Stumpanl

Hejsan!

Jag har pmdd. Jag förstod det då jag läste artikeln om Camilla Henemark i Aftonbladet. Gick förra året ner mkt i vikt, 23 kg. Och det var då jag märkte att jag vid varje ägglossning blev deprimerad frma till mensen. I 3 veckor mår jag dåligt!! Kan lätt bli aggressiv, orkeslös... vissa dar orkar jag ingenting... så himla trött, känslig (kan gråta för minsta lilla), och det jobbigaste... jag svullnar något otroligt!!! Det börjar vid ägglossning och så är jag svullen över magen i 3 veckor och som nu någon dag innan mensen kommer är det värre än nånsin. Det ser ut som jag är i 7 månaden typ! Över 1 dag??!! Måste ju vara något som är helt sjukt!!
Jag har 2 barn som gärna vill åka och bada, men jag vill inte visa mig de här dagarna i bikini. Då tror ju alla att jag är gravid ju.
Detta är såå jobbigt. Vad ska jag göra???

Bruunisen

Jag har läst flera inlägg här nu och inser att jag åxå lider av PMS eller PMDD eller vad det heter. Idag åker jag på semester men genast efter vår semester skall jag söka hjälp hos min läkare. Jag vägrar må psykiskt dåligt för jag har ett bra liv.......Det känns skönt att läsa att man inte är ensam med sina problem samtidigt som att det finns hjälp att få.......Kämpa vidare och du kvinnor med kurvor är vackrare......
Kram
Annika

Lillis78

...brukar min sambo kalla mej för när jag är inne i min period...
Jag har oxå rätt så nyligen förstått att jag lider av PMDDD. Innan trodde jag bara att jag var knäpp helt enkelt heh...Har äntligen insett att detta är något som kommer följa mej livet ut (hoppeligen i mindre skal ju äldre jag blir och efter ev barn), att det är en del av mej. Istället för att betrakta PMDD'n som min fiende försöker jag komma på hur jag ska klara av att leva med den som en vän. Har kommit underfund med att detta började i övre tonåren då jag var mellan 24 - 26 år. Mina symptom kulminerar en vecka innan mens och avtar helt så fort jag fått min mens. Under ägglossning och fram till mens känner jag mej deprimerad, har svår ångest och känner hopplöshet. Jag är trött kan börja gråta för ingenting. Mitt självförtroende sjunker + att jag har mycket negativa tankar om mej själv t ex jag är ful, fet, äcklig. Har även märkt att jag blir svartsjuk på min pojkvän, tycker han spanar in andra tjejer mm. Känns som att jag faller ner i ett mörkt hål och ingen får tag i mej. Känner mej rädd över hur det skall gå med mitt liv. Jag som annars är en glad, humoristisk, söt, charmig tjej som är bra på mitt jobb mm känner knappt igen mej själv under dessa perioder. Det är mycket deprimerande. Jag vet ju i efterhand att de tankar jag har under denna period inte är realistiska och inte stämmer överens med verkligheten men just då sveper känslrona med mej så till den milda grad att jag inte kan styra mej själv. Jag behöver hjälp med att få mina tankar på rätt köl när de håller på att dra mej under ytan. Behöver få nå'tslags verktyg att arbeta med så jag inte helt styrs av mina känslor, min ångest, deppigheten mm. Vidare behöver jag stöd av min pojkvän, känner inte att han förstår detta fullt ut. Han tycker att jag borde kunna kontrollera mej, men jag kan inte...Hur jag än försöker...Vi bråkar mycket dagarna innan mens och det är uppslitande + att jag lider av skuldkänslor o dåligt samvete när jag än en gång märker att jag inte kan styra detta och våra diskussioner mm spårar ut helt o det känns som att vi inte alls är på samma våglängd. Jag har gett honom en del artiklar att läsa samt andra kvinnor berättelser men har inte fått den respons jag velat. Känns uppgivande. När jag sedan fått min mens och känner mej som den glada, charmiga tjej jag är i vanliga fall så går han o surar, atmosfären är kall, han tar inte på, ingen kram, ingen puss inget. Totalt känslokal. Han straffar mej för min PMDD och det känns så tungt. Jag blir själv tyst och vet inte om jag vågar röra honom eller när det går om. Har 1000 ggr sagt att jag inte gör detta på flit, att jag inte en dag bestämmer mej för att bli en häxa, att jag inte kan / vet hur jag skall kontrollera detta samt vädjat till honom att han bara skulle kunna rycka på axlarna och konstatera "kvinnor"...
Just nu äter jag ssri-medicin och det hjälper väl så där. Känns bättre men jag får fortfarande negativa tankar mm. Jag har insett att jag behöver få professionell hjälp. Bröt ihop förra veckan på jobbet, orkade inte / kunde i nte jobba. Ringde min chef för att sjukskriva mej, bröt ihop under samtalet o han insisterade på att vi skulle prata. Det var det bästa jag gjort. Han förstod mej, han gav mej en massa råd o jag fick en hel del insikt. Han fixade mej en tid till företagshälsovården redan följande dag, jag fick prata med en kurator. Hon hänvisade mej till gynekologin o med gott humör gick jag med listan av tfn-nummer hon gett mej tillbax till jobbet. Det visade sej vara svårare än jag trodde att få hjälp. Ingen på gynekologin kunde hjälpa mej utan jag blev hänvisad till min VC. Gick dit o pratade med en kvinnlig läkare...som verkade helt bakom flötet, du vet mera om detta än jag sa hon till mej. Jag insisterade en remiss till någon KBT-terapeut o motvilligt gick hon med på det med orden "det kan ta upp till 6 mån om det alls tar emot dej". Jag var deppad när jag gick därifrån. Men ger inte upp. Ska idag ringa VC'n o kolla hur det går samt be dem säga vart hon skickat remissen. Ska be att få en kopia på remissen o min journal så jag får se att min läkare förstod mej rätt. Sedan ska jag ringa dem som fått remissen o trycka på där. Jag hoppas innerligt att det lyckas för jag behöver hjälp nu.