Mikael G

Inspirerad av andra berättelser vill jag försöka starta en tråd som strukturerat presenterar våra livsöden:

PROBLEMATIKEN

Vilken problematik lider vi av? Vilka symptom och problem för (den psykologiska) problematiken med sig?

NULÄGE

Hur är det med oss idag? Hur ser vår vardag ut? Hur hanterar vi problematiken?

ORSAK

Egna teorier om orsakern (eller orsakerna) till vår nuvarande problematik. När startade problematiken och hur utvecklades den?

BEHANDLING

Vilken behandling (medicin, terapi etc) "får" vi i nuläget och hur upplever vi denna behandling? Vilka tidigare behandlingar har vi fått och vilka är våra erfarenheter kring dessa?

SJÄLVHJÄLP

Våra egna tips och metoder för att förbättra eller stå ut med vardagen. Glädjeämnen och intressen i livet.

FRAMTID

Hur ser vi på framtiden? Vad önskar vi oss och vad hoppas vi på?

FORUM

Vad vill vi hjälpa andra med och vad vill vi själva ha hjälp med av andra på forumet?



Mvh

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Mariiqa W

Varför måste våra historier struktureras upp? Jag tycker att charmen går förlorad, en del av det unika försvinner ju i struktureringen.

__________________
*

Änglaflickan Inez

får man fråga varför??

Mikael G

Änglaflickan: För att det blir enklare för andra att ta del av? Därför att det ger en värdefull struktur över problematiken (om man nu vill ha det)?

Kanske känns självutlämnande för personer som inte är anonyma dock.

Mariiqa W: Det finns väl ingenting som hindrar någon från att starta en unik, ostrukturerad och charmig tråd...

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Mikael G

PROBLEMATIK

Jag har lidit av social fobi och panikångest i åtta år, från jag var 19 till 27 års ålder (är idag 30). Den sociala fobin var främst situationsbaserad, vilket innebär att jag inte var rädd för människor, utan situationer där människor är i närheten. Särskilt jobbigt hade jag för att äta med andra, gå på stan, resa. Min stora rädsla bestod av att svimma bland andra människor, samt att få ångest bland andra.

Resultatet av detta har inneburit svårigheter i relationer och arbetsliv. Allt med ansvar har jag undvikit och min mognadprocess från barn till vuxen sker ju nu, antar jag.

NULÄGE

Just nu är jag helt symtomfri och studerar psykologi i Thessaloniki, Grekland. Jag slutade med medicin för 9 månader sedan och det har gått bra. Några moment av ångest har dykt upp, men det har aldrig inneburit några problem. Det känns som att jag kan möta alla typer av problem och att det inte finns någonting jag är rädd för längre.

Min vardag som student är ganska lugn... och jag har fortfarande många prövningar kvar i livet.

ORSAK

Rent biologiskt så finns det ångestproblematik i släkten, vilket betyder att viss biologisk orsak säkert finns. Att min far ej varit närvarande under min uppväxt har också påverkat mig, eftersom det inte funnits någon manlig förebild i mitt liv. Att jag svimmade i lumpen var det som orsakade min sociala fobi och rädsla för att svimma bland andra. Jag var rädd för att söka hjälp och tog kontakt med läkarvården först fyra år efter detta skedde. Ingen hjälp erbjöds av värnpliktsverket efter jag hoppade av lumpen. Det är en kombination av gener, uppväxt och händelser i mitt liv, och lösningen har också varit en kombination av medicin, konfrontation (av min rädsla) och ett stegvis ansvarstagande i mitt liv.

BEHANDLING

När jag var 24 började äta SNRI (remeron). Det hjälpte lite, men hade ingen effekt på den sociala fobin. När jag var 26-27 blev min situation ohållbar och jag kontaktade öppetpsyk, som gjorde en utredning efter tre veckors väntetid. Jag åt mer medicin i form av paroxetin och xanor. Efter några månader var min situation stabil och jag kunde sluta med xanoren. Jag började med samtalsterapi (utan någon särskild inriktning) som gjorde att jag kom iväg och kände att det fanns en plan. Sedan gick allt väldigt fort och jag hade förmodligen också viss tur... jag fick ett arbete, medicinen (paroxetinet) fungerade bra och ångesten började försvinna. Efter ytterligare några månader kände jag att panikångesten inte längre hindrade mig från att göra saker.

Först när jag kände att det fanns en riktig behandlingsplan, och olika alternativ om det inte skulle funka, började jag se en utväg. Ibland är det allt man behöver.

SJÄLVHJÄLP

Jag har alltid varit mån om mig själv, även om jag mått dåligt. Buddhismen har influerat mig. Filosofi har varit ett stort intresse. Som tur är har min fysik varit bra och inte dragit ner mig djupare i stunder av ohälsa. På samma sätt har jag hela tiden gillat mig själv, trots ångesten.

Numera ser jag utbildning i ämnet psykologi som självhjälp. Desto mer kunskap man har inom området, desto mer kan man hjälpa sig själv.

Trots svåra stunder har jag haft en omtänksam familj och bra vänner och ett stort steg i min väg tillbaka har varit att berätta för dom hur jag mått och inte skämmas för det.

Att skriva är alltid bra. Likaså att kommunicera med andra. Hur kasst allt än är, så får man försöka komma ihåg att det blir bättre och att det som oftast finns hjälp och nya metoder att prova på, om det nuvarande inte funkar.

FRAMTID

Det är lätt att få många planer när man mår bra. Jag hoppas kunna forska inom ämnet psykologi i framtiden, resa runt och uppleva världen och olika kulturer, utveckla metoder och engagera mig politiskt när det gäller ångestproblematik. Ändå tar jag dagen som den kommer och försöker lära mig ta mer och mer ansvar. För latheten är något som sitter i...

FORUM

Jag är främst här för att ge raka svar på raka frågor och "ifrågasätta" (eller rättare sagt, reda ut) luddighet och otydlighet. Ämnet psykologi är en passion för mig, så därför är jag intresserad av teoretiska frågor, som exempelvis terapimetoder och hur man utvärderar (eller utvecklar, om man så vill) terapimetoder.


Med vänlig hälsning och önskan om lite extra kraft till alla som har något framför sig. Om jag bara får säga ett enda ord så skulle jag vilja säga: Balans

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Änglaflickan Inez

tänker att många här har inte kommit lika långt som du, utan kommit hit i ren desperation. och det är kanske inte så lockande att fylla i detta formulär... samt att man inte har svar på frågorna, för man vet inte liksom

är det inte mer relevant att i sitt inlägg man skriver, berätta om sin problematik, om man vill det? istället för att skriva här och förväna sig att alla ska minnas just mig?
bara fundera...

säger inte att din handling är fel, men man kan ju få fundera

Mariiqa W

Måste tillägga att jag håller med änglaflickan i det hon säger här ovan.

__________________
*

Mikael G

Ok... Jag tänker att många i sin "desperation" kanske vill försöka strukturera upp sin problematik för att mer konkret behandla den? Då tycker jag det är en bra idé att andra skriver om sin problematik på ett strukturerat sätt.

Men som jag sa innan, det finns väl utmärkta möjligheter för den som vill, att skriva på andra ställen om man känner för det? Förstår inte riktigt vad du menar med att "det inte är så lockande att fylla i detta formulär"? Jag försöker väl inte locka folk att fylla i det?

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Mikael G

Eller menar ni att en sån här tråd kan få folk att må dåligt?

Försöker förstå er "kritik"

Men ja, är man inte anononym så är alla typer av information man delar med sig utelämnande, och det kan vara värt att tänka ett par extra gånger om man verkligen vill det. Så om det är det ni menar, så förstår jag.

__________________
Mikael Glännström
Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder.

Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

Sebastian

Personligen så håller jag inte riktigt med tjejerna i deras åsikter.

Jag tycker din struktur känns väl genomtänkt och tror att lika mycket som den kan vara ett hinder för vissa så kan den vara till hjälp för andra som känner osäkerhet över hur de skall presentera sin problematik.

Hade jag själv haft något problem att dela så hade jag föredragit en sådan här strukturerad mall. Känslan att andra brukar svara på samma frågor jag själv besvarar hade styrkt mig i att besvara dem, och hade jag inte velat svara på något så hade jag också låtit bli det. Men så är jag också en person som gillar en viss struktur på saker och ting - tjejernas åsikter speglar ju en annan upplevelse.

Min poäng är att framför en annan åsikt - dvs att det också finns folk som skulle kunna uppskatta den har typen av "livsödesmall".

__________________
Sebastian är utbildad Powerthinking Master Practitioner hos
Comunicera och är specialiserad på människor med särskilda behov,
relationsproblematik och personer i livskris. Sebastian är duktig på
att ta sina klienters perspektiv och är omtyckt för sin härliga
blandning av insiktsfullhet, ödmjukhet, medmänsklig värme, ärlighet
och humor. Vill du ha Sebastian som terapeut ring 0708-120795 (tar även klienter via telefonterapi) eller maila sebastian@comunicera.se