powder

Finns det någon mer än jag här som har återkommande och envisa tankar som är svåra att trycka undan, och som inte låter en vara ifred?

I mitt fall handlar det mest om konceptet resor och äventyr i andra delar av vår värld, i andra kulturer. Så här kände jag aldrig tidigare i livet innan jag för första gången drog iväg för att resa och söka just "äventyret". Det känns som om en kraft satt sina klor i mig och vägrar låta mitt sinne leva i frid.

Vad jag undrar är mest hur fan man blir nöjd med vardagen igen, hur gör folk för att trivas med att kliva upp kl 07:00 för att gå iväg till sin skola eller till sitt jobb? Mina minnen kommer ju alltid att finnas kvar om hur kul och spännande man faktiskt kan ha det! Är det så att de flesta människor känner sig uttråkade av sin vardag, fast att de har en bättre förmåga än mig att kontrollera dessa tankar?

Är det någonsin sunt att aktivt trycka undan tankar oavsett om de är av positiv eller negativ karaktär?

Det som för några år sedan kändes naturligt och givande känns nu tråkigt, grått och helt enkelt meningslöst att bara acceptera och finna mig i. Jag brukar tänka att så här upplever kanske en missbrukare sin nya vardag, när han/hon ska försöka att leva utan sina kickar, tidigare uppnådda med hjälp av kemiska substanser. Det missbrukare använder droger till är ju nämligen att stimulera hjärnans belöningssystem vilket producerar bl.a endorfiner som i sin tur gör det djävligt angenämt för nämnda individ. Det känns som att jag blivit beroende av att stimulera mitt eget belöningssystem fast på naturlig väg. sic

Kan den här tendensen jag har att "haka upp mig" på saker vara orsakad (åtminstone delvis) utav min Asperger?

Eller är jag bara en hjälplöst omogen individ som måste inse att man inte kan festa och stå på en surfingbräda hela livet? Kanske behöver jag växa upp och lära mig lite mer om generell självkontroll? Folk upplever mig som ytterst mogen och utvecklad i sinnet annars, iofs delar jag sällan med mig av dessa bråkiga tankar som inte vill lämna mig ifred. Faktum är att det här är första gången som jag väljer att skriva om dem.

Det som oroar mig mest är det faktum att jag har det så extraordinärt bra ordnat för mig på hemmaplan. Jag har precis allt jag någonsin drömt om för att stormtrivas här i livet, ja förutom kanske på det materialistiska planet (är tex inte rik), men det har å andra sidan aldrig varit särskillt viktigt för mig heller. Så varför ska det vara så svårt att få känna ro i sin vardag? Jag skulle förstå om en person som lever i misär har såna här tankar kring något nytt och bättre. Men jag har det ju så bra här hemma så varför ska det vara så svårt att trivas?

Jag har en del specialintressen på hemmaplan som jag tycker om att ägna mig åt, som absolut ger mig tillfredsställelse precis just då när jag utövar dem. Dock så ligger dessa andra tankar hela tiden på lur där under, som genom ett grått filter ser jag alla saker framför mig i min vardag, och fantiserar ofta om vad jag istället för att tex gå till banken/affären skulle kunna hitta på härnäst, bara jag ger mig hän.

Sanningen är ju den att människor ofta tenderar att romantisera saker, att helt enkelt överskatta dem i sina drömmar och göra dem till något rosafärgat och fluffigt som de inte är. Men det känns verkligen inte som att det är det jag gör/gjort. Någon kallade mig en gång för "drömmare", men vad innebär det egentligen att vara en drömmare, och är det något man kan ändra på om man inte får ro och mår bra så som man borde få göra i sin vardag?

Finns det någon Aspie eller kanske någon med ett Bipolärt syndrom där ute som känner igen sig? Som också har problem med bråkiga tankar som inte lämnar en ifred. Det är sannerligen inte lätt att sätta ord på hur jag upplever problemet, men nu har jag för första gången åtminstone försökt.

Jag är nu 29 år fyllda, borde jag inte ha lite bättre koll på mig själv än så här? För att ytterligare krångla till frågan ska jag påpeka att jag enligt många psykologer INTE är en deprimerad person, tvärtom.

Jag är en intelligent individ med ett otroligt logiskt och strukturerat sätt att tänka, min enda teori är som sagt, att det här bottnar i min Asperger, och den tendens vi har att fixera oss vid saker, vissa specialintressen 99% av oss Aspies utvecklar.

Ni som orkat läsa, tack!

powder

__________________

Mariiqa W

Hej,

Skrev ett svar, men vette fasen vart det tog vägen, så jag försöker igen.

Visst finns det en norm på hur man bör leva sitt liv, men det är ju inget måste. Det viktigaste är ju att man själv är nöjd med sitt liv, så om du vill surfa på vågorna tills du är sjuttiofem, varför inte?

Och det där med att vara nöjd med det man har, finns ju inget som säger att man måste nöja sig, man kan ju vara nöjd med det man åstadkommit hittills. Sen är jag helt för att leta nya utmaningar.

Hoppas att du får det livet som du vill leva!

__________________
*

powder

Tack! Det du påpekar låter klokt, och logiskt. Jag finner det betydligt enklare att applicera logik på andra människor än mig själv. Men så känner nog de flesta av oss.

Tack än en gång flischyflaschoo.

Ps. Tråkigt att ditt svar som du tog dig tid att komponera försvann, kopiera alltid texten innan du postar. Men vet aldrig när webläsaren eller forumet ställer till det.

__________________

Mariiqa W

Jo, jag har samma problem. Kan vara så jäkla klok och logisk när det kommer till övriga världen, men mig själv.. Så då är det ju bra att detta forum finns, så att man kan byta klokhet med varandra

(Och jag kopierade texten, men det gick inte att kopiera in igen *dumma datorn*)

__________________
*

powder

Ja verkligen, jag får ut massor av att byta tankar kring livet med andra människor, och erfarenheter.

__________________

Mariiqa W

Jag med, och jag tycker att du verkar vara en väldigt klok människa!

__________________
*

vitarosen

Finns ju folk som lever, och får betalt för att surfa, åka snowbord, spela poker osv. Att leva Svensson-liv passar inte alla. Om jag vågade skulle jag släppa all trygghet och leva min dröm. Kanske i ett annat liv?

powder

Ohh i like where this is going...

Skämt å sido.

Vad är det som gör att du inte vågar, är det mest att du är rädd att du skulle ångra dig längre fram? Eller att du inte skulle bli lycklig med ett sånt liv i längden? Fast jag antar att det för många av oss, oftast är en kombination.

powder

__________________

vitarosen

Ångrar att jag inte följde drömmen när jag var yngre, hade troligtvis upplevt mer lycka då. Finns det någonting som occuperar ens hjärna ständigt så borde man följa dessa tankar.

Mariiqa W

Jag tror också att man ska följa sina drömmar, det är ju det som ger livet krydda!

__________________
*