att inte tycka synd om dig själv. Se inte dig som ett offer. Ja, du är sårad. Ja, han betedde sig så. MEN du har brutit loss. Tro mig, du kan ha gjort det bästa för honom i hela hans liv.
Tänk på dig själv. Börja räkna baklänges/räkna elefanter när du tänker på era underbara stunder.
Jag kan bara ana hur mycket djupare ditt helvete är...
Du kommer att älska honom
Du kommer att hata honom
Du kommer att vilja ta tillbaka honom
Du kommer att hata honom
Du kommer att känna dig tom
Du kommer att vilja ha NÅGON att krama om
Du kommer att vilja känna dig älskad
Du kommer att vilja känna dig älskar för den du är
Du kommer att veta att du förtjänar det
Du kommer att förakta honom
Du kommer att tycka synd om honom
Du kommer att komma över honom.

KRAM, försök att till varje pris tänka på något annat, än om några minuter.

__________________
It can only get better!

sarkar01

Men jag kan inte hjälpa att tycka synd om migsjälv, bara för att här sitter jag helt förstörd och vill bara vara med den personen som fått mig att komma hit. Jag önskar jag gav honom en ärlig chans till efter att jag lagt alla korten på bordet och sett vart det ledde. Nu har det gått så långt så det känns liksom bara inte som det går. Men ändå sitter jag har är mår illa så jag vill ...!

Jag vill bara kontakta honom nu för paniken börjar växa så strakt inom mig. Men vad får jag ut av det? Kommer väl ändå inte att ge något i längen, visst man blir lugn för en stund men sen börjar allt om igen. Vad fan skall man göra?!

Tack för dina råd Lyckan, känner att du verkligen förstår vad jag går igenom. Det känns skönt att få stöd från andra håll!!

WhiteKing

sarkar: du lägger juh hela tiden fram svar på dina egna funderingare..stå imot! KOm ihåg det där har blivit som en drog för dig... tyvärr ett nedåtrus och inte uppåtrus med tanke på hur du blev behandlad..
Det handlar inte om ngt annat..
följ dina egna svar, du vet så väl om vad du måste göra.

*krama om*

__________________
//..Live In The Wilderness To Avoid Human Emptiness..\

Lyckan_11

Helgen har gått och den har varit helt okej.
Har mått ganska bra, alltså ingen tung ångest längre.
It is the way it is now, han har lämnat mig. Jag måste gå vidare. Saknar honom . Honom? Kanske saknar jag någon att älska, bli älskad av och kramas med? Jag vet inte men jag saknar.

ALLA verkar ha partners. Sambo, förlovade, på väg att flytta ihop. Känner mig så misslyckad ibland. Jag vill också ha nån att älska, jag är ingen singelmänniska... Men nu ska jag inte hålla på att klaga, vad vinner jag på det?
Kändes så löjligt på lördag kväll när jag var hemma själv. Det var länge sedan...

I princip alla mina vänner är inte singlar. Inte för att jag är avis (jag vet att jag också kommer att träff anån). Grejen är att det är alla lite äldre och de flesta har barn!! Då är det inte tal om att hitta på något spontant åp kvällar o helger.
That's a problem!!

Döm själva:Lovisa har 2 barn o man o hus
Monica har en tvååring o man
Insabella ska gifta sig om 25 dagar (jag är tärna!)
Tove har en sexåring o man
Gisela bor i en annan stad o har kille
Sanna är min enda singelkompis

Känner nu att jag måste sätta upp ett mål i livet, men jag vet helt ärligt inte vad det kan bli... Har bra jobb som många avundas, bra boende (än så länge) osv...

Tror jag skulle behöva fler singelvänner. Nån som har bra tips? Har aldrig varit den som har en massa bekanta utan jag söker djupare relationer.

__________________
It can only get better!

kaoset

Låter just, på rätt spår.
Men vill inte måla fa.. på väggen, men ta det kammat. Jä... lätt man snubblar ner i gropen igen.

WhiteKing

heh, ja det var juh också ett fint sätt o lägga fram det på

__________________
//..Live In The Wilderness To Avoid Human Emptiness..\

Lyckan_11

Tack för kommentarerna, har tänkt en del på det i helgen... Jag har på inget sätt kommit över det, det har bara gått en månad nu...
Jag VET att det kommer perioder då jag kommer att må piss. Samtidigt har jag bestämt mig för att gå vidare och försöka sluta älta det som hänt. Det är en lång resa.

Jag vet jagg jag är en mycket uppskattad vän, har fått höra det från flera personer de senaste månaderna.

Vill hitta intresse som håller i längden, nåt som jag brinner för. Har ju inte det nu! Det som jag älskar mesta r att umgås med folk, prata relationer, coacha folk när de har det svårt.
Har mailat en känd organisation om att jag vill bli en tjejcoach för unga tjejer, men de har en åldersgräns på 25. Jag är nästan 24. S*tan.
Jag kan inte hjälpa att jag är mognare än vad de flesta är i min ålder... Men men, det är bara att söka sig vidare.

__________________
It can only get better!

Lyckan_11

Är inte det sant? Igår på jobbet stod det klart för mig...

I've been so high
I've been so down
Up to the sky
Down to the ground
I was so blind
I could not see
Your paradise
Was Not for me.

I don't want it back.

__________________
It can only get better!

Lyckan_11

Jag förstår inte vad som händer med mig. Det måste vara det konstigaste uppbrottet någonsin.
Igår var det en månad sedan det tog slut... Och jag känner att jag är miles away från det stället jag befann mig förut. Såhär har jag mått den senaste veckan. Nej, jag är på inget sätt över det, men jag har kommit fram till saker jag inte sett i närheten av så tydligt för en månad sedan.

Kollar på vad min tråd heter. Och känner inte igen mig. Hur dunde jag varit så kär att jag varit SÅ blind? Att jag accepterade läget som det var, svalde allt med hull och hår? Att inte vara prio ett för honom?
Jag var såå kääär, världens sötaste ansikte, intelligent, vuxen, omtänksam, kärleksfull. Eller?
I början av relationen talade vi om att det är absolut fel att köra sitt eget race i relationen. Att man ska satsa, kommunicera. Men eget race är exakt det han körde, jag tror att han inte fattade det riktigt, och det gjorde inte jag heller. Jag respekterade hans fritidsintressen högt, alla har rätt att vara sin egen person i förhållandet! Men det är inte VÅR semester han planerade i första hand, utan HANS semester med några kollegor, tälta osv.
Jag är nästan arg på mig själv nu. Att jag inte krävde förklaring till varför han prioriterar som han gör!
Jag antog att han är en vuxen människa som står för alla sina beslut, han sa ju att han älskade mig och alltid fanns där.

Vi spenderade i princip alla helger tillsammans och hade jätteroligt och mysigt, dock spelade han alltid innebandy på söndagar mellan 14 och 16, och det var inget jag ifrågasatte, och inget han ens funderade på att förändra. Det var så naturligt. Vi sågs aldrig i veckan, dels så bodde vi en timmes resväg från varandra i olika förorter med gles kollektivtrafik, men framförallt eftersom han tränade 2-3 kvällar i veckan. Alltid. Innebandy, bootcamp, beachvolleyboll, fotboll. De har en jätteträningsanläggning på jobbet och han såg det som en social grej, samtidigt som han gillar att röra på sig. Det är naturligt för honom.
Han var alltid glad, som en solstråle, och jag smittades av hans glädje. Han fick mig att känna mig lycklig. Han sa att han var lycklig med mig, och han ljög inte.

Men jag ser nu att han är en människa som prioriterar sitt eget liv högre än något annat. Hans liv har inte ändrats NÅNTING när jag kom in i det. Och jag var supernöjd med de vi hade, våra helger, våra telefonsamtal, våra sms.

Det var bra. Men nu inser jag att det inte var bra NOG för mig. Så tragiskt... Om det inte hade tagit slut nu, hur länge till hade jag bott i mitt lyckorus som jag trodde var äkta? Med en människa som är superunderbar men som inte har lärt sig att GE allt? Jag gav så mycket kärlek.

Ledsen. Hur kan jag tänka såhär när det bara gått en månad? Jag var bara SÅÅÅ desperat när det tog slut? Nu är jag överdrivet negativ i allt jag skrev, men det kanske ÄR sannningen som jag helt enkelt var för blindkär för att se?
För jag ljög aldrig för mig själv. Jag VAR lycklig med honom...

Någon som vet varför jag känner så nu?

__________________
It can only get better!

kaoset

Insikt kallas det för, de kan vara trevliga och de kan vara JÄ... dystar.
Men vad de än är så kommer man framåt.