![]() |
|
||||||||
|
Välkommen till Terapisnack! Psykologi forum för dig som har frågor om psykoterapi, panikångest, självkänsla, utbrändhet eller kontrollbehov. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Aktuellt![]() Terapisnacks helg 8-9 nov |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Min historia Här kan du berätta om hur du lyckades lösa delar av dina problem eller hur du utvecklats med hjälp av olika verktyg eller personer.Berätta din framgångsaga |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Mitt Liv. När jag var liten så levde livet verligen. Man lekte och hade kul nästan varje dag. Men så nån gång när jag var 11 så insåg jag att min mamma var alkoholist. Hon drack ofta, varje helg till en början. men efter kanske ett år började hon trappa upp sitt drickande. Det var nästan som att hon drack mer och mer ju äldre jag blev. Hennes drickande ledde till att jag aldrig kunde ta hem kompisar. Jag vågade aldrig, för varje dag när jag kom hem och öppnade dörren så visste jag aldrig hur mamma skulle må eller bete sig. Var hon full? Mådde hon psykiskt bra? Var hon ens hemma?
Som tur är hade jag en pappa som tog hand om mig varannan helg. Men han anade inte ur jag hade det hos mamma. För när han hälsade på så städade jag å mamma tilsammans och mamma gömde all alkohol som hon hade hemma. Så när jag fyllde 16 så var mammas drickande en vardag. Varje dag drack hon, hon hade hem en massa olika killar jämt. oftast äldre gubbar som också de var alkoholister. Jag beslutade då för att flytta hem till pappa. Det känndes bra, där fick jag vara barn och där hade jag regler om vad jag fick göra och inte göra. Men när jag då flyttade började mamma verkligen att må dåligt. För jag sa åt henne att jag flyttat för att hon drack så mycket. Hon drack jämt och väldigt mkt. Hon träffade en kille som sen misshandlade henne. Hon slutade ringa mig. Hon ringde inte ens när jag fyllde 17. Så allt detta festande ledde till att hon blev vräkt. Mitt "riktiga" hem försvann. Hon flyttade till en gammal alkoholist som sen matade henne med alkohol i ett helt år. mamma gjorde iget annat än låg i en säng å sög på flaskan. Detta tillslut ledde till hennes död år 2006. Jag har aldrig pratad med någon som är expert på området alkoholism eller med någon om mammas död. Inte på två år. Jag tror att det beror på skuldkännslor eller nått. För tillfället bor jag ensam i en storstad ca 160 mil fån den orten jag växt upp i. jag klarar mig gnska bra trots en depression som jag tror jag har. Men det jag lärt mig, är att jag som har ärvt den sociala biten av alkoholberoende måste vara försiktig med att inte hamna i ett beroende. jag tänker på det varje dag. För jag vill verkligen inte hamna i graven som min egen mamma, hon var 46 år och mamma till två barn. Hoppa att ni alla har det bra. ![]() Ni får gärna komentera mitt inlägg om ni känner för det, skulle behöva lite feedback. Senast redigerad av kikki_87 den 2008-05-14 klockan 21:31. Anledning: fel formulerat :) |
|
|
|
|
|
#2 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
tack för att du delar med dig av din historia
skuldkänslor är vanliga hos barn med föräldrar som har problem (med droger eller annat) men du ska inte känna skuld! det var inte ditt val och du kunde inget göra bra att du kämpar på nu ta hand om dig själv och dina barn |
|
|
|
|
|
#3 (permalink) |
|
Member
Bronsmedlem
|
jag klarar mig gnska bra trots en depression som jag tror jag har. Men det jag lärt mig, är att jag som har ärvt den sociala biten av alkoholberoende måste vara försiktig med att inte hamna i ett beroende. jag tänker på det varje dag. För jag vill verkligen inte hamna i graven som en 46 årig mamma till två barn.
Hoppa att ni alla har det bra. Du skriver att du klarar dig ganska bra, och det tror jag att du gör. Men det finns en risk att du mår sämre ju längre tiden går. Så du måste ta dig själv på allvar så att du inte mår sämre i framtiden. Jag tänker på att du skriver att du antagligen har en depression. Precis som liten 26 skriver så är det vanligt att man drabbas av skuldkänslor. Det kan ju också leda till depression och om du inte söker hjälp så kan det leda till svårare depressioner i framtiden. Därför tänker jag att du behöver någon att prata med om det du varit med om. Framför allt för att komma tillrätta med eventuell skuld. Hälsningar iian |
|
|
|
|
|
#4 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
jo jag vet att mitt behov av att prata med någon är stort. Men saken är den att jag törs nog inte söka hjälp. Jag vill helst inte känna mig svag inför andra.Jag har som alltid lärt mig att vara stark, klarat mig trots hur dåligt jag än mått har jag alltid kommit upp ur mina svackor. Men nu på senare tid känner jag mig rädd för olika saker.
Jag är som sagt arbetslös just nu, men jag känner att om jag skulle få ett arbete så vet jag inte om jag kommer att klara av att arbeta. Jag har haft jobb tidigare och i början har jag mått bra på arbetsplatsen men efter någon månad har jag blivit deppig så där som man bli när man är less på att jobba. Men sen efter ytterligare en månad blir jag helt depprimerad. Orkar ingenting vill inte vara med längre, känner mig helt värdelös och känns som att det inte finns någon mening med mitt liv. |
|
|
|
|
|
#5 (permalink) |
|
Member
Bronsmedlem
|
Men kikki, det verkar inte som att du är så stark längre. Det håller inte i längden att vara ensam o stark. Nu blir du rädd också.
Vad bra att du har hittat hit, det är ju ett sätt att börja sätta ord på hur man har det. Så fortsätt med det. Och jag tror att det vänder så småningom. Vi behöver lära oss att vi behöver varandra och vi får behöva varandra. Om vi inte hjälper varandra vem ska då hjälpa? Kikki, finns det någon som du har berättat för tidigare om hur du har haft det med din mamma. hälsningar iian |
|
|
|
|
|
#6 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Inte riktigt ordentligt. Jag pratade med en kvinna som sa sig vara terapeut. Men hon hade tydligen varit alkoholmissbrukare tidigare. Och var nu en nykterist. Jag kännde inte att hon var bra på att få mig att må bra genom att prata. Jag kännde att jag som inte kunde lita på henne för att hon hade ju varit alkoholist förut.
Nu är det 2 år sedan min mamma gick bort och jag har som inte pratat med någon alls om det. Inte ens min pappa. Jag flyttade direkt till Göteborg som är ca 150 mil från min uppväxt ort. Sen dess har jag som inte riktigt försökt att få kontakt med någon att prata med. Här i göteborg känns alla så ytliga. Det är skillnad på ett litet ställe. Där bryr sig alla mer tycker jag. Där är det lättare att kunna prata med någon. Man behöver inte vämnta en månad på att få en tid, tex på ungdomsmottagningen. Men jag har kännt att det är svårare att prata om detta muntligt än skriftligt. tack för ditt stöd. Det känns skönt att bara få skriva av sig lite. ![]() |
|
|
|
|
|
#7 (permalink) |
|
Senior Member
Guldmedlem
|
Du gjorde verkligen det enda man kan göra när någon är missbrukare. Du visade att du brydde dig och var ärlig när du sa att du flyttade pga hennes drickande.
Det är så man gör när man har en "intervention" en konfrontation. Man säger att om inte drickandet tar slut så tar jag vissa åtgärder för att avlägsna mig. T.ex. Du får inte låna pengar eller träffa mina barn eller som du flytta. Det skötte du som ett proffs! För det fanns inget du eller någon annan kunde göra för att förhindra detta, tro mig. Oavsett vad man försöker så måste den personen vilja det själv! (som du säkert hört miljontalsgånger förut) Vad bra att du insett vilken relation du har till alkohol. Du verkar vara en smart tjej! Mvh |
|
|
|
|
|
#8 (permalink) |
|
Member
Silvermedlem
|
Till Kikki 87: jag har kännt att det är svårare att prata om detta muntligt än skriftligt.
vill säga att du kan ALLTID börja med att skriva ned vad du känner/ tänker.. ill en kurator. Har själv gjort det till flera.. vid olika tillfällen när ja känt att ja inte kunde prata om saker.. så det där med att lita på, ja du ska ha ett förtroende för den du pratar med, men förtroenden tar i regel tid att få.. å är du oroolig att du har en depression, så är det bästa alternativet att ta tag i saken så fort som möjligt!!! (lita på mig, jag gjorde INTE det..) var rädd om dig!!! kramar om |
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|