Periskop

Kan ni experter här tala om hur man ska gå till väga, för det känns hopplös. Okey, visserligen har han Sorin försökt coacha bäst han kan. Något han ska ha all heder i världen utav. Men han kan ju omöjligt sätta sig in i hela min citation så här via skrift även om jag försök beskriva mig så bra jag kan för honom.
Exempel:
Efter att jag har varit ute i det fina vädret en stund där jag bor, så satt det som det brukar göra sådana här dagar några ensamma mammor, varav en som jag hyser starka känslor för, men där jag i denna grupp av tjejer inte känner jag vågar prata eller säga något.
Det ända jag får sagt är att man som alltid artigt hälsar på alla när jag är ute och rastar min kära lilla katt koppel.

Att jag först och främst inte vågar säga något eller på något annat sätt ta för mig som killar, män förmodligen brukar göra om det är någon man är intresserad för, beror i grund och botten på att jag har svårt att höra i grupp och än värre är det när det gäller tjejer. Detta eftersom dess tal till stor del ligger inom det frekvens området som ligger inom den så kallade talbananen som är borta hos mig eller skadat hos mig.

Min nedsatta hörsel är medfödd och har förmodligen skuld till mycket då det även gäller min psykiska hälsa. I varje fall så har den inte gjort vissa sociala situationer enklare precis. Något jag har fått dragits med större delen av mitt liv.
Och till den som nu påstår att hörapparater skulle vara lösningen på problemet kan jag ju bara säga, att man även med dem på tyvärr måste kräva vissa uppoffringar av sin omgivning, som t ex att orka vända sig mot mig när de talar, samt vara beredda att man rätt ofta ändå vill att man upprepar vad som sades.

Detta har så länge jag kan minnas inneburit djup smärta efter allehanda föraktfullheter, vilket då Sorin med flera måste förstå har påverkat mig mycket djupt. För att tro att man i vuxen ålder skulle vara så mycket bättre än då man är barn då det gäller viljan att förstå varför man inte hör är en stor lögn om vi nu ser till hur vuxna människor idag är i gemene man. Detta är min verklighet, varför jag blivit livrädd att ta kontakt, för jag kan därmed mitt handikapp inte föra mig såsom det tycks förväntas så allmänt hos tjejer, kvinnor.

Jag tycker jag därmed med tiden märkt så väl vad det är kvinnor, tjejer egentligen vill ha. Och det där mänskliga som jag så många gånger själv hoppats på, om att man som kvinna och tjej skulle bortse från eventuella skavanker och brister såsom ens små handikapp är en stor fet lögn. Nej, vi är så mycket mer djur än vad ni så kallade människokännare tycks vilja inse, vilket är just detta jag gång på gång vänder mig emot här, men för den skull inget illa ment, nej detta är ”bara” min verklighet och den har tyvärr inte gestaltat sig full lika glamoröst human som ni påstår den är.

Nej, att ha ett handikapp idag kan vara ett helvete och säg mig ni, hur man då ska kunna älska sig själv så förbehållslöst som ni säger man måste göra för att lyckas övervinna det aktuella problemet. Är det snarare inte bara så att ni gett er ett fint svar på en svår fråga, för just så ser jag det.

Hur som helt så försöker jag skita i vad folk tycker och tänker, ja som då en stor luns som jag går runt på gårdsgräsmattan och rastar min lilla kära katt. Ja, jag gör det bara för hans skull, även om det också skulle kunna vara ett sätt att komma nära den jag nämnde. Men tyvärr så har jag en känsla, vilket som sagt var nu bygger 44 års erfarenheter, att de snarare ser på mig och Misse med den största förakt, för sådan har man tyvärr lärt sig känna lång in i ryggmärgen, då man tyvärr omedvetet eller inte analyserar det jag kan av det jag hör, ser mm.

Men det är ju klart Sorin, att ingen mer skulle ju bli mer gladare än jag om jag faktiskt hade fel, ja att det kunde acceptera mig såsom sin jämställde och inte någon förtidspensionerad idiot som gör sig lite lustig. För just så känns deras blickar allt för ofta, trots att jag ibland är tvungen att lägga all kraft i världen för att förtränga dessa tankar.

Men än så länge klarar jag av och höja mig över skiten, dvs. känslorna, som jag mer än någonsin hoppas skulle vara fel, ja förstår ni inte det, men jag undrar egentligen om man här förstår det här?

Fråga dem! Ser ni på mig med stort förakt för jag är osäker?

hoppas du var upplagt för lite skoj, jag tycker du ska strunta i dessa människor och söka dig till lite mer öppensinnade och avslappnade människor. För du påstår väl inte att alla är sådana?

Jag tycker desutom att du verkar ha ganska bra koll på ett och annat för att själv bedömma din situation, jag har inte en aning om vad du och Sorin diskuterat men en sak är säker, man ska inte ta andras ord för sanning bara för att de säger så. Lite kritiskt tänkande är alltid på sin plats. Men som sagt jag är inte alls införstådd med din problematik och vad ni kommit fram till.

"Nej, att ha ett handikapp idag kan vara ett helvete och säg mig ni, hur man då ska kunna älska sig själv så förbehållslöst som ni säger man måste göra för att lyckas övervinna det aktuella problemet. Är det snarare inte bara så att ni gett er ett fint svar på en svår fråga, för just så ser jag det."

Att ett handikapp kan vara ett helvete är väldigt sant och man kan bli väldigt illa bemött av andra människor. Därför så måste vi skapa mer förståelse för de handikapp som finns, genom att förmedla kunskap om dem. Sen måste alla försöka älska sig själva trots brister och felaktigheter, alltså även sånna som diskriminerar handikappade

Sen tycker jag att du ska rycka upp dig och verkligen se hur du själv skapar massa negativitet.. Shine on, låt Solen värme dig och le för att du kan. Negativitet kan man skapa på många olika sätt och vis. ett klassiskt sätt, strunta i att städa låta allt växa på hög, strunta i att ta hand om aktuella saker. Missköta sig själv genom att äta dåligt,
se ner på sig själv. Genom att missköta sig själv så missköter man andra runt omkring sig.

Sen tycker jag inte att du ska hänga upp dig på den där älska sig själv grejen, det e klart att man måste älska sig själv, det inger gott självförtroende och skapar en säkrare självbild och sådant dras människor till.

Jag tycker om dig din store luns! och jag tror att Misse och massa andra tycker om dig också! så var lite glad och om du söker kärlek så sluta sök för den finns ju i dig och runt om dig, visste finns hatet också runt omkring dig men det går att älska ändå.

The_End!

Solen lyser på mig, så sant! Och du gör ett general fel som bara vågar säga att det bara är att rycka sig själv i kragen, ja om du nu påstår vara en god människokännare.

Problemet med alla ni som tror ni förstår er på den som mår psykisk dåligt. Det är att ni har så in för nordens svårt att fatta att man redan har ryckt sig så långt det går i kragen, ja fatta det för helvete.

Fatta också att livet stundtals är precis lita minst glamoröst som ert, men där tyvärr ens svackor, som föresten alla har, lite djupare och lite längre, för ingens liv är väll är väll uppåt hela tiden. Okey, om du drogar dig, men är det normalt, ja snart betraktas väll det som det.

Nej, såsom världen ser ut idag så är det ta mig fan mer normalt att reagera, ja reagera, än inte känna någonting alls, dvs. det som tycks betraktas såsom friskt idag. Och jag är glad och snarare lite lycklig över att förstått detta.

Vad jag känner är mänskligt, kom ihåg det ni som tror er förstår och tror att ni är så visa på grund av att ni har läst in vissa poäng på diverse fina utbildningar. Men det viktigaste saknar ni. Och det är först när ni inser detta som ni borde få jobba med det ni håller på med, ja så till vida man kallar sig för terapeut eller liknade.

Nej, lite mer andlighet om jag få be.