ogah

Nu grubblar jag igen och tankarna äter upp mig så jag behöver ventilera lite här.

Jag är den som alltid visar entusiasm i mitt förhållande. Jag ringer, föreslår saker, bjuder över, bjuder på käk, bjuder in till alla möjliga aktiviteter.
Jag är verbal och ger många komplimanger och visar alltid min uppskattning så gott jag kan.
Jag spelar inga spel. Längtar jag efter min partner så ringer jag.

Jag känner att min andra hälft helt enkelt inte har någon entusiasm i vårt förhållande över huvud taget. För en stund idag undrade jag vad hon egentligen känner för mig?

Kan man ens kräva bekräftelse från en partner?

Det är lite emot mina principer och min vision om hur ett hälsosamt förhållande bör vara. Men jag märker hur detta tär på mig. Kanske hade det varit enklare ifall jag hade varit säker på mig själv och haft ett gott självförtroende.

Den bekräftelse jag får är att vi trivs väldigt bra med varandra och har väldigt kul tillsammans. När vi är ensamma så har hon lite lättare att visa känslor för mig.

Bland folk tar hon dock avstånd ifrån mig och kontakt sker på mitt initiativ. Hon är blyg säger hon. Men jag har verkligen svårt att släppa tanken på detta tyvärr. Jag får känslan av att hon tycker det är jobbigt att visa att hon har en pojkvän och jobbigt att visa att hon är kär.

Jag har funderat ut lite olika alternativ.

1. Hon stänger in sina känslor och vågar inte visa dom på det sätt jag gör.

2. Jag är helt enkelt för klänglig och visar mig för desperat. Hon tycker väl om mig, men attraktionen har avtagit anmärknignsvärt. Jag hör alltid av mig, ger henne både psykisk och fysisk bekräftelse. Hon har börjat ta mig för givet.

Ska jag börja spel med henne? Bör jag sluta hålla på och höra av mig? Bör jag lämna utrymme för henne? Kanske ska jag dra ned på förslagen om att ses? Är det så att jag är så pass klänglig att hon själv inte kommer med några förslag?

Jag har som sagt pratat ut lite med henne. Men det blir mest löjligt och en hel del av diskussionerna har faktiskt handlat om hur vår kontakt är över Internet och hur jag upplever hennes signaler där.

Jag kände mig mest patetisk efteråt. Att jag är så löjligt låg i mig själv att jag börjar ge indikationerna på att hon ska ge mig mer bekräftelse över Internet och hur jag skulle önska hur hon håller samma sociala koder där som i verkligheten (Allt det här med att säga hej då, önska lycka till, krama om och sånt man ofta gör med alla möjliga bekanta).

Idag gick tankegångarna så långt att jag fundera på ifall jag ska avsluta detta förhållande. Trots att jag älskar henne så förbannat mycket och att det antagligen skulle ta väldigt lång tid innan jag skulle komma över det. Trots att vi pratat om att flytta ihop. Trots att hon säger att det är mig hon tycker om och inte är intresserade av andra (trots att hon erkänner att attraktion för andra finns, vilket jag förstår till 100% men har lite svårt att acceptera fullt ut).

Men jag vet inte vad jag ska ta mig till riktigt. Jag vill inte kräva massa saker ifrån min partner. Men det känns jobbigt ifall hon inte engagerar sig i förhållandet.

Jag vill kunna visa min kärlek helt utan villkor. Jag vill kunna säga "Jag älskar dig" utan att känna ett behov av att höra det tillbaks.
I praktiken har det snarare blivit att jag investerat hela mitt känsloliv i detta förhållande och små signaler hon ger, tankar jag får
resulterar i en massa ångest. Så pass att jag behövt söka hjälp.

Jag har gråtit många tårar och sagt att jag har problem med min takeverklighet och jag säger hela tiden att hon måste vara ärlig och öppen med mig och varje gång har det mynnat ut i att hon anser att det inte är några som helst problem med vårt förhållande.
Jag har sökt samtalshjälp och varit hos flera läkare nu för att komma till skott med detta.

Men jag har börjat fundera lite på hur mycket som ligger hos mig och hur mycket som ligger hos henne. Framförallt vill jag veta hur jag på ett rationellt och kärleksfullt sätt kan kommunicera detta.

Allting slutar i gråt och att jag känner sådant enormt mindrevärdeskomplex. Att jag inte duger, inte är trygg i mig själv och allt det där.

Vic

Du tog orden ur min mun. Har också dessa "problem" med bekräftelse. Men vet som sagt inte om det är mig det är fel på eller om det var mitt X som helt enkelt inte kunde ge mig det.

kattenL

Hej Ogah,

Katten L här igen. Jag vet faktiskt inte vad som är rätt och vad som är fel. Kanske passar ni inte ihop, du behöver mer bekräftelse av henne än du får. Du har påtalat det för henne, men hon verkar inte kunna tillgodose dina behov.

Som du skriver, ta dig en ordentlig funderare på om ni verkligen passar ihop.

Jag är som din tjej i personlighetstypen, jag har ett stort behov av personlig frihet. Så hade jag varit din tjej, hade jag nog känt mig kvävd. Jag har känt i vissa förhållanden att killen skulle ge mig "the gift of missing him".


Det är kanske svårt att reda upp saker och ting när man är intrasslad. Var ärlig och kommunicera det du säger här till tjejen, jag tycker att människor blir oerhört vackra när de öppnar sig på ett lugnt sätt.

Svårt svårt svårt,

summan av kardemumman:
1 antingen behöver du en tjej som bekräftar dig mer
2 eller så anpassar ni er så mycket ni kan så att ni kan leva med varandra

Vad är det som gör att bekräftelse från tjejen är så oerhört viktig för dig? Är det för att du är osäker på henne?
Är det för att du inte söker bekräftelsen från andra människor eller i andra aktvivteter?

Lycka till!

Kramar

SyltFot

Hej!
Alla är så olika, så det är svårt att egentligen säja något..
men har du pratat med henne om att du känner dig osäker?
Det kanske bara kan vara så bra att hon är supernöjd med erat förhållande,
och att du tänker på det för mycket.
Känner man sig osäker är det svårt att släppa men ibland kan det vara bra vet jag av egen erfarenhet.
Ifall diskussionen skulle komma upp för mycket, kan det faktumet bli ett problem i sig, och då befinner man sig helt plötsligt i situationen ändå tillslut.
Det är inte bra om du mår dåligt över det.
Men mitt råd är att låta det flyta på sålänge det funkar, är det nytt kanske hon inte vet hur hon ska anpassa sig till situationen offentligt.
Så du kanske få ge det lite tid. Tycker ni om varandra kanske tiden kommer att ge dig en viss bekräftelse, och du kanske känner dig tryggare då du märker att ni fortfarande är tillsammans, att hon vill vara tillsammans med dig borde tyda på att du duger mycket väl
Om ni inte fortsätter vara tillsammans, betyder inte det automatiskt att det är dig det är fel på. Jag tror att det finns nån för alla, som uppfyller varandras behov.
tänk inte för mycket!
Sovgott nu

__________________
..the world keeps getting dumber..

ogah

Igår träffades vi igen. Hade jättetrevligt. Jag tog lite mer fysiskt avstånd från henne nu.
Hon märkte det väldigt snabbt. Att jag inte var sådär klängig (eller gosig beroende på
hur man ser det). Hon tittade bekymmersamt på mig, men vi pratade aldrig om det.
Vi bestämde en tidsperiod då hon skulle flytta över till mig och hon muntrade upp mig när
jag bittert berättade om hösten och den förbannade mörkret och mental istid. Hur vi
skulle dricka te, mysa, titta på film osv.
Jag tänkte ganska fort på meddelandet jag skrivit här. Fan. Jag vill inte alls lämna henne.
Är det verkligen nödvändigt att stå ensam när man ska arbeta med sig själv eller försöka
ställa saker till rätta?
Det vore ett svek mot kärleken att blåsa detta. Men ibland blir man så förvivlad och låg.

KattenL:

Oerhört vackra? Jag öppnar mig mycket och jag känner mig väldigt oattraktiv och låg
när jag gör det. Jag öppnar mig för att jag blir förbannad på ett samhälle där det är
tabu att prata om sina känslor. Framförallt där det är tabu att som man gråta och tala
om sina känslor. Jag har också sett alldeles för många situationer där människor
projicerar sitt känsloliv på andra människor. Försöker kanalisera sin frustration genom
att påpela människors svagheter och dylikt. Ifall jag kan visa mig svag och öppna mig
så hindrar jag mig själv väldigt mycket att försöka lägga över ansvaret över mitt
mentala tillstånd på andra.

Att jag behöver bekräftelse har väl med min personligskaraktär att göra. Just nu väldigt
mycket för att jag inte mår något vidare skulle jag tro och för att det har hänt mycket
saker i mitt liv. Inte negativa saker, men förändringar. Det har gjort att jag känner mig
lite osäker.

Jag tycker nog inte att bekräftelsen är sådär omänskligt viktig. Jag vill verkligen ha
den på det sätt som jag själv ger den, men inser problematiken i det och nickar
instämmande när folk menar att riktig kärlek är någonting man ger, inte någonting man
får. Förstår du vad jag menar?

Jag kommunicerar med min tjej hela tiden. Jag har aldrig uttalat sagt att jag vill
ha bekräftelse för henne. Jag har märkt hur mitt intellekt försöker baka in det indirekt
i mina resonemang. Jag vill verkligen inte skapa en bekräftelsejakt och börja sätta upp
massa regler och krav. Men förmodligen finns det någonting i mig som vill det ändå.

Jag har aldrig sagt att jag vill lämna henne, men jag har sagt att jag kanske har svårt
för kärlek. Inte att visa den, men att hantera den. Hon började gråta när jag sa det.

Ja, jag är osäker på henne. När jag känner mig svag, oattrakativ och till från löjlig
så blir det plötsligt klart för mig. Det blir klart vilka möjligheter hon har och vilka
attraktioner som kan uppstå i hennes liv bortsett från mig. Jag blir svartsjuk.
En svartsjuka som egentligen baserar sig på att jag var en massa mentala filmer uppspelade
för mig. Dialoger och grubblerier om scenarion som skulle kunna inträffa.

SyltFot:

Hon säger att hon inte ser några problem i vårt förhållande och i ett visst perspektiv
så är det enbart jag som skapar dessa problem.
Det är klokt det du säger att jag kanske inte ska tänka så mycket och att trygghet
och bekräftelse kan komma med tiden. Du har nog rätt i det du säger men när man är
nedstämd och har ångest så är det svårt att vara rationell och välja hur man förhåller
sig till situationer. Istället för att använda hjärnan så använder hjärnan en.

DrPHILosoFanHELLer:

Monogama förhållanden bygger ofta på bekräftelse? Men jag tror jag förstår litegranna
vad du pratar om. Kärlek i sig blir bekräftad när man försöker intellektualisera den.
När man med hjälp av intellektet analyserar vilka signaler kramar, kyssar, sex, ord,
beröring osv. ger så gör man kärlekens uttryck till en bekräftelse och kanske bristen
på dem till ångest.



Så, vad ska jag dra för slutsats av det ni skriver?
Jag tolkar det lite som om att man INTE ska försöke kräva bekräftelse, varken direkt
eller indirekt. Ifall ett behov av bekräftelse skapar ångest och nedstämdhet så är det
till 100% ett eget problem. Ett problem man själv måste arbeta med.

Booba

Hehe, nästan läskigt att läsa detta. Känner igen mig otroligt mycket.
Precis som du säger "Är det verkligen nödvändigt att stå ensam när man ska arbeta med sig själv eller försöka
ställa saker till rätta?" Det är en fråga jag nästan dagligen frågar mig, och nödvändigt är det väl inte förrän ens partner inte står ut med en längre.

Jag har försökt "kräva" bekräftelse av min partner. Det var ingen bra idé. Gjorde mig bara ännu mer ledsen, då han knappt förstod vad jag pratade om och jag insåg hur olika vi egentligen är.
Har ångrat mig många gånger att jag har öppnat upp mig då jag insett villet "övertag" jag ger honom. Sjukt jobbigt.

Inte så givande ord kanske ^^ Men din tråd var i alla fall givande för mig.

junaz

Vänta nu, jag hoppas verkligen inte att ser det som nån slags tävling/spel? Att öppna upp sig för någon man älskar ska inte ses som att "nej, nu får han/hon ett övertag >_<". Man ska vilja göra det och känna sig trygg med det...

Ugglan

Hittade detta i en annan tråd och det har åtminstone fått mig att fundera lite på hur jag förhåller mig till mig själv och vilka egna behov jag vill att andra ska fylla åt mig som jag kanske borde fylla själv. Läs själv och fundera på det:
The man who didn’t believe in Love « Invitations

Se det jag skrev ovan, jag kan kanske förstå hans känsla också, "jag vill inte ha det ansvaret". Obs, detta är en väldig snabbtolkning av mig så lägg ingen större vikt vid det mer än att konstatera att det är en annan _tanke_.

junaz

Okej, jag förstår. Ska läsa artikeln du länkade till.

kattenL

Hej Ogah,

Ska försöka svara så gott det går.
- Ja jag tycker att människor är vackra när de är ärliga och sig själva. Självklart beror det på situationen. Känner jag människan bra och hon öppnar sig i förtroende och visar vem hon är, tycker jag att hon är vacker.

Jag är glad att jag inte är man i dagens samhälle på just det sättet, att ni ska vara manliga och inte gråta. Tycker dock att det är bättre på den fronten nu än det var förr. ALLA killar som jag har varit tillsammans med har gråtit för mig och det är något som jag uppskattar. Sedan är det klart att om min framtida pojkvän skulle gråta hela tiden och beklaga sig, skulle jag tycka att det var jobbigt efter ett tag. Alla människor får vara ledsna men till slut får man ta tag i situationen och försöka göra något åt den, istället för att gråta och beklaga sig. Det är ok att vara ledsen först, sedan vara ledsen men ändå kämpa och sedan är det bra igen.

Du är lite osäker nu, på vad? På vem du är? Det jag undrar är, från vem mer än din tjej kan du få bekräftelse? Av dina vänner? Av dig själv?

"Riktig kärlek är någonting man ger, inte någonting man
får. Förstår du vad jag menar?"

Så skrev du, jag ser det mer som att riktig kärlek är att älska utan krav på motprestation. Unconditional love som de säger i USA. Men det är inget som jag eftersträvar i en kärleksrelation. Jag vill också känna mig uppskattad och få bekräftelse av min kärlekspartner, men inte till vilket pris som helst. Jag vet att jag står tryggt även utan man och behandlar den som jag är tillsammans med mig inte så som jag har behov av, vågar jag kliva av förhållandet. Jag vet att det smärtar, att marken under mina fötter försvinner att jag har ont i hjärtat ett tag men samtidigt vet jag att efter ett tag är jag lycklig igen. Nu har jag till exempel hoppat av ett förhållande med en supergullig kille som tyvärr hade andra behov än jag. Jag är ledsen och jag tänker på honom minst en timme om dagen. Men innerst inne vet jag att det var det enda raka, vi vill så olika saker.

Bra att du kommunicerar med din tjej. Vad säger hon till dig? Säger hon vad hon behöver?

"Jag vill verkligen inte skapa en bekräftelsejakt och börja sätta upp
massa regler och krav. Men förmodligen finns det någonting i mig som vill det ändå."

Det är bra att du är medveten om det. Kan du inte försöka satsa på dina egna vänner och intressen så kanske du slipper att känna så. Är det ngt som gör att du känner att du behöver henne för att vara trygg?

"Ja, jag är osäker på henne. När jag känner mig svag, oattrakativ och till från löjlig så blir det plötsligt klart för mig. Det blir klart vilka möjligheter hon har och vilka attraktioner som kan uppstå i hennes liv bortsett från mig. Jag blir svartsjuk. En svartsjuka som egentligen baserar sig på att jag var en massa mentala filmer uppspelade för mig. Dialoger och grubblerier om scenarion som skulle kunna inträffa."

Du är väldigt medveten om hur du fungerar, det är superbra. Och jag som hobbypsykolog skullesäga att det är normalt att du känner så. Det som du måste se till att göra tror jag är att komma på vad det är som gör att du känner dig svag, oattraktiv och till och från löjlig, och sedan försöka bearbeta det eller förändra på situationen du befinner dig som gör att du känner dig så. Sedan en sak till, du har precis samma möjligheter som din tjej. Du kan nå dit du vill, vägen kanske är krokig men du kan.

Nu har jag inga fler råd! Du verkar vara smart och ha bra självinsikt ogah, kom igen och försök att åtgärda det du kan för att tycka mer om dig själv så kommer det att bli finemang tror jag.

Kram KattenL