galaxhero

Är nitton år, jag har alltid varit väldigt speciell i mina egna ögon,kännt mig annorlunda.
Min mamma jobbar på, är ända barnet utom en halvbror på pappas sida, pappa är jätte deprimerad, han har vart det hela mitt liv, hela min uppväxt.
Jag har alltid skifftat i humör, när ja var liten kunde ja bli agresiv och börja slåss eller skratta så tårarna sprutade. Skulle ta livet av mig när jag var fyra. Blev mer och mer stabil. Omtyckt bland vänner, social. alltid kännt mig tjock, när ja va sex år vägrade jag gå i bara tshirt i skolan och dagid och lärarna blev galna på mig. Vid 13 års åldern fick jag för mig att ja va tjock på riktigt. Bytte då skola också och kände mej inte välkommen i nya skolan, gick ned i vikt och var väl ganska nedstämd till o från.
Blörjade gymnasiet, trivdes som fisken i vattnet, men kände mig så extremt korkad jämt, ja kan inte koncentrera mig, flyter runt, har inga fasta punkter. Älskad av alla. Pendlade i vikt. Jag var borta ett år sammanlagt av 3 år på gymnasiet. Läkarbesök, terapi, medeciner efter medeciner, akut på psyk några ggr. Slutade med att ja insjuknade fysiskt och hamnade på sjukhus och det blev min vänndning, jag kände att ja plöttsligt älskade mig själv då jag orkade stå emot allt min kropp utsatts för.
Då kom jag in i det maniska stadiet. Jag dumpade min pojkvän som ställt upp för mig i ett och ett halvt år. Kastade skit på alla. Hittade nya vänner, var otrogen, gjorde massa dumma saker. Slutade med att ja bröt ihop på hösten och min pojkvän tog tillbaka mig. Fick diagnosen manodeprissiv. Och även nu eventuellt ADHD.

Jag känner ändå att jag kan inte kontrollera mig till fullo. Gårdagens utgång slutade i kaos. Jag sårar bara människor, velar, vet aldrig vad ja vill, ingen respekterar mina beslut, slösar med pengar. jag och min pojkvän är inte tillsammans längre, han ringer mig varje dag och bönar om att få mig tillbaka de har gått två månader nu.

Ena dagen känner ja att jag klarar allt, jag är ju faktist snygg, jag ska plugga mig upp till ett bra jobb, bo i ett stort hus, jag vill ha allt jag aldrig fick som abarn och lite till.
andra dagen så känner ja mig helt värdelös, jag kommer aldrig plugga, ja kan inte sköta ett jobb eftersom att när ja väl är på jobbet är jag omtyckt, sköter allt, jobbar på bra MEN de händer att ja inte är där och hittar på lögner om att jag är sjuk men i själva verket är deprimerad. Min mamma bara skriker på mig för hon tycker jag ljuger och jag vill bara fly. många säger till mig "de är bara o va där, va rä de som e så svårt, alla har samma krav".

Jag har bytt psyk tre ggr, bytt psykolog kanske fem ggr. jag mår sämre när jag går hem än när jag går dit. Jag är en posetiv människa i grunden.
Vad ska jag göra!?

isabellus

tråkigt att du inte har fått ngt svar hittills.. det är ju jättesvårt, men ge inte upp! alla har en ljus framtid, det gä'ller bara att hitta den.

finns folk här som tänker på dig!