Pilotfall

Kärlek och vänskapliga relationer är så mycket mer än tvåsamhet, även om det förvisso är det jag drömmer om. Men där jag ändå är glad att jag insett det andra. För det ger en ork att leva.

scorpio

Jag får kraft & ork genom att bemöta & behandla de människor jag träffar, på samma vis som jag vill bli bemött & behandlad.

Med respekt & hänsyn, utan några förutfattade meningar.
Det är av underordnad betydelse för mig vilken "status" människorna jag möter har.
(Okej, träffar jag på en präst så försöker jag att undvika att svära, det erkänner jag.)

Men vi är ju alla individer med olika erfarenheter från livet & vi lär så länge vi lever.

Mariiqa W

Pilotfall, jag måste säga att den som verkar ha mest fördomar i den här tråden, det är du. Hur vet du vad andra härinne vet och inte vet? Vi har alla förstått att du har det trassligt, men för den sakens skull behöver du inte hoppa på alla andra. Jag vet hur det är att leva med en psykisk störning och jag vet hur det är att klassas som ett hopplöst fall. Jag vet hur det är att sitta ensam i lägenheten och stirra in i väggen för att alla vänner och familjen är borta. Men man har alltid ett val och det finns många möjligheter.

Varför ska du dra folk till mötesplatser för psykiskt störda? Är det för att du själv saknar sällskap? Du kanske själv behöver ta och gå ut från de lokalerna och komma ut i samhället igen.

Och jag vet hur det känns att känna sig pestsmittad och sitta fast i ett ekorrhjul. Men jag tog mig ur det.

__________________
*

Gila

Jag har varit på några av dessa träffpunkter. Det passade mig bara under en period av mitt liv. De aktiviteter som erbjuds och det som görs kanske i vissa fall måste omvärderas och framför allt förnyas...alla är inte intresserade av att sitta i en trist och tafflig landstingslokal och spela fia med knuff. (lite överdrivet men förnyelse är a och o...man kan inte hålla på som man gjorde på 70 talet).

Nu har jag gått vidare och hittat andra former där jag mår bra.

oälskad

Jag har kommit över mina fördomar de flesta i alla fall. Har inte svårt att prata med folk som har det värre eller bättre än mig. Men jag vill inte sitta och lyssna på folk som är bittra på samhället och som inte ser sin egen del i hela utan skyller allt på psyk, soc mm.
Och som spelar falskspel mot personalen mm.
Plus att det kan ibland va svårt att föra vettiga diskussioner med folk som tror dom är påven eller nåt. Eller som anklagar folk för diverse saker pga sin sjukdom mm. har inget emot dom dom har lika stor rätt dsom jag att finnas och ha vettig sysselsättning mm men man kanske inte ska föra ihop alla tillsammans, har suttit med tre riktigt sjuka helt själv dom var i sina världar och jag va i verkligheten hur kul var det en hel dag. Hade ingen att prata med hade lika väl kunnat sitta hemma vid datorn i stället hade gett mej mer. Försökte prata med dom men dom men dom typ bara titta på mej och svara knappt.
Så fler träffpunkter för alla inte bara de svårt sjuka utan även dom som har fungerande jobb egna hem mm.
kanske fler kommer till träffpunkter inte bara de jättesjuka som det tyvärr är nu det är inte för inte som dessa verksamheter kallas för vuxen dagis.

__________________

The Insight

Hej, jag har läst lite ur den här tråden, det är ett ganska intressant ämne tycker jag för jag har tänkt i precis dessa banor, jag skulle vilja träffa folk som har svårt att träffa andra människor, inte för att vi ska sitta och klaga på hur dåligt vi har det, i viss mån kan det kännas bra, men min idé är att vi går ut och upplever världen, jag lider av social fobi, så man skulle kunna dela in sig i grupper för tex dom som lider av social fobi, vissa av ätstörningar etc, sen kanske man kan peppa varandra att gå ut o handla kläder eller gå i butiker med mera, jag ser risken med att det kan bli ganska instängt på dessa träffar, att de blir som ett slags alternativ till det "verkliga livet" att man isolerar sig o sitter o spelar fia med knuff, det är inget fel på fia med knuff, det kanske lättar upp stämningen, men jag tycker tanken med dessa träffar skulle vara att träffas precis som på detta forumet fast irl där man kunnde utbyta erfarenheter osv, och tanken ska väl ändå vara att man utvecklar sig för det verkliga livet, ensam har svårt att vara stark, anser jag, o sen så tycker jag som social fobiker att om man försöker vara med dom människorna som pratar och som är ett gäng på jobbet, dvs alla på mitt jobb, så känns de som att man snor deras tid, när man försöker vara social, att det blir som ett spel, även från dom också, jag har varit utan nya kompisar i snart 4-5 år och det är svårt att vara ensam och stark.

Det behöver ju inte nödvändigtvis vara i en lokal, man kanske bestämmer över msn att man ska ut o göra nåt, ta en fika, gå på bio etc.
För vissa människor kanske ordspråket "ensam är stark" fungerar.

Änglaflickan Inez

jag tror persoligen att diskussion är bra och ser inget fel med ämnet direkrt.

men vad jag inte gillar att människor döms.... hur kan endel av er veta att andra människor på detta forum inte har en aning om hur det är att hamna i en psykisk kris?
Vi är alla här med våra rycksägar som vi bär på. de ser lite olika ut, men det innebär inte att det är fel.

om man är ex 45 så äre inte konstigt att man har mer erfarenhet än en 15 åring.... man har haft tid att uppleva mer. Men en 15 åring kan ha nog så mkt erfarenhet som 45åringen inte bär.

vi är olika, vi drabbas av den psykiska ohälsan på lite olika sätt och i olika åldrar.

Jag tror grupper kan vara bra, men man får inte låsa in sig liksom. det får inte bara vara gruppen. Vi männiksor med psykiska störningar ( ohälsa / sjukdomar behöver visa att vi är vanliga människor... inte en grupp muppar som träffas i den lokal varjedag kl 14

alla vill kanske inte vill va med i en sån grupp, och det är okej oxå. Och endel är med i en grupp men kanske inte riktigt som den förening pilotfall pratar om.

alla är inte likadana, men alla är värda att behandlas med respekt

Trollsa

Sen när blev psykiskt mående en tävling? Jag tror inte någon har rätt att mäta sin smärta mot någon annans. Det spelar ingen roll vad jag har upplevt jämfört med någon annan. Det viktiga är hur jag tagit mig vidare, vad jag gör för att må bättre. Nog skulle jag kunna skriva ner ett gäng saker som jag varit med om som skulle få många av er att tappa hakan, andra skulle kanske bara rycka på axlarna. Men vad tjänar jag på det? Nej, jag fortsätter att jobba med mig själv, söker stöd och tröst i detta forum när jag känner mig liten och svag, samt försöker räcka ut en hand till andra som behöver det. Sen spelar det ingen roll om den människan gått igenom mer saker, varit sjukare, haft svåra psykiska problem eller om det är någon som just nu inte orkar leva för att maken lämnat henne. Smärta kan inte mätas!

Varför inte vara tacksam för våra olikheter och försöka hjälpas åt i stället för att tävla? Det är vi medlemmar som ger det här forumet liv, det är pga oss som det lever vidare. Vi ska vara stolta över det och ödmjuka inför varandras sjukdomar och upplevelser.

Kram till er alla,
Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

ammy

Också min tanke och uppfattning.

Inte heller kan jag finna någon förståelse, värme, kärleksfullhet, omtanke, empati, i Pilotfalls inlägg, men mycket snack om att vi borde ha.

Reklam för RSMH? Sådana här inlägg gör snarare att jag aktar mig noga för att gå till platser där jag kan riskera att träffa så här dömande männniskor. Det är inte vad jag behöver.

Verkligen empati finner jag däremot ofta bland människor som själva mår eller mått dåligt. Man har liksom lärt sig hur det är... Och fördomarna brukar skjuta sig själva i sank.

I alla fall bland människor som är villiga att arbeta med sig själva, inte de som beslutar sig för att vara offer.

vanligtjej?

Bra skrivet scorpio. Håller fullständigt med dig!