Ursprungligen postat av Hummlann

Jag har i stort sett mått dåligt under hela mitt liv. Jag minns inte när jag mådde bra nämligen utan det har alltid varit något som har tyngt ner mig och det har varit oerhört jobbigt.

Det började när jag gick i 6:an och började att tugga och bita mig i tungan. Det låter äckligt och är det också. Men det jag gjorde var att bita av stora delar av tungans kött så det blev stora sår och hål och det blödde något enormt. Det blev infekterat och allt möjligt. Detta beteende utvecklade jag som sagt när jag var 12 år gammal och det finns fortfarande med mig så smått nu när jag är 23 år gammal.

Jag heter förresten Maria, är 23 år och bor i Kristianstad!

När jag gick på gymnasiet (2:an) så började jag att skära mig själv och mina kompisar uppmärksammade mig och gick till kuratorn och pratade med henne. Dom berättade detta senare till mig och sa även då att dom hade en tid till mig. Då började min första kontakt med terapeuter. jag pratade med kuratorn på skolan, jag var på BUP ett antal gånger. Jag avslutade dock min kontakt med BUP då jag ansåg att dom hade behandlat mig illa och jag stod återigen på egna ben.

När jag sedan hade flyttat hemifrån och bosatt mig 17 mil hemifrån, och var tillsammans med en kille så började mitt sjuka att komma fram mer och mer och det gick väldigt fort också. Jag började att skära mig ofta och mycket. Jag var inte kontaktbar, jag låg antingen sömnlös eller sov hela tiden. jag hade stark ångest och hade ångestattacker många gånger om dagen. jag var som ett lik under denna tiden, jag såg ingen i spegeln och jag kunde inte heller ta hand om mig själv. Jag började att missbruka tabletter, jag levde med självmordstankar och beteenden hela tiden. Jag fick kontakt med psykiatrin och låg inne under korta tider. Min dåvarande pojkvän tog hand om mig så gott han kunde. Han var mer som en vårdare än en pojkvän för mig.

Jag började på tabletter, zyprexa, och gick upp 40 kilo. Jag som var smal blev helt plötsligt tjock. Väldigt stor. Men jag sket i det då jag mådde så dåligt och kunde som sagt inte ta hand om mig själv.

Så levde jag under några år, jag hörde röster, kunde inte gå ut då jag inte vågade, jag skar mig, skadade mig på alla möjliga sätt, och jaa missbrukade tabletter.

Jag vet inte hur jag kom ut ur den negativa spiralen då men jag lyckades. Dom som hade träffat mig under den tiden i Kalmar trodde inte att jag kunde bli frisk, dom trodde inte på att jag kunde lyckas med något eller så. Dom såg bara den sjuka Maria och inte den friska som kunde finnas gömd under allt det där.

Sedan träffade jag min kärlek här i livet. Vi har nu varit tillsammans i över 2 år, varit gifta i snart 1 år. Tillsammans har vi genomgått mycket jobbigt. jag har varit inne i ett tungt och jobbigt missbruk men tack vare hans hjälp och hans kärlek och att han inte gav upp så lyckades jag att bli frisk från det och har sedan den dagen inte rört en enda tablett. Ingen lugnande tablett.

Jag är i stort sett frisk idag. jag är gift, bor fint, jobbar, är utbildad undersköterska, har djur, har kontakt med min familj och min svärfamilj. Jag har dock inga vänner men det kommer. Jag har inte varit frisk så länge men ändå lyckats med så mycket på så kort tid.

Det som återstår av min borderline är väldigt små saker och jag tror inte heller att jag kommer att bli helt frisk från dom. men jag är inte sjuk längre. Inte i mina ögon. Jag går på medicin fortfarande (zeldox) men det är också det enda. Jag har knappt ingen kontakt med läkarvården utan klarar mig själv bra.

Till alla er där ute som mår dåligt, som är i ett missbruk eller i en sjukdom - det finns hjälp och det finns ett liv utanför det. Det kanske inte känns så nu men det kommer när tiden är redo! Ta det i er takt..

Har förresten också varit med i radion med detta och pratat men jag vet inte när det kommer att sändas. P3..

Vill ni veta något? undrar över något? Synpunkter? Skriv gärna då!

Blir så glad över det.

Kram, Maria