SSK

hej,
jag lider av panikångest, OCD och återkommande depressioner sen ca 12 år. För det mesta kan jag hantera mina panikattacker och har gått i KBT, äter Sertralin sen -02. De senaste 3 veckorna har en ny skrämmande känsla kommit upp inom mig, att jag inte ska känna igen min man, att han är en främling för mig. Dessa tankar har gjort att jag nu tycker att jag inte känner igen honom och att han är främmande
Detta är mycket skrämmande och gör mig mycket ledsen. Jag har sökt hjälp hos min läkare som tror att det beror på min ångest och stress.
Någon som känner igen detta, är detta "normala overklighetskänslor" som man kan ha vid ångest? Eller håller jag på att bli galen och gå in i en psykos?

kleniz

hej

låter fruktansvärt läskigt, men tror det är ångesten som spelar dig ett spratt.

jag kan få liknande ångest, där jag är rädd för att det ska hända som du beskriver, jag är så rädd för att min kille ska förvandlas till något läskigt, får väldigt svårkontrollerad ångest av detta och som tvångstankar, jag vill inte tänka på det och inbilla mig att han ska se ut på ett visst sätt, men när jag är rädd för att tänka vissa tankar kommer dom som ett brev på posten, ångesten väller över mig och jag tänker på just det jag absolut inte vill tänka på, tvångsmässigt, kan inte få tankarna ur mitt huvud, blir då helt förtvivlad.

Men det kanske inte är samma sak? Jag vet inte!

Hoppas det löser sig för dig i alla fall.

många kramar j

__________________

SSK

Hej,
tack för ditt svar. Precis som du skriver är jag rädd för att det ska bli så att jag inte känner igen min man, vilket jag självklart gör men tankarna gör mig förvirrad och ledsen. Det är så skrämmande, men som du skriver så vill man inte tänka på något så tänker man självklart på det!

Har du några knep som brukar hjälpa för dig?

kram
ssk

kleniz

Har nog inga bar knep, det beror lite på hur långt ångesten har gått eller hur starkt grepp den tagit över mig, ibland kan sådana här tvångsmässiga tankespöken med extremt stark och jobbig ångest som följd vara allt mellan några h till dagar. Då kan jag verkligen inte bli av med det och blir väldigt förtvivlad, vill dö och ger upp fullständigt. Ibland lyckas jag vända tankarna, men vet faktiskt inte hur, min sambo brukar ju hjälpa mig, säga uppmuntrande saker och stötta mig så gott det går. Men jag har inget handfast tips tyvärr? Hur brukar du göra när detta händer dig?