Ursprungligen postat av Förnedrad...

Hur länge ska jag orka?
VI lever kvar i vårt nu 11 åriga förhållande med 2 härliga barn.
Han kan inte säga till mig att han älskar mig, finns känslorna där eller inte?
Han säger att vi har allt, barn, hus, bra ekonomi, bra sex, bra jobb...
Jag har under de senaste året jobbat mycket med mig själv, gjort mig själv starkare och det känns bra. Min sambo tycker oxå att jag har förändrats. Men är det positivt?? Jag ställer ju oxå högre krav av att må bra. Han vill inte behandla mig som han gör men ändå gör han det, varför?
Utan att få någon uppskattning eller få höra att man är älskad, hur ska man orka?? Barnen får inte heller den uppskattning som de behöver?? När ska han förstå? Eller har han förstått?
Vi har ett uppehåll nu för att se om hans känslor finns där? Jag vet inte hur jag ska vara när vi träffas eller pratar? Jag älskar honom men jag vill ge honom den tid. Han är trevlig och glad när vi pratar (han ringer), men jag är helt neutral. Undrar han varför eller driver jag honom ifrån mig?
Ska jag orka kämpa mer och bara vänta... Jag har under lång tid låtit honom vara och försökt hjälpa. Men min omtanke ser han bara som press. En press som han själv sätter eftersom han inte vill vara så här!!
Jag hoppas att det ska gå fort för honom att upptäcka oss, låta oss älska honom. Vi vill vara med honom, vill han vara med oss??
Skriv gärna vad ni tycker och tror.....
Kram från mig :cry:

Ursprungligen postat av Sorin

Hur behandlar han dig? Rent konkret. Gör han någonting kränkande eller är det en fråga om saker han inte gör (det låter lite så i ditt inlägg)? Konkretisera.
Svar:
Han har absolut ingen respekt för mig, tycker jag. Jag kan be honom göra något för min skull, typ stanna hemma ikväll för att jag vill det så sticker han ut ändå. han gör inte saker som han vet att jag uppskattar och tycker om, vilket jag tycker man bör göra i ett förhållande för att hålla det vid liv... Så jag tycker alltså att han är kränkade mot mig och sen förväntar jag mig oxå att han ska göra saker som gör mig glad, om han verkligen velat!
Hur vet du egentligen om barnen får det de behöver eller inte? Säger han aldrig några uppskattande ord till barnen? Spenderar han inte tid med barnen utifrån barnens önskningar och intressen? Ställer han upp för barnen när det gäller exempelvis skola och andra sammanhang? Vad är det (formulera det konkret och tydligt) som han ska förstå? Hur har du gjort för att få honom att förstå? Har du tänkt på att folk har olika "språk" för att uttrycka uppskattning? Att du och han kanske uttrycker uppskattning på olika sätt och att kanske problemet är att ni inte kan tolka varandras signaler? Att ni kanske behöver någon som kan hjälpa er att bli medvetna om det och tolka det så att ni blir medvetna om varandras behov? (ring mig i så fall )
Svar:
Han säger själv att han kan inte ge barnen den uppskattning och uppmärksamhet som de behöver. Han är ingen dålig pappa, han är bara inte i verkligheten ibland. Jag tycker att han ska förstå vad han har och verkligen värdera det. Jag är väldigt öppen och ärlig i vår relation, så jag har verkligen försökt få honom att förstå genom att prata med honom lugnt och sansat. Vi har gått till en underbar vägledare för att förstå varandra, då vi oxå pratade mycket om varandras behov. Det hjälpte då men i slutändan är det känslorna som måste fram och visas.

Hur kommer det sig att du inte vet hur du ska vara när ni träffas? Var så som du vill vara. Om du vill vara glad var glad, om du vill vara arg var arg (men på ett konstruktivt sätt). Varför är du helt neutral när han är trevlig och glad? Vad vill du visa honom med det istället för att prata klart med honom? Hur ska han visa uppskattning när hans glädje och trevlighet möts med likgiltighet? Vad har du lärt dig egentligen genom att arbeta med dig själv? Hur har du arbetat med dig själv? Hur vet du att de slutsatserna du drog genom att arbeta med dig själv är de enda giltiga tolkningarna?
Svar:
Jag har fortsatt att gå till den vägledaren jag pratade om, hon har byggt upp min egen självkänsla och jag är långt ifrån färdig med det. Men jag har förändrats på så vis att nu är jag lugnare och absolut mer förstående, som oxå min sambo märkt och därför går han nu oxå dit själv för att bli av med ångest och för att stärka sig själv. Jag känner att han är på väg framåt men jag måste oxå må bra, och det gör jag inte när jag oftast känner mig förnedrad för att jag inte kan få kärlek.
Jag förstår när du skriver att jag inte beter mig som jag borde, men på nåt sätt har jag "kämpat" så länge att detta blir som ett straff. Jag vet att det är barnsligt men jag vill få honom att förstå mig. Jag ska sluta uppföra mig så.

Vill inte ifrågasätta det du har gjort med dig själv utan vill bara påpeka att det finns en del motsägelser i din berättelse. Tänk själv hur det låter "han är glad och trevlig, jag är helt neutral". För mig låter det som att du vill kummunicera honom någonting men du väljer det värsta möjliga alternativ för att göra det.

Kolla på detta också

Det låter inte logisk. Hur kan du både låta honom vara och försöka hjälpa? Har du försökt hjälpa genom att låta honom vara? Det stämmer inte riktigt och därför misstänker jag att du inte är tydlig i din kommunikation med din man.
Svar:
Allt jag gör för att jag vill vara snäll mot honom tar han bara som press eller så. Därför när jag skriver att jag låter honom vara så gör jag inte de grejerna eftersom han inte tar emot det rätt. Samtidigt så försöker jag få honom att prata med mig, säga vad som är fel och liknande.

Hur älskar du honom när du bemöter hans glädje och kontaktsökande med likgiltighet???????? Han öppnar dörren till att "låta er älska honom" men du stänger den i hans ansikte genom att vara "neutral" (antagligen är du egentligen bara passiv-aggressiv vilket inte har någonting att göra med kärlek)
Svar:
Han har under en lång tid varit utarbetad, sjukskriven och jobbar nu 75%, men lider mycket av bl.a. ångest. han har liksom oxå stannat på Ego steget som jag kallar det. han tänker väldigt mycket på sig själv, det är därför han nu går till vägledaren. Så han kan inte låta oss älska honom på det vis att han inte kan ge det tillbaka så han bara suger åt sig liksom. Han vet att jag finns där och att jag alltid har gjort det, det är kanske slut på det?

Vill du att han en vacker dag ska ringa och säga "Älskling jag har mediterat, reflekterat, tänkt genom och kommit fram till att du har rätt. From idag ska jag visa min uppskattning och kärlek på det sättet du vill och förstår, även om jag kanske idag inte är säker på hur detta "sättet" är, men jag ska gissa mig fram till det. Jag ber om ursäkt för att jag inte låtit dig älska mig," Oj, oj, oj, oj. Hur sannolikt är det att detta kommer att hända????? Du gör inte så rätt som du tror att du gör.
Svar:
Jag tror inte att det bara är fel på min sambo, men mycket hade löst sig själv om han bara hade kunnat visa sina känslor. Hade jag vetat var jag har honom så hade jag kunnat vara mycket lugnare och tryggare, känner jag. Klarar han av att visa sina känslor för mig så kan vi lösa alla andra problem tror jag. För att många problem bottnar i just det och då kommer tilliten och tvåsamheten på köpet.
Ja, jag hoppas att han kommer på att han alltid har älskat mig så som jag har älskat honom, är det för mycket begärt?

Om du vill prata mer om detta, få coaching eller tom träffas (om du bor i närheten av Helsingborg eller Hässlehom) ring mig på 0451-70 99 31 (efter kl. 18.30) eller på min mobil 070-25 14 641 (för att boka en tid efter kl. 18.30). Jag tar 500 kr/timme vilket jag börjar tro är alldeles för billigt .