Johanna Ö

Hejsan!

Jag skriver det här, mest för att jag vet att det finns de med Borderline-diagnos och som kanske inte har så stort hopp om framtiden.

Jag har själv haft en hel del Borderline, men lever alltså helt normalt idag.

Tidigt i mitt liv, lärde jag mig att bära andra människors ryggsäck. Jag fick lära mig att om jag inte gjorde det, så fick jag inte tycka om mig själv, och var inte värd att älskas, vare sig av mig själv eller andra. Andra övergav mig, men värst var nog att jag övergav mig själv. I princip hela barndomen, har jag varit fullständigt skräckslagen - oerhört rädd för människor.

Det hela resulterade i att jag blev mobbad som barn. Jag blev både utfryst och fysiskt mobbad. Den fysiska mobbningen var inte lika utbredd men med facit i hand, så var den psykiska mobbningen betydligt värre. Den värsta bitterheten låg i att jag lät dem göra mig illa. Jag är ganska stark för att vara tjej rent fysiskt och jag är väldigt verbal, och än idag kan jag bittert se tillbaka på min barndom och vad jag låtit andra göra mot mig. Men jag försöker vara snabb med att förlåta mig själv - för det var ju trots allt inte mitt ansvar. Jag var ju bara ett barn...

På gymnasiet började jag få lite självförtroende, mycket pga att jag upptäckte att jag var rätt duktig i idrott. Jag började med karate och blev så duktig att jag kände mig trygg i det. Men självkänslan var det katastrof med och jag hade ingen aning om att man kan älska sig själv bara som man ÄR.

Jag var fortfarande så rädd för människor att jag påbörjade en mängd olika praktikplatser och utbildningar men ingen av dem avslutade jag. Jag stannade som längst fyra månader på en praktikplats. Men viljan fanns där!

När jag var runt 23, träffade jag en mycket trygg kille. Han tog hand om mig och var så trygg att jag kände att jag dög bara som jag var. Jag började successivt lära mig ta hand om mig själv och den här killen lärde mig också det sociala språket. Själv var jag uppväxt med ironi och sarkasm, att retas och hårda ord som man skulle kunna "ta". Jag var och är på tok för känslig för den sortens kommunikation och jag hade få om nästan inga vänner pga det. Jag var insmickrande och manipulerande eftersom jag inte trodde att jag dög som jag var.

Jag läste upp mina betyg på Komvux och fick högsta betyg i alla ämnen. Detta berodde mest på att min dåvarande pojkväns släktingar också läste på Komvux då. Dessa människor kände jag mig trygg med så det gick bra. Jag fick så mycket trygghet omkring mig att jag en dag bestämde mig för att unna mig något bra.

Jag började i privat terapi på St Lukas.

Det här visade sig bli den största investering jag gjort i hela mitt liv! Den man jag fick som terapeut, blev en så stor förändring i mitt liv, att mitt liv idag är som natt och dag, jämfört med för snart 7 år sen då jag började i terapi.

Det var en jobbig väg att gå. Jag slogs mot psykosomatiska symptom och den skräck jag utsatte mig själv för när jag än en gång rotade i mitt förflutna. Det var fruktansvärt jobbigt att gå igenom allt en gång, men under resans gång, upptäckte jag till slut att jag plötsligt fått redskap jag inte haft innan.

Jag började successivt hitta redskap för att lugna mig själv. Jag kunde utnyttja all min intelligens eftersom jag hade tillgång till den. Reptilhjärnan fick äntligen vila ett tag.

Jag hade ingenting. Jag gick på socialbidrag, drömde om ett riktigt jobb, vänner och pojkvän.

Idag har jag pojkvän, fast jobb, körkort, bil... och det viktigaste - mig själv.

Jag överger inte mig själv idag. Jag vet att det inte är egoistiskt att ta hand om sig själv - snarare tvärtom i så fall eftersom följderna av att jag inte tar hand om mig själv, blir att jag inte blir en trevlig människa. Jag vet att jag duger som jag ÄR, jag tar hand om mig själv och har riktiga vänner. Jag har ett jätte bra jobb som jag trivs på och där jag kan utvecklas på. Mitt liv är en framgångssaga utan dess like.

Men det krävdes vilja av stål och mod för att konfrontera mitt förflutna igen. Och det krävdes att jag var tillräckligt snäll mot mig själv för att unna mig själv den terapi som skulle förändra mitt liv för alltid!

Kram till er alla som fortfarande hoppas!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

matzsamtalstjänst

Hej Johanna! Inga kommentarer förutom att jag blir varm i hjärtat och glad i själen av det hopp du förmedlar. Varma tankar. Matz M

Johanna Ö

För mig var det INTE det. Det krävdes att jag benade ut en hel del rädslor och det tog ibland lång tid för mig att nå vissa mognadsfaser. Jag var helt enkelt inte mogen för viss information och det krävdes fingertoppskänsla av min terapeut för att veta i vilken "fas" jag befann mig och vad jag behövde just DÅ.

Jag är inte expert, men för mig så var dynamisk terapi med kognitiv inriktning rätt. Men mest av allt, så tror jag att min terapi var skräddarsydd för att passa just mig.

Kram!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

Mikael G

Trevlig läsning och starkt jobbat!

Det som är upplyftande är att det alltid finns nya vägar att må bättre, om den väg man försöker inte fungerar. Tänker på olika kombinationer av medicin, terapier etc. När man väl hittar något som fungerar, så får man kämpa så mycket man orkar för att steg för steg vinna tillbaka mark man har tappat! Det verkar du ha gjort och det verkar också ha gett resultat. Hoppas andra inspireras av detta!

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Änglaflickan Inez

tack johanna för du delar med dig, tror och vet att det betyder mkt för många tjejer och killar här på forumet

hela ditt inlägg strålar hopp och styrka tycker jag
kram

Johanna Ö

Jag hoppas att det finns någon där ute som läser detta som vågar unna sig hjälp. Det är skönt att veta att det finns hjälp som fungerar.
Jag tror det är många med Borderline som skulle kunna må mycket bättre än de gör idag om de träffade rätt terapeut som de får förtroende för och får rätt behandling.

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

whitetrash

Hej Johanna! Finns det någon dsmh4 att kolla i för att se om man har borderline?Jag tror inte att det är så men det skulle vara spännande och göra den testet.Jaghar varit i psykiarin sedan 15 års åldern och aldrig fått någon diagnos borderline.Ok. Om jag har det Vem är bästa terapeuten att vända sig till?Kan man bli botad genom terapisnacks laddaned sessioner eller ska man prata med dom också?

tacksam för svar

Änglaflickan Inez

jag tror personligen att det inte räcker med de sessionerna om du ahr borderline, men det kan vara en liten bit på väg ev.
bordeline är en gaska stor diagnos.
folk går ex i dbt-terapi i 2-3 år för att lära sifg hantera och leva med det. få ett liv värt att leva liksom.
men ja jag vet inte
fast jag tänker, om ingen ingen någonsin har pratat om borderline/emotionell instabil personlighets störning/IPS så kanske riken att du ahr det inte är så stor. men som sagt jag vet inte
dels vet jag inte så mkt om dig och dels har jag ingen rättighet egentligen att sitta å säga vad folk akn ha för diagnoser eller inte, även fast man ibland kan ana på vissa....
jajaj guu så jag babblar, ber om ursäkt

Johanna Ö

Hej igen!

Jag kan bara tala för mig själv. Det är nog svårt att på förhand veta att man träffat rätt terapeut. Man måste nog testa sig fram och se om man får förtroende för någon speciell. De flesta är bra, men det finns ju de som är lite extra bra.

Jag tror det är svårt att "ställa diagnos" via ett test eller genom att beta av en lista med symptom. Jag tror det bästa sättet att få reda på om man har någon "känslighet", är att prata med en expert.

Alla människor har mer eller mindre delar av olika psykiska "sjukdomar" men man måste inte vara sjuk för det. Det kan hända att du ser vissa symptom och känner igen dig i dem, men saken är ju att alla dessa symptom är mänskliga. Det måste inte innebära att du är sjuk för det.

Det bästa är nog om man inte fokuserar sig så mycket vilken "diagnos" man har, utan kanske mer på om man mår dåligt eller ej, och om man i så fall kanske behöver hjälp från någon. Det är nog det som är det väsentliga. Jag tror sannolikheten att man får rätt hjälp är betydligt större om man fokuserar sig på varje människa och vad varje människa behöver.

Ta hand om dig!
Kram!

__________________
Johanna är mycket intresserad av terapeutiska metoder och ska gå Powerthinking Practioner i höst.

kelda

Tack för din berättelse!! skönt att det finns en väg ur.........det kaotiska!!