Det ser ut som om du inte är medlem på Terapisnack ännu, för att registrera dig, klicka här...

Terapisnack

Välkommen till Terapisnack!

Sveriges största community för dig som har frågor om psykologi, terapi, mental träning, psykiska störningar. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra.

Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något.

Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi!

För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm.

Så vad väntar du på, bli medlem direkt!

Nyheter

Webb-TV

Våra kontor

 

Göteborg
Alingsås
Kungsbacka
Stenungsund
Halmstad
Stockholm
Falkenberg
Hässleholm
Linköping
Vill du annonsera här?

Kontakta oss på info@comunicera.se

Gå tillbaka   Terapisnack > Diskussionsforum > Min historia
Registrera Bloggar FAQ Medlemslista Kalender Sök Dagens inlägg Markera forum som lästa Statistics

Min historia Här kan du berätta om hur du lyckades lösa delar av dina problem eller hur du utvecklats med hjälp av olika verktyg eller personer.Berätta din framgångsaga

Svara
 
LinkBack Ämnesverktyg Visningsalternativ
Gammal 2008-07-10, 00:46   #1 (permalink)
oregistrerad
Junior Member
Nykomling
 
Reg.datum: Mar 2008
Inlägg: 7
Skicka ett meddelande via MSN till oregistrerad
Standard Jag har problem.

Jag skriver här, för jag vet inte vart det här hör hemma. Jag vet inte vad det är som är riktigt fel med mig. Jag blev medlem här för ett tag sedan, skrev några inlägg och kom fram till att det inte fanns någon här som kunde rädda mig. För det är det jag ständigt letar efter, någon som kan rädda mig, någon som kan förändra mitt liv så att jag aldrig behöver vara jag igen.

Ärligt talat så vet jag vad som är fel på mig. Men det tar liksom aldrig slut. Jag har dåligt självförtroende. Jag tror att alla hela tiden dömer mig, tycker illa om mig, önskar att jag inte fanns så ingen någonsin behövde se på min äcklighet. Jag känner mig ivägen. Tycker att jag är äcklig. Misslyckad. Jag klarar inte skolan. Kan inte jobba. Äter konstant. På de senaste 1,5 åren så har jag gått upp 40 kg. Jag kan bara inte sluta äta. Och det ger mig ännu sämre självförtroende. Gör att jag känner mig ännu mer äcklig. Och jag vet att alla andra tänker precis samma sak om mig, gud vad hon är fet, och äcklig.

I skolan har jag dragit mig undan. Vi har uppgifter som vi behöver ha ett partnerföretag till, men jag har inte klarat av att skaffa något. Hur ska jag kunna ta kontakt med andra människor när jag vet att de bara kommer tycka illa om mig? Ska jag ha kontakt med andra människor så ska det helst ske via mail. Jag klarar inte av att träffa andra, har väldigt svårt att ringa. Min mun vägrar tala, för den vet att ingen vill höra vad som kommer ur den. Efter månaders slingrande fick jag ett mail av min lärare, som undrade vad som hände och om jag möjligtvis var deprimerad. Bara att läsa att någon trodde så om mig gjorde att jag bara satt där och grät. Sen ville jag så gärna tro på det, för då kunde det finnas en ursäkt till att jag är som jag är. Så jag gick med på att besöka skolkuratorn, som under hela mitt besök enbart ville fokusera på mitt ätande. Hon sa till mig att jag gjorde det för att jag mådde dåligt, och att det fanns hjälp att få. Och då ville jag så gärna tro på det, för om det var så så kanske jag kunde förändras.

Kuratorn kontaktade den psykiatriska mottagningen där jag bor. Efter ett tag fick jag en remiss till en läkare. Jag gick dit. Men då betalade jag tydligen bara för att ytterligare en person skulle döma mig. Domen blev att jag var normal, men hade för höga förväntningar på livet. Tydligen så tror jag mig att om jag inte har roligt alltid så måste något vara fel, då måste jag vara sjuk. Han skulle dock fixa så att jag "fick någon att prata med", som kanske kunde ge mig lite perspektiv på saker och ting. När jag kom hem därifrån kände jag mig arg och besviken och ledsen. Återigen satt jag bara där och grät, och tänkte att om jag är såhär när jag är normal så vill jag inte vara.

Några dagar senare fick jag en ny remiss, denna gång till en arbetsterapeut. Men jag kunde inte skaka av mig känslan jag hade sen förra besöket på psykiatriska mottagningen, så jag la ifrån mig remissen och tänkte inte mer på det. Jag ville inte sätta min fot där igen. Jag är fortfarande arg. Och tycker att de kan dra åt helvete allihopa. För jag vet ju att de inte tycker om mig, och då tänker jag inte tycka om dem heller. Fram tills idag har remissen varit bortglömd. Ikväll letade jag upp den igen. Tydligen så har jag tid där imorgon klockan ett.

Jag letar fortfarande efter någon som kan rädda mig. Jag vill gå, kanske kan jag få hjälp den här gången. Jag vill inte gå, jag vill aldrig mer känna mig som jag gjorde efter jag hade varit hos den där läkaren. Läkare, som ska vilja hjälpa alla, vände ryggen åt mig. Så värdelös är jag. Jag står inte ut om jag går dit bara för att bli dömd ytterligare en gång. Det får bara inte hända. Men hur ska jag veta om jag blir räddad eller dömd? Beroende på vad som händer så måste jag gå, eller hålla mig borta därifrån. Och jag kan inte spå i framtiden.

Ett annat problem som jag stött på är att jag inte ens ska vara hemma imorgon. Jag skulle ha varit hos min faster. Jag har redan ställt in en gång. Och nu har jag fixat så att jag ska få skjuts. Klockan ett skulle vi vara där. Samma tid som jag ska vara hos arbetsterapeuten. Min pappa, som skulle köra mig, har annat inplanerat senare. Om jag säger att jag inte har tid igen så kommer de inte bli glada. Och om jag ställer in och bara får skit på mottagningen så är det extra bortkastat. Jag vet inte vad jag ska göra. Och det känns inte bra.
oregistrerad är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2008-07-10, 01:16   #2 (permalink)
En Annan
Rating 10
Diamantmedlem
 
En Annans avatar
 
Reg.datum: Jul 2008
Ort: Mellansverige
Inlägg: 340
Krediter: 1 177
Standard

Hej oregistrerad... sitter vid datorn och skulle precis logga ut men tänkte efter att jag läst ditt inlägg att jag kanske ändå skall svara på ditt meddelande. Jag kan inte direkt säga åt dig vad du skall göra. Ändå hoppas jag på något vis att du kommer att gå till arbetsterapeuten. Det känns som om du kanske borde ge dig själv den chansen.
Läkarens bemötande verkar inte ha varit det allra bästa men samtidigt kan du inte döma ut hela psykiatrin och alla terapeuter / läkare / etc. mot bakgrunden av ett möte med en representat för vårdkarusellen (fast jag medger att det finns gott om skruvar lösa i det maskineriet). Du har konstaterat och du behöver hjälp. Beklagligt nog är det upp till dig själv att ta de där första steget...

Du skriver att du blivit betraktad som "normal" av läkaren och det verkar du inte gilla. Nu är det ju så att några normala människor finns inte, om nu det är någon tröst. En för tidig diagnos är inte heller något att sukta efter. Ge dig själv tid att växa.

Hoppas höra hur det gick; vilket blev ditt beslut?
En Annan är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2008-07-10, 01:24   #3 (permalink)
MentalPanic
Senior Member
Guldmedlem
 
MentalPanics avatar
 
Reg.datum: Jun 2008
Ort: Germany
Inlägg: 189
Skicka ett meddelande via MSN till MentalPanic
Standard

Citat:
Ursprungligen postat av oregistrerad Visa inlägg
Jag skriver här, för jag vet inte vart det här hör hemma. Jag vet inte vad det är som är riktigt fel med mig. Jag blev medlem här för ett tag sedan, skrev några inlägg och kom fram till att det inte fanns någon här som kunde rädda mig. För det är det jag ständigt letar efter, någon som kan rädda mig, någon som kan förändra mitt liv så att jag aldrig behöver vara jag igen.

Finns ingen som kan komma på en vit häst och rädda dig. Sluta leta efter folk som ska rädda dig. Det är du själv som måste ta dig i kragen och insee att du är den som kan rädda dig själv inte alla andra. Känns som du inte vill ta ditt livs egna ansvar utan hellre lägger över det till någon annan. Ingen kommer heller förändra dig för du är vad du är i grund och botten..sluta slåss mot dig själv och börja samarbeta istället för att hitta dig själv och vad som känns bra för dig.

Ärligt talat så vet jag vad som är fel på mig. Men det tar liksom aldrig slut. Jag har dåligt självförtroende. Jag tror att alla hela tiden dömer mig, tycker illa om mig, önskar att jag inte fanns så ingen någonsin behövde se på min äcklighet. Jag känner mig ivägen. Tycker att jag är äcklig. Misslyckad. Jag klarar inte skolan. Kan inte jobba. Äter konstant. På de senaste 1,5 åren så har jag gått upp 40 kg. Jag kan bara inte sluta äta. Och det ger mig ännu sämre självförtroende. Gör att jag känner mig ännu mer äcklig. Och jag vet att alla andra tänker precis samma sak om mig, gud vad hon är fet, och äcklig.

Läs det här stycket igen och vad ser du? Jo DU dömer dig själv inte andra..varför är du så fixerad vad andra tycker om dig. Spelar väl ingen roll om du är överviktigt underviktig handikappade osv..vi alla har rätt och leva våra liv..Sluta känn dig ivägen ..ta den plats du behöver och va dig själv..finns faktist inge goare än att se personer som verkligen är sig själva. Du kan fixa skolan och du kan jobba och du kan gå ner dom kilorna du gått upp..du kan skratta..leva och må bra...allt det där kan du göra ..men du måste VILJA ..

I skolan har jag dragit mig undan. Vi har uppgifter som vi behöver ha ett partnerföretag till, men jag har inte klarat av att skaffa något. Hur ska jag kunna ta kontakt med andra människor när jag vet att de bara kommer tycka illa om mig? Ska jag ha kontakt med andra människor så ska det helst ske via mail. Jag klarar inte av att träffa andra, har väldigt svårt att ringa. Min mun vägrar tala, för den vet att ingen vill höra vad som kommer ur den. Efter månaders slingrande fick jag ett mail av min lärare, som undrade vad som hände och om jag möjligtvis var deprimerad. Bara att läsa att någon trodde så om mig gjorde att jag bara satt där och grät. Sen ville jag så gärna tro på det, för då kunde det finnas en ursäkt till att jag är som jag är. Så jag gick med på att besöka skolkuratorn, som under hela mitt besök enbart ville fokusera på mitt ätande. Hon sa till mig att jag gjorde det för att jag mådde dåligt, och att det fanns hjälp att få. Och då ville jag så gärna tro på det, för om det var så så kanske jag kunde förändras.

Sätt dig inte i den här sitsen vadå ingen vill höra på va du säger ..eller bryr sig om vad du säger och gör...fick en sådan där känsla och skaka liv i dig..hallå ..sluta terra dig själv. .. MM min dotter e kraftigt överviktig ääääälskar och bada ..men sluta med det för att hon kände att alla tittade..Jag sa till henne..du lever och du gör det nu..vad säger att du inte har rätt och njuta utav att bada som alla oss andra? Ingen av oss har mer rätt eller mindre rätt..och dom som better sig med sitt barnsliga beteende att mobba osv måste ju tycka sitt offer är intressant då dom kan lägga energier och tid på att agera som dom gör .. avensjuka?
Iallafall..tösen badar regelbundet 2 grr i veckan ..motionssimmar...hur lycklig som helst med världens leende...mamma guuuuuud va det va skönt och bada jag har saknat det....varför ..varför??? plocka bort delar i livet som man älskar

Kuratorn kontaktade den psykiatriska mottagningen där jag bor. Efter ett tag fick jag en remiss till en läkare. Jag gick dit. Men då betalade jag tydligen bara för att ytterligare en person skulle döma mig. Domen blev att jag var normal, men hade för höga förväntningar på livet. Tydligen så tror jag mig att om jag inte har roligt alltid så måste något vara fel, då måste jag vara sjuk. Han skulle dock fixa så att jag "fick någon att prata med", som kanske kunde ge mig lite perspektiv på saker och ting. När jag kom hem därifrån kände jag mig arg och besviken och ledsen. Återigen satt jag bara där och grät, och tänkte att om jag är såhär när jag är normal så vill jag inte vara.

Några dagar senare fick jag en ny remiss, denna gång till en arbetsterapeut. Men jag kunde inte skaka av mig känslan jag hade sen förra besöket på psykiatriska mottagningen, så jag la ifrån mig remissen och tänkte inte mer på det. Jag ville inte sätta min fot där igen. Jag är fortfarande arg. Och tycker att de kan dra åt helvete allihopa. För jag vet ju att de inte tycker om mig, och då tänker jag inte tycka om dem heller. Fram tills idag har remissen varit bortglömd. Ikväll letade jag upp den igen. Tydligen så har jag tid där imorgon klockan ett.

Varför skulle dom nu inte tycka om dig för att du sökt hjälp? Och om du anser att du inte ska sätta din fot där igen..då vill jag be dig och fundera på : Vem är det som lider i slutänden med att vägra ha öppet dörrar till olika möjligheter för att kunna ta tag i sitt liv och mående?

Jag letar fortfarande efter någon som kan rädda mig. Jag vill gå, kanske kan jag få hjälp den här gången. Jag vill inte gå, jag vill aldrig mer känna mig som jag gjorde efter jag hade varit hos den där läkaren. Läkare, som ska vilja hjälpa alla, vände ryggen åt mig. Så värdelös är jag. Jag står inte ut om jag går dit bara för att bli dömd ytterligare en gång. Det får bara inte hända. Men hur ska jag veta om jag blir räddad eller dömd? Beroende på vad som händer så måste jag gå, eller hålla mig borta därifrån. Och jag kan inte spå i framtiden.

Läkaren har ju inte vänt ryggen till när han skickat dig vidare med en remiss? Sluta hitta ursäkter hela tiden. Sluta sätt dig på tvären ..alla går den här vägen som söker hjälp..ärligt vadå va tror du ..att du kommer dit och söker hjälp och att dom har special team färdigt och klart just bara för att du dök upp?

Ett annat problem som jag stött på är att jag inte ens ska vara hemma imorgon. Jag skulle ha varit hos min faster. Jag har redan ställt in en gång. Och nu har jag fixat så att jag ska få skjuts. Klockan ett skulle vi vara där. Samma tid som jag ska vara hos arbetsterapeuten. Min pappa, som skulle köra mig, har annat inplanerat senare. Om jag säger att jag inte har tid igen så kommer de inte bli glada. Och om jag ställer in och bara får skit på mottagningen så är det extra bortkastat. Jag vet inte vad jag ska göra. Och det känns inte bra.

Ja då har vi ursäkten igen du ska inte va hemma imorron ...men du har en tid till arbetsterapeuten imorron..Skit i fastern ..ring och gör ett återbud... red ut dig själv låt det gå före ..inget svårt val..sluta glid undan med att du inte kan inte har tid ingen tycker om mig mm..gör dig knappast lyckligare...dax och vända ansiktet mot världen och se vad den har och ge dig ..blir klarsiint..ingen vill leva i dimma resten av livet.


......MvH Lotta......
__________________
Look at me for understand how beautiful you are.
MentalPanic är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2008-07-18, 01:29   #4 (permalink)
förBANNAD
Banned
Bronsmedlem
 
Reg.datum: Jul 2008
Inlägg: 36
Standard så otroligt välformulerat svar

till självförnekelsen å förträngnaden av att reda ut saker i en oändlighet istället för att erkänna sina undanflykter, å varför. en elogé till dig lotta
förBANNAD är inte uppkopplad   Svara med citat
Gammal 2008-07-31, 16:48   #5 (permalink)
Värkmästare
Member
Bronsmedlem
 
Värkmästares avatar
 
Reg.datum: Jul 2008
Ort: söderut
Inlägg: 43
Skicka ett meddelande via ICQ till Värkmästare
Exclamation Ta av dig offerkoftan!

Det kanske låter hårt,men sluta sig dig själv som ett offer. Du har ansvar för ditt liv ingen annan.Bara du kan göra något, anndra kan möjligen stötta och ge dig tips. Men det är DU som måste göra jobbet.

Kram!
Värkmästare är inte uppkopplad   Svara med citat
Svara


Ämnesverktyg
Visningsalternativ

Regler för att posta
Du får inte posta nya ämnen
Du får inte posta svar
Du får inte posta bifogade filer
Du får inte redigera dina inlägg

vB-kod är
Smilies är
[IMG]-kod är
HTML-kod är av
Trackbacks are
Pingbacks are
Refbacks are



Alla tider är GMT +2. Klockan är nu 23:52.


Programvara från: vBulletin® Version 3.6.8
Copyright ©2000 - 2008, Jelsoft Enterprises Ltd.
LinkBacks Enabled by vBSEO 3.0.0
Svensk översättning av: Anders Pettersson
Lediga lägenheter
vBCredits v1.3 ©2007 by Darkwaltz4
Locations of visitors to this page