emmamicaela

Jag är 26 år gammal och har ännu inte tagit körkort, har aldrig ens övningskört. Det mesta jag har gjort är att ta ett syntest på en körskola, men aldrig ngn körlektion. USch nej, jag vågar bara inte. Jag skakar och bärjar gråta så fort ja tänker på att köra. Idag skulle jag prova att bara starta bilen på en parkering, men hela bilen började skaka och hosta och jag likaså....

Gick hem och grät och började googla och hittade detta forum. Finns det ngn hjälp för mig, någon som känt likadant. Kommer jag kunna ta körkort? Jag vet inte vad detta beror på... Mitt hjärta slår fortfarande i 190 torts att det var över en timme sen det hände. Kommer aldrig våga sätta mig i en bil igen. AAAHHHHHH va ska jag göra???? Jag fattar ingenting

sagittarius

denna fobi som resulterar i panikångest, kan jämföra med allt som ger folk panikångest. Det kan nog botas på samma sätt,

Krabaten

Känner du att du måste ta körkort då?

Dopa minen:)

I detta fall gäller nog bara att ta små futtiga steg i taget. Man kan först lära sig teoretiskt hur en motor och växellåda fungerar, vilket jag kan ge en ingående beskrivning av ifall du behöver.

Börja sedan med att starta bilen och gasa lite på friläge utan att köra alls. Nöj dig så första gången, och gör om det vid nytt tillfälle om det fortfarande känns "läskigt". Så småningom kanske du kan på en stor plan prova att lägga i en växel och köra några meter, och nöjer dig sedan med det. Inte fel att första gången köra en automatväxlad bil första gången man börjar rulla, så man slipper oroa sig för att använda kopplingen. Oavsett vad som händer så kan den som sitter bredvid alltid rycka handbromsen så stannar den - även om du skulle råka trycka hårt på gasen så kan han/hon bredvid alltid vrida av nyckeln så stannar motorn - den tar inte skada detta. Ta många små steg innan du ger dig ut på riktig väg bland andra bilar. Detta blir som ett slags KBT på hemmasnickrat sätt.

Blueye

Jag har inte haft direkt körkortsfobi, däremot är jag än idag - efter att ha haft körkort i några år - rädd för att köra med någon annan som passagerare. Att köra ensam är inga problem, och jag har god kontroll över mig själv och trafiken runt om, men så fort någon som skulle kunna kritisera mig sitter i passagerarsätet börjar benen skaka, och jag gör precis de klantiga sakerna som jag är rädd att få kritik för! Och när kritiken kommer förstorar jag upp den, och jag känner på allvar att jag är världens sämsta bilförare, och att jag aldrig någonsin borde ha fått mitt körkort!

Kan du definiera vad du är rädd för? Är det precis som jag - att få kritik? Eller att försöra något? Jag vet att det är gansa mäktigt att sätta sig vid ratten de första gångerna. Man känner att bilen är så stor, och att om man tappar kontrollen över den så är den så enormt kraftfull att man skulle kunna (ofrivilligt) döda folk. Och det är ju i och för sig sant. Det är sådant man glömmer bort när man har kört ett tag. Och det är då - när man glömt bort det och tappat respekten för fordonet - som de flesta allvarliga olyckor sker. När man sitter och kör 160 på 70-vägen, när man låter sig tappa fokus och tittar på gågot helt annat än på vägen som det kan bli farligt.

Ett tips som första steg tycker jag är att öva lite manövrering när bilen är avstängd. Träna på att hitta kopplingen ned fötterna, och träna systematiskt att lägga i ettans växel som en första lektion. Du kan säga högt för dig själv för att memorera: "Tryck ner kopplingen, vrid om startnyckeln, håll kopplingen nere, drag växelspaken åt vänster och uppåt!"...

Om något går fel, som till exempel när du fick motorstopp när du skulle starta bilen på parkeringen, så ta det bara lugnt och fundera vad för litet fel du råkade göra. Låg någon växel i? I så fall så beter sig bilen så att den hostar till och stannar när man lyfter upp vänstra foten från pedalen till vänster (alltså kopplingspedalen). Nästa gång kan du be den du har med dig som handledare att först sätta sig vid ratten och koppla ur. Eller så kan du själv testa att koppla ur - då håller du bara kopplingspedalen nedtryckt, vrider om nyckeln så motorn går igång, fortsätter att hålla vänstra foten nedtryckt och drar växelspaken mjukt mot mitten. Är ettan i så drar du bara rakt ner och till höger. Du kan kolla att bilen verkligen är i friläge genom att "vicka lite" på växelspaken, för i friläge ska den gå att röra lite åt alla håll. (Har du en växel i kan du inte vicka den åt höger eller vänster på samma sätt.)

Men mitt förslag är alltså att du tränar på kopplingen och att växla med bilen avstängd som en bättre förstalektion. Lär dig var växlarna sitter, och hur det känns när växellådan är i friläge. Och se till att handledaren inte är av den sura typen som bara påpekar alla fel, utan sitt med någon som pedagogiskt kan tala om för dig hur du ska göra och som ger dig bra med beröm för varje sak du gör rätt!

Och till sist - skäll inte på dig själv när du råkar göra misstag. Tänk mer att "Hoppsan! Nu blev det inte som jag tänkt mig, hm... få se nu, vad hände? Aha, foten åkte upp från kopplingspedalen! Okej, nu testar jag igen och försöker fokusera mer på det!"
Och beröm dig själv för allting som går bra: "Haha, nu lyckades jag lägga i en växel utan att motorn stannade - yes, jag börjar kunna det här nu! Gud vad jag är bra!!"

Du ska se att du kommer att fixa det här utan problem! Tro bara på dig själv, och tänk inte på missar som något nederlag - du fixar det säkert bättre nästa, nästnästa eller vid tionde eller tjugonde försöket! När du kommer över rädslan så kommer du att upptäcka att det är superkul att köra bil! Man känner sig som en kung på vägen! Jämför dig inte med någon som redan har kört en del - de har allt detta med pedalernas plats och var växlarna ligger med automatik. Du måste fortfarande tänka på en massa saker samtidigt, såklart att du inte kan hålla reda på allt då! Men ju mer du tränar, desto mer kommer du att kunna göra allt detta med automatik!

Så fortsätt att försöka ... och låta dig misslyckas! Man låter ju inte bli att lära sig att cykla för att man ramlar. Och att lära sig ett nytt moment i körträningen är ju ungefär som att lära sig cyckla! Man ramlar en massa gånger först, men med tiden lär man sig hålla balansen och tillslut tänker man inte på vad man gör för att få cykeln att gå framåt utan att ramla!

Jag tror på dig! Fortsätt bara att försöka så kommer det förr eller senare att gå som en dans! Det lovar jag dig! Och det är inte mycket jag törs lova människor omkring mig, men detta är jag säker på att du kommer att fixa!

Varmt lycka till med träningen! Och skriv gärna mer och berätta hur det går för dig! Om du tyckte att mina praktiska tips gav dig något och vill ha flera så är det bara att PM:a.

Kram på dig!
/Nanna

__________________

Zeraphina

kan du inte övningsköra med en förälder eller en kompis?
Tänker främst på att jag är livrädd för att gå till körskolan.
har också bara gjort ett syntest där, och inte ens skrivit in mig.
Jag känner mig mer bekväm av tanken att få övningsköra med pappa.

Mariiqa W

Hej,

Nu har du fått en massa bra tips på hur du kan göra, så den biten tänkte jag inte gå in så mycket på. Det jag ville säga är nog mer att även om jag inte hade fobi, så var jag väldigt rädd för att köra bil. Och jag körde extremt dåligt, jag har hälsat på i många diken, garagedörrar, staket och andra bilar (dvs krockat och kört av vägen). Det var nog mer tur än skicklighet som gjorde att jag fick körkort, men med tiden så har jag blivit lugnare, tryggare och säkrare i trafiken och nu har jag till och med lyckats ta taxikort.

Så ta det i små steg och kom ihåg att det är många som är rädda när de börjar lära sig att köra bil. Du är inte ensam i det här!

Hälsningar,
Mariiqa

__________________
*

Scars

Har det hänt nått som får dig och känna så? Jag blev påkörd av en bil när jag cyklade när jag var liten. Fick lite skrapsår men inget mer, när jag skulle börja övningsköra så fick jag flachbacks eller vad det heter. Var väldigt rädd för att krocka och jag övningkörde väldigt mycket med min mamma innan jag började på körskola, får prestationsångest och vill alltid kunna göra saker perfekt. Men det blev bättre med tiden, tycker inte heller om och köra med passagerare, blir väldigt nervös speciellt om min pappa åker med han ger mig hela tiden pikar, men så gör han med allt jag gör. Har väldigt svårt och parkera om någon sitter med i bilen. Sen är jag väldigt tankspridd och dagdrömmer och sjunger med musiken vilket inte alltid är så bra

__________________
I want to be the man i see everytime i close my eyes.

Ms Mercury

Kan va läskigt att köra bil. Har fått höra att man alltid ska tro det värsta om olika trafiksitutioner som uppstår. Det brukar jag göra. Ser jag en unge så tänker jag att han eller hon kommer springa ut i vägen, vilket gör att jag släpper gasen och håller foten beredd på bromsen. Kanske inte hjälper så mycket att säga men det är banne mig sunt att iaf vara lite rädd när man kör. Det finns så mycket idioter i trafiken! För ett tag sen höll jag på att bli tacklad av motorvägen av någon typ som inte kollade döda vinkeln. Hade dessutom 3 ungar i bilen, vart så satans rädd!

Emmamicaela, kan du köra andra fordon som tex moppe? Kanske skulle vara bra som början kanske?
Sen tycker jag att du ska bege dig till en stor ödslig parkering eller liknande och bara öva dragläget lite. Det tar ganska många timmar att lära fötterna att jobba automatiskt med pedalerna. Försök lära känna bilen innan du ger dig ut på vägarna, andra trafikanter är ofta mycket stressande i början.
Håller tummarna för dig!

__________________
"Om något kan gå fel så kommer det göra det"

Blueye

Även om du inte blev allvarligt skadad så är det ingen konstig reaktion att du fick flashbacks och mådde dåligt när du skulle börja övningsköra. Jag skulle nog ha reagerat på samma sätt, tror jag.

Jag var med om en krock i vintras. Jag hade bråttom till en föreläsning, och körde lite fortare än däcken klarade av i en kurva. Hjulen tappade greppet, och jag var tvungen att väja för att inte köra i diket, och då kom jag över på den andra körbanan. Framför mig hade jag en backe med skymd sikt, och jag har precis börjat få kontroll på bilen när jag ser en stor långtradare komma emot mig. Hela scenariot gick i slowmotion, och jag hann tänka att "dethär går inte, jag kommer att dö nu"... Ändå kunde jag bibehålla något slags lugn, och jag lyckades köra bilen så "bara" vänster backspegel rök. Långtradarchaffisen körde bara vidare, trots att jag stannade vid vägkanten...

Jag hade nog aldrig vågat sätta mig vid ratten igen, om jag inte varit tvungen att köra vidare direkt. Jag var halvvägs till skolan och halvvägs hem, och sträckan är ungefär 7 mil... Så jag hade inget annat val än att köra vidare, och fortsätta att köra varje dag eftersom vi hade föreläsningar och basgruppsmöten hela tiden. Jag kan fortfarande hajja till när jag möter långtradare, och jag var riktigt rädd de första veckorna... Sedan har det släppt mer och mer...

Så vad kan man lära av det här nu då? Jo, två grejer: För det första att man inte skall drabbas av hybris och köra som jag gjorde då, inte ens om man har bråttom till något väldigt viktigt. För det andra så är bästa sättet att komma över en chock eller en otäck händelse när det gäller bilkörning att fortsätta på en gång. Att så fort som möjligt komma igång igen, för då är risken mindre att man blir så skrämd att det hindrar en i körningen i fortsättningen! Och det tror jag gäller det mesta här i livet. Undviker man något för att man är rädd så stiger rädslan!

En annan sak jag funderat över, det är att man nog klarar mer än man tror i trafiken. Att återfå kontrollen över bilen så snabbt och undvika en allvarlig krock, det trodde jag inte att många bilförare skulle klara av. Jag hade inte haft körkort i så många år, och skulle inte kunna klassa mig själv som en väldigt erfaren förare - ändå fixade jag det där! Jag tror inte att jag är ensam om att fungera så. Händer något verkligt farligt så klarar man faktiskt av att hantera situationen oändligt mycket bättre än man själv tror! Så alla som är rädda för trafikolyckor när ni kör - tänk på det! Ni klarar långt mer än ni tror när det faktiskt krisar sig!!

Scars, jag är ledsen att även du har svårt för kritiska passagerare. Men som du ser är du inte ensam. Vi är säkert många som fungerar såhär! (Och jag gör så gott som alltid mer eller mindre klantiga parkeringar när jag har någon med mig!)

/Nanna

__________________