Huddle

Mina personliga mönster ja.

De kanske, förmodligen, går hand i hand. Mina mönster. Upp och ner, samt försök att vara 'seriös' och vara oseriös.

Mitt humör är väldigt sviktande. Testade tidigare, i samråd med läkare och psykolog, hur mine hormoner såg ut. De kunde inte se något som avvek från det normala. Men det känns ibland som att någonting måste vara fel.

Jag hade tidigare stora problem med maten. Jag åt för lite, höll på med en massa, som jag kallar det, "matgrejs". Det vill säga, bara en havl dl kokt ris per dag. En tomat, eller ett äpple. Springa till det smakade blod i munnen, inte få äta frukost. Och en massa sånt sjukt. Under den tiden var jag iaf mer stabil, på något underligt jädra sätt. Jag antar att jag kanske inte var på topp, men jag var heller inte på botten och det var stabilt iaf.

Jag kan ibland längta tillbaka till den tiden. Tills då jag kunde kontrollera mitt ätande iaf. Då var jag smal. Innan det gick alldeles för långt, fick jag mycket uppmärksamhet för att ha en snygg kropp osv osv. Man har mer självtillit etc.

Det här skulle inte handla om maten, men jag antar att den delen aldrig kommer ur mig riktigt. Jag är frisk nu, I guess. Jag äter normalt. Jag försöker. Och det var länge sedan jag gjorde någonting dumt i matväg. men jag tänker på det ofta. Några gånger om dagen. Och mitt matproblem var ändå fyra år sedan nu.

Jag ville prata om mönster. Maten är ett av mina mönster. Det finns annat också.

Humöret. Att vara energisk, göra saker, vilja göra saker, organisera, dra igång grejor, glad, trevlig, social. Då jag vill skapa, vill vara allt, göra allt, tror på saker och folk. Glädjs över framtiden, folk runt mig, mina saker (de få jag har) osv.

Nästa sväng är neråt. Orkar inte. Sover mer än i stadiet beskrivet ovan, lat, vill inte göra någonting, väntar bara på att tiden skall gå. Jobbar gärna mcyket, för då slipper jag ha fritid, eftersom jag ändå inte vet vad jag ska göra med min lediga tid.

En annan typ av svänging är när det gäller grabbar. Jag är trevlig, snäll, intresserad. Och sedan blir det någonting seriöst och jag är genast elak, kall och efter ett tag avslutar jag det hela. Oftast är det med killar som är snälla, söta, trevliga och allt det där. Ofta "perfekta pojkvänner." Men sådana killar/män som jag inte egentligen tycker om. Jag ser att de är snälla och allt det där. och jag vill så gärna att det ska vara bra. Men jag vill heller inte vara "blottad" och svag. Så därför väljer jag dessa. För att jag vet att jag kommer inte bli kär och öppen med risk för att bli trampad på.

Och nästa sväng är att jag tänker att jag måste bli seriös. Att jag inte skall göra såhär med andra människor. För det ska man inte. Jag har sårat killar. Den enda tröst jag kan ge mig själv är att det inte varit under alltför lång tid. Det är någon/några månader. Inte åratal.

Jag vill så mycket. Jag vill vara stabil i humöret. Jag vill vara stabil och balansread i mig själv. Jag vill kunna ha ett normalt förhållande.

Jag har haft ett riktigt förhållande. Jag har haft sex "oriktiga" och flera väldigt korta. Nu har jag kontakt med mitt ex...det första exet. Han som var min första pojkvän. Min enda riktiga och "goda" relation. Nu kanske vi ska träffas igen (har setts någon gång, väldigt avslutat osv då) och jag tror att det kan hända att vi av någon anledning kommer att försöka igen. I någon utav mina upp- och nedgångar skrev jag att jag saknade honom och att det kändes underligt, för det var så länge sedan osv. Det verkade som att jag fick en del respons. Det är sant dock, jag saknar honom. Eller kanske det vi hade. Men jag tycker otroligt bra honom för den han är också.

Jag har väl egentligen ingenting jag vill ha sagt, verkar det som. Babblar mest på. Tänkte att även om jag inte får någon kommentar, respons eller svar, så kanske jag, när jag läser igenom det här själv, kommer på någonting.

Det är iaf lite jobbigt. Det känns lite som att jag väntar på att det ska börja. Det riktiga livet. Och det känns som om jag väntar på fel sak. Jag väntar på att någon skall dyka upp och rädda mig. Jag borde inte behöva bli räddad. Jag borde klara mig själv. Speciellt eftersom jag inser det.

Ta väl hand om er.