På Comunicera träffar vi massvis med klienter med olika typer av ångestproblematik. Vårt arbete börjar ofta med att vi berättar för dem att världen omkring oss kan ses som en serie hypoteser som du kan testa genom olika slags undersökningar. Under terapin får de möjlighet att ta reda på om deras slutsatser utgör en riktig beskrivning av de faktiska sakförhållandena. Istället för att säga till sig själv, ”Jag står inte ut med det”, kan du fråga dig på vilket sätt (i vilka avseenden) du ”inte kan stå ut med det”.

 

På sikt kommer detta leda till att de själva börjar ifrågasätta sina gamla antaganden hos sig själva. I en del fall kan det ibland också bli nödvändigt att ge dig mer konkreta uppgifter där klienten  får möjlighet att kontrollera hållbarheten hos sina egna slutsatser i vardagliga situationer. Vad tror du kommer att hända om du inte står ut med det? Det är lämpligt att också lägga till att man förstår att klienten kan uppfatta sina upplevelser som outhärdliga, men att detta inte behöver betyda att någon katastrof kommer att inträffa. Hur mycket tror du då att ditt påstående att ”jag misslyckas med allt” håller, om du klarar av 60 procent av vad du försöker göra?

 

Patient : Nej du har rätt, det håller inte riktigt.

 

Det är viktigt att låta klienten själv komma fram till slutsatsen istället för att skriva dem på näsan. Ännu viktigare är det om man lyckas förmå klienten själv att börja ifrågasätta andra antaganden hos sig själv. Det kan ibland också bli nödvändigt att ge klienten mer konkreta möjligheter att kontrollera hållbarheten hos sina slutsatser i verkliga, vardagliga situationer. Detta kan till t ex. ske genom att man ger patienten hemuppgifter att utföra mellan sessionerna. Uppgifterna syftar till att direkt ta reda på det faktiska underlaget för patientens  antaganden.

 

En del av vår träning går ut på att du genomför små, små ”experiment” där klienten själv direkt testar sina tidigare begränsningar. Denna del av den kognitiva terapin kräver därför att klienten deltar aktivt för att åstadkomma de personliga förändringar de önskar. Genom att göra det tar du ansvar för det enda som du verkligen kan kontrollera, det vill säga dig själv.

 

Behandlingen kan börja med att vi tillsammans hittar en situation där klienten upplever en stor oro Gemensamt börjar vi noggrant kartlägga en nyligen inträffad situation, där patientens oro varit i fokus. Utlösande tankar eller händelser identifieras, kontrollstrategier och undvikande beteenden utforskas. Och man försöker få fram metakognitioner om oron. Tillsammans ritar man upp ett diagram över hur patientens problem kan konceptualiseras i enlighet med modellen.

 

Utlösande faktor: Bild av att  hustrun skadas  i bilolycka

Positiv metakognition: Om jag oroar mig är jag alltid beredd

Typ 1-oro: Oro för den värsta möjliga katastrofen

Negativa antaganden: Om jag fortsätter att oroa mig så här kommer jag att tappa kontrollen

Typ 2-oro: Jag håller på att bli galen

Beteenden: Undviker att lyssna på nyheterna
Alltid veta var hon är

Tankekontroll: Distraktion. Tänka Positivt

Känsla: Ängslig

Symptom: Spänd, rastlös, illamående

 

Bra frågor i det här skedet kan vara:

-Vad är det som bekymrar dig mest med att du oroar dig?

-Kan någonting negativt hända om du oroar dig?

-Vad är det värsta som skulle kunna hända?

-Skulle någonting negativt kunna hända om du slutade oroa dig?

 

Man försöker få fram antaganden som handlar om riskerna med att oroa sig och upplevelsen av brist på kontroll över oron. Det bör noteras att den initiala orostanken vanligen kommer automatiskt som en reaktion på en händelse eller inre bild, men att patienten i själva verket kan avbryta den fortsatta tankekedjan och ofta också gör det på olika sätt, genom distraktion. Samtidigt förmedlar man att oro är någonting normalt, och att problemet snarare är att patienten är rädd för sin oro.

 

  

Vi använder också ett begrepp vi kallar ”scaling”. SUD betyder “Subjective Units of Discomfort”. Det är ett begrepp som blir allt vanligare i den moderna psykologin. Det innebär att du på en skala bestämmer hur jobbigt problemet är. Vi brukar använda oss av en skala mellan 0 och 10 eller 0 –100. 10 är när du upplever problemet som näst intill outhärdligt, medan inget besvär alls får betecknas som noll. Detta gör det möjligt för terapeuten att tillsammans med patienten mäta den utveckling som skett gentemot det preciserade resultatet.

Terapeuten frågar - Vad hindrar dig från att komma ner på noll?

 

Hälsnigar

 

Jonas Gåde Källa Allt om genrell ångest