snodden

Är ny på forumet o tänkte beskriva min situation lite grann.
Har under många år lidit av en genuin social fobi.
Skamkänslorna o kränkningarna när rösten intog falsettartade tongångar o ryckningar i ansiktsmusklerna samt känsla av stelopererad lekamen i övrigt.
Att tala om avspänd konversation i detta läge känns aningen löjeväckande. För ett antal år sedan fick jag antidepp. mot detta, vilket hjälpte måttligt. Har bytt ut preparaten under tiden o de sista åren inmundigat efexor. Efter en ovälkommen viktökning o känsla av att jag velat trappa ner tog jag saken i egna händer. På eget bevåg (säkert inte att rekommendera) startade jag min kamp mot efexor. Jag minskade intaget under 4 veckor tills det var 0 intag. Nu till biverkningarna. Illamående, diarre, yrsel, känsla av att ngn skjuter biljardbollar i schwisande tempo i huvudskålen s.k. stötar.
Ett annat fysiskt minus är att ha otränad analmuskel, vilket kan resultera i oanade situationer.
Nu till den mentala delen.
En liten spyfluga med bruten vinge kan framkalla de mest hulkande gråtatacker. Tårarna ligger o lurar konstant.
Eftersom jag förlorat ett litet barn tidigare vet jag hur det är når livslinor slits av o man kastas ut i ett korsdrag av otrygghet. Att i detta sakta bygga små trygghetsmoment som senare kommer att få oss att överleva.
Lite av detta upplever jag nu. Otrygghet, ingetn känns som det brukar, känslan är borta. Jag förstår att detta beror på borttagandet av efexoret,
som fungerat som ett medel att klara den sociala ångesten. men hur, o med vilken hjälplig medicin tillfälligt kan jag komma vidare. I grunden är jag en positiv filur, men för tillfälet abnormt gråtmild, o inte främmande för ett primalskrik i bilen när jag färdas ensam. Niger o bockar för ev. svar