Livsöden - Sidan 2

Mikael G · 2008-04-14, 21:05

Tack för intressant kommentar och jag ber om ursäkt om mina tidigare svar varit arroganta. Är mycket ödmjuk och tacksam inför mer ostrukturerade historier också.

Jag tror också att olika människor hanterar sin problematik på olika sätt, framförallt när det gäller problemlösning, som strukturerad eller ostrukturerad. Vissa blir stressade av strukturer, medan andra föredrar strukturer. Jag själv är nog extrem strukturmänniska... samtidigt har jag svårt för att komma ihåg saker jag planerat (eller utföra saker jag planerat, i ärlighetens namn...), vilket kan bidra till min strukturerade läggning

Sebastian · 2008-04-14, 21:35

Citat:

Jag själv är nog extrem strukturmänniska... samtidigt har jag svårt för att komma ihåg saker jag planerat (eller utföra saker jag planerat, i ärlighetens namn...), vilket kan bidra till min strukturerade läggning

Precis så är det för mig också - mitt behov av struktur speglar min inre vimsighet!

Änglaflickan Inez · 2008-04-15, 00:53

Citat:

Ursprungligen postat av Mikael G

Ok... Jag tänker att många i sin "desperation" kanske vill försöka strukturera upp sin problematik för att mer konkret behandla den? Då tycker jag det är en bra idé att andra skriver om sin problematik på ett strukturerat sätt.

Men som jag sa innan, det finns väl utmärkta möjligheter för den som vill, att skriva på andra ställen om man känner för det? Förstår inte riktigt vad du menar med att "det inte är så lockande att fylla i detta formulär"? Jag försöker väl inte locka folk att fylla i det?

hej igen...

jag tror att det är bra att strukturera upp sin problematik för att kunna behandla och även hantera den på ett mer konkret sätt. menar inte så

men jag tänker att det kanske inte är "så lockande" (kommer inte på ngt annat ord just nu) att skriva det på ett allmäntforum på en sida där massa folk kan läsa. visst många här är ju anonyma och på så sätt blir det inte lika utelämnande. Men det kan ändå vara tufft att göra det.

framförallt om man då inte har svar på de punkterna du skrev. kanske vet man vad man har för problem.... eller så är det just det man inte vet,
kanske vet man inte orsaken?.... osv.

jag tänker att det kan kännas som en besvikelse/svårighet/ledsenhet/ångest/ eller vad det nu är att känna att andra verkar vet, men inte jag själv...

med lockande, som jag skrev menar jag att det kanske inte känns så kul för en att fylla i punkterna, när man söker hjälp i ovisshet, på ett forum, kanske i ren desperation för man ser ingen annan utväg, kanske har provat massa annat innan. och så ska man börja emd att offentligt strukturera upp ngt man inte kan greppa.

som sagt jag är inte emot strukturen, utan funderar mest på meningen att göra det på ett forum såhära...

men jag talar ju bara utifrån egen erfarenhet och samtal med människor i olika krises
själv kan jag säga att hade jag läst denna trådens början för typ 2 år sen hade jag kännt massa krav på mig att lämna ut mig själv och ngt jag inte ahr svar på. vilket hade lett till ångest, vilket i sintur hade lett till ngt destruktivt (hadde ju dock inte enbart berott på inlägget utan min problematik, men det hade blivet en trigger)

min tanke bara, fördömmer egentligen inte er andra, ville bara understryka det

sorry jag säger samma sak om och om igen
är ostrukturerad =P såhära på natten

iian · 2008-05-09, 10:10

Hej!

Vi är ju alla olika och har olika behov. För min egen del är det bra att strukturera upp vissa saker för att jag lättare ska kunna se mig själv och den situation jag befinner mig i. Man kan skriva sin egen berättelse för sig själv utan att skriva för andra. Det kan också hjälpa personer. Alla får göra sina val och det de tror på.

Jag är ingen strukturerad person i allmänhet. Tycker om att leva ganska spontant och oplanerat. Jag har haft flera depressioner i mitt liv och senast drabbades jag av en utmattningsdepression som har blivit väldigt utdragen. har varit sjukskriven i 4 år nu. Och det jag har märkt hjälper mig det är att strukturera upp mitt sjukdomsförlopp om man kan säga så. Det hjälper mig att se hur allt har påverkat varandra och det hjälper mig också att bryta trender som är negativa för mig.

Så trots att jag kanske inte kommer att skriva om det på detta forum som kommer jag att använda formen för mig själv. Man kan alltid plocka russinen ut kakan så att säga. Allt som kan vara till hjälp är ju bra. Så tack för förslaget med strukturen.

Symphony · 2008-05-09, 15:35

Man kanske kan säga att det är lite till för människor som har haft problem och kommit på ett sätt att komma ut ur det och ju med det kan det hjälpa mäninskor i samma sits att känna igen sig och ta sig till de här stegen som gör att du mår bättre?

Jag tycker det är jättebra såhär. Man får en mall om hur ens problematik ser ut och sen testar man olika saker för att det ska bli bättre. Det krävs många misslyckanden för att hitta en bra väg.

Men det änglaflickan kankse syftar på är väl att om man mår jättedåligt. Extreem ångest. Då kankse det är lättare att bara skriva av sig alla tankar och känslor i forumet istället för att tänka "medvetet" på problemet och försöka lösa det med hjälp av en metod.
Kanske?.

Mikael G · 2008-05-10, 16:41

Citat:

Ursprungligen postat av whodunit

Att strukturera är väl bra om man minns vad som har hänt? Jag har tappat bort delar av mitt liv, år månader och dagar, och kan inte framkalla det med vilje. Åtminstone inte i nuläget. Delar av det har kommit tillbaka efter att jag har börjat med sessionerna, fragment av olika händelser, men det mesta flyter någonstans i stratosfären. Jag vet ju att jag måste ha fungerat på något vis då också eftersom jag har tom träffat nya människor och börjat på relationer under tiden, men vad jag har gjort och inte gjort minns jag inte. Har inte heller grepp om tiden som en sådan, utan datum existerar inte som vägvisare.

Då kan det här andra sättet att dokumentera vara bättre, att skriva ner det man minns, och hoppas att det framkallar mer minnen. Eller att undermedvetet på något sätt hjälper en att skriva ner det man har glömt? Det kanske fungerar på det sättet, vet inte riktigt om det stämmer?

Även om jag inte skulle minnas vad som hänt, skulle jag nog strukterera det

"Denna period minns jag inte".

"De fragment jag minns är följande."

osv. som en del av min problematik.

Det finns lite olika teorier om minne. Vissa hävdar att man KAN komma ihåg allt man varit med om (att ett minne är bort-trängt och svåråtkomligt), medan andra menar att man INTE kan komma ihåg allt man varit med om (att ett icke-existerande minne, inte existerar, helt enkelt)

Ungefär som kunskap. Antingen finns den, eller så finns den inte. Ibland kan det vara svårt att direkt komma på kunskapen, men den finns där.

Men det du menar är att det är svårt att strukturera sin problematik, om man inte har minnes-tillgång till hela problematiken eller delar av sitt liv?

Ja, så är det nog om man ser det från ett helhetsperspektiv. Det går ju inte att strukturera saker man inte minns. Samtidigt kan man strukturera det som "saker man inte minns".

Skillnad är det dock på att inte VILJA minnas. Det är en helt annan sak. Då minns man, men känner inte vid minnena. Bortträngning. Då är minnet som ett TV-program. Man känner till det, men kopplar det inte till egenupplevt.

Det är jättesvårt att tolka sådana minnen. För minnet av ett TV-program kan ju lika gärna vara minnet av ett TV-program! Att då tolka det till egenupplevt, vore ett misstag. Det man får försöka göra är att hitta annan evidens till sina minnen.

alithia · 2008-07-01, 23:09

PROBLEMATIKEN

Deprimerad. Svårt att upprätta och vidmakthålla goda relationer. Väljer gärna "fel" människor att umgås med och blir därför ofta utnyttjad och får den dåliga självbilden ständigt bekräftad.

NULÄGE

Bröt ihop totalt efter en separation från en av många som på olika sätt utnyttjat mig. Sexuellt, ekonomiskt, känslomässigt osv. Sökte hjälp på vårdcentralen eftersom jag hade starka självmordstankar och överhuvudtaget inte klarade av vardagslivet, dvs jobba och ta hand om min son.

ORSAK

Dålig anknytning till föräldrarna från början. Känslomässigt utanförskap under hela uppväxten. Har aldrig haft något riktigt (allvarligt, personligt) samtal med någon person i min familj eller utanför den heller för den delen.

BEHANDLING

Fick en burk lugnande piller (Oxascan) av allmänläkaren på vårdcentralen, samt medicin mot insomningssvårigheter (Zopiklon). När jag efter ett par månader bad om mer sömnmedicin kommenterade läkaren: "Använder du de här fortfarande!?" samtidigt som han skrev ut receptet. Jag tog dessa tabletter till natten under 4 års tid innan jag lyckades sluta med dem. Jag fick också ett samtal med vårdcentralens kurator som skickade mig vidare till en psykiatriker kopplad till försäkringskassan. Där gick jag i samtal under 3,5 år och förstod egentligen ingenting, varken om mig själv eller om vad det var för terapi jag fick. Han satt i stort sett helt tyst under sessionerna och kommenterade bara kort ibland. Ofta negativt. Jag mådde bara sämre och sämre av samtalen med honom. Mot slutet av den här perioden gick jag i parterapi hos en annan av försäkringskassan psykiatriker och av henne fick jag Sertralin som jag tog i något år. Av denna medicin fick jag huvudvärk, mer eller mindre hela tiden, samt helt avtrubbad sexuell förmåga. Efter 3,5 år tog jag kontakt med en privat psykoterapeut som jag nu träffat varje vecka i 1,5 år. Jag slutade med Sertralin och försökte helt gå in för samtalen istället. Detta har betytt otroligt mycket för min mentala hälsa och jag är oändligt tacksam för att jag har råd att fortsätta anlita henne.

SJÄLVHJÄLP

Det här har jag inte varit särskilt bra på. Trots barn och intressen av olika slag har jag inte lyckats hålla de negativa känslorna på avstånd. När man är djupt deprimerad och inte har några egna förklaringar är det i princip omöjligt att odla goda vänskapsrelationer. Sådana som skulle ha kunnat balansera den jobbiga tillvaron.

FRAMTID

Jag tror och hoppas mycket på min framtid. Men det är enbart sedan jag börjat hos min privata terapeut. Hon utgör idag det enda stabila och utvecklande i mitt liv. Med hennes hjälp kan jag bli stark. Det ligger inte för mig att lita blint på en person, men i det här fallet har jag valt att göra det. Jag skulle inte ha levt idag annars.

FORUM

Jag vet inte om jag tillför någon någonting på det här forumet. Men jag läser mycket och känner mycket för dem som skriver. Ibland önskar jag att jag kunde hjälpa mer och ibland önskar jag att någon kunde hjälpa mig.

En Annan · 2008-07-09, 01:00

PROBLEMATIKEN
Diagnosen säger posttraumatisk stress med dissociativ amnesi. Problematiken eller symptomen är bland andra att jag får minnesluckor då jag tappar tid, jag har flashbacks, kroppsminnen och ägnar mig åt ett allmänt ältande och grubblande.

NULÄGET
Efter en längre tid inom psykiatrins hägn börjar jag så smått få ordning på tillvaron. Jag går dock fortfarande i psykodynamisk traumaterapi en gång i veckan (ja, förutom nu då, när det är semestertider) och jobbar själv medvetet med de minnen jag har. Vissa KB-terapeutiska metoder använder jag i samband med mina triggers, men fungerar för övrigt bättre än på länge.

ORSAK
Man kan väl säga att huvuddelen av orsaken bakom ligger i en uppväxt som var lite trasig. Ytterligare trauma blev resultatet av att jag förlorade mina prematurfödda barn för drygt tio år sedan.

BEHANDLING
Har varit inlagd på ångest- och depressionsavdelning. Efter det fick jag hjälp med boendestöd medan jag letade egen lägenhet. Under vistelsen på avdelningen ordinerades jag sertralin, som jag knaprar i mig fortfarande. Har också haft propavan för att underlätta nattsömnen.
För ett par år sedan beviljades jag terapi genom landstinget och den behandlingen fortskrider.

SJÄLVHJÄLP
Det finns inte många böcker på temat trauma och Dissociation som jag inte läst. Det psykoedukativa arbetsredskapet har varit min stöttepelare när jag inte haft så mycket annat. Numera målar jag, skriver jag och tränar jag också. Allt för att må om möjligt lite bättre.
Och så kommuniserar jag ju här då...

FRAMTID
Visst har jag visioner. Diverse mer eller mindre vidlyftiga framtidsplaner. På kort sikt gäller det att ta det första steget mot att återgå till arbetslivet. Sedan hoppas jag kunna vidareutbilda mig och så skall jag någon gång ut på en långresa i Asien, för där har jag aldrig varit. Inte än.

2008-04-14, 21:05	#11 (permalink)
Mikael G Rating 10 Diamantmedlem Reg.datum: Dec 2007 Inlägg: 312 Krediter: 1 465	Tack för intressant kommentar och jag ber om ursäkt om mina tidigare svar varit arroganta. Är mycket ödmjuk och tacksam inför mer ostrukturerade historier också. Jag tror också att olika människor hanterar sin problematik på olika sätt, framförallt när det gäller problemlösning, som strukturerad eller ostrukturerad. Vissa blir stressade av strukturer, medan andra föredrar strukturer. Jag själv är nog extrem strukturmänniska... samtidigt har jag svårt för att komma ihåg saker jag planerat (eller utföra saker jag planerat, i ärlighetens namn...), vilket kan bidra till min strukturerade läggning __________________ Mikael Glännström Skriver en självhjälpsbok/självbiografi om ångestproblematik i sommar. Har ambitioner att forska kring ångestproblematik och speciellt utvärdering/utveckling av behandlingar och behandlingsmetoder. Tidigare lidit av panikångest och social fobi i åtta år.

2008-07-01, 23:09	#17 (permalink)
alithia Junior Member Bronsmedlem Reg.datum: May 2008 Ort: Roslagen Inlägg: 15 Krediter: 49	PROBLEMATIKEN Deprimerad. Svårt att upprätta och vidmakthålla goda relationer. Väljer gärna "fel" människor att umgås med och blir därför ofta utnyttjad och får den dåliga självbilden ständigt bekräftad. NULÄGE Bröt ihop totalt efter en separation från en av många som på olika sätt utnyttjat mig. Sexuellt, ekonomiskt, känslomässigt osv. Sökte hjälp på vårdcentralen eftersom jag hade starka självmordstankar och överhuvudtaget inte klarade av vardagslivet, dvs jobba och ta hand om min son. ORSAK Dålig anknytning till föräldrarna från början. Känslomässigt utanförskap under hela uppväxten. Har aldrig haft något riktigt (allvarligt, personligt) samtal med någon person i min familj eller utanför den heller för den delen. BEHANDLING Fick en burk lugnande piller (Oxascan) av allmänläkaren på vårdcentralen, samt medicin mot insomningssvårigheter (Zopiklon). När jag efter ett par månader bad om mer sömnmedicin kommenterade läkaren: "Använder du de här fortfarande!?" samtidigt som han skrev ut receptet. Jag tog dessa tabletter till natten under 4 års tid innan jag lyckades sluta med dem. Jag fick också ett samtal med vårdcentralens kurator som skickade mig vidare till en psykiatriker kopplad till försäkringskassan. Där gick jag i samtal under 3,5 år och förstod egentligen ingenting, varken om mig själv eller om vad det var för terapi jag fick. Han satt i stort sett helt tyst under sessionerna och kommenterade bara kort ibland. Ofta negativt. Jag mådde bara sämre och sämre av samtalen med honom. Mot slutet av den här perioden gick jag i parterapi hos en annan av försäkringskassan psykiatriker och av henne fick jag Sertralin som jag tog i något år. Av denna medicin fick jag huvudvärk, mer eller mindre hela tiden, samt helt avtrubbad sexuell förmåga. Efter 3,5 år tog jag kontakt med en privat psykoterapeut som jag nu träffat varje vecka i 1,5 år. Jag slutade med Sertralin och försökte helt gå in för samtalen istället. Detta har betytt otroligt mycket för min mentala hälsa och jag är oändligt tacksam för att jag har råd att fortsätta anlita henne. SJÄLVHJÄLP Det här har jag inte varit särskilt bra på. Trots barn och intressen av olika slag har jag inte lyckats hålla de negativa känslorna på avstånd. När man är djupt deprimerad och inte har några egna förklaringar är det i princip omöjligt att odla goda vänskapsrelationer. Sådana som skulle ha kunnat balansera den jobbiga tillvaron. FRAMTID Jag tror och hoppas mycket på min framtid. Men det är enbart sedan jag börjat hos min privata terapeut. Hon utgör idag det enda stabila och utvecklande i mitt liv. Med hennes hjälp kan jag bli stark. Det ligger inte för mig att lita blint på en person, men i det här fallet har jag valt att göra det. Jag skulle inte ha levt idag annars. FORUM Jag vet inte om jag tillför någon någonting på det här forumet. Men jag läser mycket och känner mycket för dem som skriver. Ibland önskar jag att jag kunde hjälpa mer och ibland önskar jag att någon kunde hjälpa mig. Senast redigerad av alithia den 2008-07-01 klockan 23:13.

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2008-05-09, 10:10	#14 (permalink)
iian Member Bronsmedlem Reg.datum: May 2008 Inlägg: 33 Krediter: 144	Hej! Vi är ju alla olika och har olika behov. För min egen del är det bra att strukturera upp vissa saker för att jag lättare ska kunna se mig själv och den situation jag befinner mig i. Man kan skriva sin egen berättelse för sig själv utan att skriva för andra. Det kan också hjälpa personer. Alla får göra sina val och det de tror på. Jag är ingen strukturerad person i allmänhet. Tycker om att leva ganska spontant och oplanerat. Jag har haft flera depressioner i mitt liv och senast drabbades jag av en utmattningsdepression som har blivit väldigt utdragen. har varit sjukskriven i 4 år nu. Och det jag har märkt hjälper mig det är att strukturera upp mitt sjukdomsförlopp om man kan säga så. Det hjälper mig att se hur allt har påverkat varandra och det hjälper mig också att bryta trender som är negativa för mig. Så trots att jag kanske inte kommer att skriva om det på detta forum som kommer jag att använda formen för mig själv. Man kan alltid plocka russinen ut kakan så att säga. Allt som kan vara till hjälp är ju bra. Så tack för förslaget med strukturen.

2008-05-09, 15:35	#15 (permalink)
Symphony Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Sep 2007 Inlägg: 142 Krediter: 451	Man kanske kan säga att det är lite till för människor som har haft problem och kommit på ett sätt att komma ut ur det och ju med det kan det hjälpa mäninskor i samma sits att känna igen sig och ta sig till de här stegen som gör att du mår bättre? Jag tycker det är jättebra såhär. Man får en mall om hur ens problematik ser ut och sen testar man olika saker för att det ska bli bättre. Det krävs många misslyckanden för att hitta en bra väg. Men det änglaflickan kankse syftar på är väl att om man mår jättedåligt. Extreem ångest. Då kankse det är lättare att bara skriva av sig alla tankar och känslor i forumet istället för att tänka "medvetet" på problemet och försöka lösa det med hjälp av en metod. Kanske?.

2008-07-09, 01:00	#18 (permalink)
En Annan Rating 10 Diamantmedlem Reg.datum: Jul 2008 Ort: Mellansverige Inlägg: 317 Krediter: 1 104	PROBLEMATIKEN Diagnosen säger posttraumatisk stress med dissociativ amnesi. Problematiken eller symptomen är bland andra att jag får minnesluckor då jag tappar tid, jag har flashbacks, kroppsminnen och ägnar mig åt ett allmänt ältande och grubblande. NULÄGET Efter en längre tid inom psykiatrins hägn börjar jag så smått få ordning på tillvaron. Jag går dock fortfarande i psykodynamisk traumaterapi en gång i veckan (ja, förutom nu då, när det är semestertider) och jobbar själv medvetet med de minnen jag har. Vissa KB-terapeutiska metoder använder jag i samband med mina triggers, men fungerar för övrigt bättre än på länge. ORSAK Man kan väl säga att huvuddelen av orsaken bakom ligger i en uppväxt som var lite trasig. Ytterligare trauma blev resultatet av att jag förlorade mina prematurfödda barn för drygt tio år sedan. BEHANDLING Har varit inlagd på ångest- och depressionsavdelning. Efter det fick jag hjälp med boendestöd medan jag letade egen lägenhet. Under vistelsen på avdelningen ordinerades jag sertralin, som jag knaprar i mig fortfarande. Har också haft propavan för att underlätta nattsömnen. För ett par år sedan beviljades jag terapi genom landstinget och den behandlingen fortskrider. SJÄLVHJÄLP Det finns inte många böcker på temat trauma och Dissociation som jag inte läst. Det psykoedukativa arbetsredskapet har varit min stöttepelare när jag inte haft så mycket annat. Numera målar jag, skriver jag och tränar jag också. Allt för att må om möjligt lite bättre. Och så kommuniserar jag ju här då... FRAMTID Visst har jag visioner. Diverse mer eller mindre vidlyftiga framtidsplaner. På kort sikt gäller det att ta det första steget mot att återgå till arbetslivet. Sedan hoppas jag kunna vidareutbilda mig och så skall jag någon gång ut på en långresa i Asien, för där har jag aldrig varit. Inte än.