Dela med dig din berättelse - Sidan 2

m.e.7 · 2007-10-22, 07:43

Orsaken till varför jag mår dåligt är mitt tvång, vilket jag skulle kalla kontrolltvång. Måste kontrollera vissa saker x antal ggr innan jag känner mig säker (spis, kaffekokare etc). Detta tvång har ökat med åren. Från början var det "normalt" kontrollerande som förmodligen inte är så ovanligt, att jag kanske kände en gång på dörren så den var låst. Tidigaste minnet av detta är väl från högstadiet ungefär, men kontrollerna har som sagt ökat i omfattning ju äldre jag blivit.

Finns mycket man skulle kunna skriva men det skulle bli ett långt inlägg och förmodligen tråkigt att läsa. Men det var lite om mig.

Citat:

Ursprungligen postat av sylvester

Undrar ifall att social fobi är det värsta utav alla fobier som man kan ha. P.g.a. att man får svårigheter med kommunikationen och det hela sociala livet.

Känner igen mig där. Det sociala livet har blivit lidande även för mig. Det finns nog många sjukdomstillstånd som man kan beteckna som "värst".

2007-10-22, 11:02

Orsaken till at jag mår dåligt är nog att jag inte var önskvärd.
Det fick jag höra hela min uppväxt, att jag ville egentligen inte ha fler barn, du var en miss.
Fick ingen mat som barn och ingen kärlek, var bara jobbig och i vägen.
När jag blev toåring fanns jag plötsligt igen.
Enda gången jag fick kärlek var när jag skadat mig, vilket jag gjorde väldigt ofta.
Utsatte mig nog för farliga saker omedvetet, för att bli skadad och få lite kärlek.

nadhja · 2007-11-01, 19:17

My story ..
För det första, jag var en s k one-night-stand, alltså inte önskad och efterlängtad. Blev fosterhemsplacerad som 7åring, p.g.a missbruk från föräldrarna. Mår jättebra i min "nya" familj t.o.m. för 2 år sedan då mina föräldrar skillde sig. Skilsmässan blev extremt jobbig p.g.a. bråk mellan föräldrarna och man hamnade emellan vilket kändes som att man hela tiden var tvungen att välja vem sida man stod på. Mina fosterföräldrar mår också väldigt dåligt vilket smittar av sig, också där har dt påbörjats missbruk. Ständig oro för syskon/kompisar som mår förjävligt och hela tiden en massa att göra, splittrade familjer att träffa, kompisar, fortsätta kämpa egenom gymnasiet m.m Stress för att inte hinna med allt och oro för att mista vänner då man sista tiden hellre spenderar en fredagkväll hemma med att titta in i vägen än att hitta på nått med vännerna. orkar helt enkelt inte men är samtidigt livrädd för att mista de som står mig närmast. Det har gått 2 mån sen jag senast träffade dom och detta är pågrund av meej. men vad ska man göra när man känner sig helt utbränd.

Detta har resulterat i:
Jag känner mig enormt sviken av mina biologiska föräldrar.
Jag känner meej otrygg i min fosterfamilj.
Jag har svårt att lita på folk.
Jag har självmordstankar som börjar bli mer verkliga nu än tidigare, tänker oftare på döden och det känns mer o mer som att det är den ändå utvägen att slippa ångesten och smärtan.
Jag känner mig ständigt stressad och kan aldrig kopla av.
Jag börjar ha svårare och svårare att stå emot saker som droger m.m. Ibland vill jag dra hemifrån så långt bort som möjligt där ingen vet min indentitet.
Blir värre och värre. Har gått i perioder men de dåliga perioderna är oftare och längre. Sista två månaderna har jag gråtit varje dag. inte en jävla dag utan att man drar sig undan en stund för att släppa på tårarna.

Någon som har något bra råd till hur man kan slippa ångest och själmordstankar o se varje dag lite positivare istället för att ge upp redan på morgonen innan jag ens har gått upp ur sängen?

Rullgardina · 2008-01-12, 01:30

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp mestadels från jag var 4-11 år. Det har nog påverkat på många olika sätt. När jag var liten försökte jag låtsas att allt var bra, men när jag var 10 orkade jag inte längre och började må mycket dåligt. Ja sluta med alla fritidsaktiviteter o ville inte va med mina kompisar. Jag mådde nästan alltid illa och hade ont i huvudet och ibland blev jag alldeles vit i ansiktet i höll på att svimma. Min klassföreståndare skickade mej till doktorn, ja var ofta på sjukhuset o tog en massa prover, men alla värden var normala. Men pga de starka symptomen misstänkte de tom att jag hade en hjärntumör. Ja fick göra skallröntgen när jag var 11, men jag var tom i bollen.
När de inte hittade några fysiska fel måste de ju förstått att nåt annat var på tok, kan man tycka. Men jag var inte så pratbar heller.
Så det lämnades därhän. När ja var 13 blev jag typ apatisk, hade nästan ingen tidsuppfattning och sånt, känslolös, inga hungerkänslor, känner att man fryser o sånt, ingen aptit. Gick ner i vikt. Hade bytt skola på högstadiet så det tog en termin innan nya fröken såg att jag mådde dåligt. Men sen skicka hon mej till BUP.
Vi gick till ett familjesamtal. Kuratorn undrade om det var något som tryckte mej, något jag ville berätta.
Det var min pappa som utnyttjade mej, han satt mitt emot.
Jag tittade ut genom fönstret. Sen gick vi hem.

Nu orkar ja inte skriva mer

madde255 · 2008-04-13, 17:06

Bakrund
Ja de här blir svårt men eftersom så många frågar mig hela tiden så är de lättare för mig att skriva detta en gång och hänvisa hit om någon vill veta(helst inte jag)jo de var en helt vanlig dag gick till jobbet började 12:00 till 21:15 på ett äldreboende där jag stormtrivdes.det var 2003 en fredag Halloween...jag och min "kompis" hade precis fått en lägenhet i centralt och hade inte innan varit lediga samtidigt så vi hade bestämt att vi skulle gå ut och fira flytten efter de att jag kom hem ifrån jobbet.
Ödet?
Min " kompis"När jag slutade så kom jag hem och min "kompis"hade fixat till tacos och var jättehungrig och åt två stora tallrikar och drack två glas vin till..sedan gjorde vi oss i ordning och gick ner till stationen för att ta tåget in till stan(aldrig gått ut i i denna staden innan)men typiskt nog missade vi precis tåget och bestämde oss att vi skulle gå ut i där vi var istöllet så vi gick till en krog där.
Baren
Betalade för att hänga av sig kläderna.och satte oss vid baren och beställde varsin drink(exakt vilken kommer jag ej ihåg)vi var ganska tidiga så de var inte så mkt folk där de kom fram en kille somn stod och pratade med oss han var med ett ganska så stort gäng med killar dom sa att dom skulle dra in till stan och ville att vi skulle hänga på under tiden som han pratade såg jag ett litet föremål(kan ej idag minnas vad bara att jag såg något)vet bara at jag reagerade rätt starkt att de va något som inte stämde..jag sa till min "kompis"att jag ville prata med henne om en sak

SVART
Sedan blir de bara svart kommer inte ihåg så mkt efter de har vissa minnesbilder och fått berättat för mig av polisen som utredde fallet att att vi lämmnat krogen med dessa killarna och min "kompis"hade tagit sig hem och spytt hela natten medans jag hade fått åka med de här killarna i en taxi(taxin är aldrig hittad)och så har jag lite minnen av vad dom gjorde med mig där inne i en lägenhet att jag bad om vatten(men tror inte de va vatten jag fick)kommer ihåg att dom var minst 3 st kan varit flera men är inte säker
uppvaknandet
Kommer ihåg känslan när jag "vaknade"och insåg vad som höll på att hända och allt jag kunde göra jusst då på bara några sekunder tanketid så spelade jag död..fast har fått förklarat efter att jag verkligen "stängde av"då blev dom rädda då tog jag min chans och satte all kraft jag hade på att ta mig därifrån levande.de var svårt för jag såg inget synen var helt borta och jag visste ju inte var jag befann mig.
Kampen
Så jag slogs för mitt liv tog en av killarna och kastade på dom andra ich i allt tumult så fick jag tag i mina kläder som låg på golvet och bara prang vet att jag stöprang rätt in i saker och välte en massa min väg men som sagt fick jag förlita mig just då på min hörsel eftersom jag inte såg något..jag hittade tillslut dörren hur riktigt vet jag inte.men kommer ihåg en lång korridorr..sedan e de svart...kommer ihåg att jag blev jagad av dom här killarna de regnade och där sprang jag utan att veta åt vilket håll eller vart jag skulle springa..jag bara sprang sprang sprang och sprang
Pusselbitar:
De ända jag hade i huvet var"lägger du dig ner nur dör du" dom kommer hitta dig och slå ighäl dig...sedan har jag ett msvagt minne att jag sprang in i två invandrar killar och en viftade med en kniv som jag sparkade ur handen på honom...sedan e de svart igen..
Den gula Hjäten:
Jag vaknade upp utanför ett gult hus(vet ej än idag vilket) kommer svagt ihåg att jag pratade med någon med en stor gul jacka som jag tror hjälpte nig hem.(brukar se honom som min skyddsängel)vet ej än idag vem denna man är...min "kompis"öppnade dörren jag slet av mig alla kläder och gick och la mig...
Dagen efter:
Låg hela lördagen förutom att min mamma och hennes nya var hemma hos oss och fikade men de kommer jag ej ihåg de heller..på kvällen på lördagen pratade jagoch min"kompis"och jag kkunde inte hitta min jacka eller mobiltelefon..kom ej ihåg något av fredagen alls vid denna tiden ..
Polisen:
Ringde mamma som ville åka ner och anmäla telefonen som stulen.vi åkte till polisen och dom ställde en massa frågor och under tiden där så kom de så kallade "flashbacks"om fredagen och vi satt i 6 timmar hos polisen och dom bad mig kolla om jag var skadad och när dom såg hur jag såg ut.
Sjukhuset:
så åkte vi direkt till akutgyn på sahlgrenska där dom kanstatera skador efter våldtäkt och misshandel.
Livet Efter
Jag kunde inte sova på 11 dygn innan vi fick hjälp av en läkare som skrev ut medicin som jag kunde sova på.Fick inte hjälp av vänner alls utan dom drog ifrån mig allihopa så jag lever nu instängd i en två som jag knappt lämnar ens om någon går med mig.Tror att vänner inte kunde hantera detta och tog enklaste vägen ut för dom.Men detta är min verklighet varje dag.Fått diagnosen Kronisk PTSD bla.Dom fick tag på killarna som gjorde detta men de ända polisen sa är "Boys will be Boys"
Och eftersom folk hela tiden frågar mig när de här inträffade så var de en fredag 2003 Halloween.
Lider av kronisk Ptsd men jobbar på den biten
men har just nu semester ifrån de.
Mitt sätt att tackla dom mesta problemen som uppkommer är humorn den finns fortfarande där och som sagt så hjälper de ingen att hänga läpp åt allt utan skrattar åt de mesta..

shes not me · 2008-05-11, 12:48

Jag har däremot en liten berättelse (total knas) en jobbig händelse jag kommer alltid till Är, när jag var liten så fort jag tänkte på att jag skulle döda nån utav dom vuxna då löste sig det alltid, då började dom vuxna kompromissa med mig, vilket jag vande mig med, Och alla som retade mig slog jag ner och skrek ger dig nångång eller annat metodik, tex en gång fick hela skolan veta hur liten kuk en mobbare hade som i högstadiet när jag gick i grundstadiet för att han inte skulle mobba.. han visa sig aldrig mera i skolan.. men sen finns den här lärare som jag inte vet om hon hatade mig eller dyrkade mig.. hon slutade där iaf efter jag fråga henne hur stark ett gift från en orm kan vara, sen i mellanstadiet fick vi andra lärare endå och så.. så ja sakna henne inte så mycket, men det var sorgligt att hon sluta sådär bara utan att seja nått, ja fick ens inte veta exakt hur giftigt giftet kan vara från en orm.. men mina blåmärken slutade kommaXD mvh ShesnotmehesnotmeThaywillneverbee..!!!!!!!!!!

rebbani · 2008-05-13, 12:50

jag vet inte varför jag är som jag är ;jag vill inte skylla ifrån mig bli ett offer .
jag vill inte häller sätta namn på mina symtom dem finns bara där.jag tror nog att det sanna medicka termen för det är bipoläritet ;det går upp och ner är vad jag kallar det ;
nu på senare tid har det blivit värre ;jag gråter är rädd panick ;
känner inte ingen mig själv .
allt är smutsigt ;
själmords tankar ..
jag tror dock inte att det är någon annas än mitt fel det är jag som är sjuk.
inga omständigheter kan ju förmildra att det är jag som är sjuk .
jag gick till sjuksyster har fått ett numer till unga vuxna ;men det är om en vecka ..och jag vill bara ;vi låter det vara osagt ;jag vill bort från det här landet bort långt bort ;stå i uppslagsboken bli diktator för en mindre ö ..inte sitta här maktlös ensam så för färligt ensam ..

det är allt som spelar roll ..inte att min pappa slog mig bror förgrepp sig på mig vidare och vidare i en lång kakafili ..ord spya vi bestämer våra öden ;
det är nog det ända som räddar oss ;man kan inte rå för att man är sjuk men låt det inte sluta där ;

förlåt jag snakar skit har börjat med det på sistonde kan då media kan jag okcså ;
jag kankse bara ;
det enda jag vet är att allt är anorlunda .allt känns mer surealistick jag känner mig genomskinlig av domnad alltid yr nu ;tyck inte synd om mig hjälp mig ;

kikki_87 · 2008-05-13, 14:53

När jag var liten så levde livet verligen. Man lekte och hade kul nästan varje dag. Men så nån gång när jag var 11 så insåg jag att min mamma var alkoholist. Hon drack ofta, varje helg till en början. men efter kanske ett år började hon trappa upp sitt drickande. Det var nästan som att hon drack mer och mer ju äldre jag blev. Hennes drickande ledde till att jag aldrig kunde ta hem kompisar. Jag vågade aldrig, för varje dag när jag kom hem och öppnade dörren så visste jag aldrig hur mamma skulle må eller bete sig. Var hon full? Mådde hon psykiskt bra? Var hon ens hemma?

Som tur är hade jag en pappa som tog hand om mig varannan helg. Men han anade inte ur jag hade det hos mamma. För när han hälsade på så städade jag å mamma tilsammans och mamma gömde all alkohol som hon hade hemma.

Så när jag fyllde 16 så var mammas drickande en vardag. Varje dag drack hon, hon hade hem en massa olika killar jämt. oftast äldre gubbar som också de var alkoholister. Jag beslutade då för att flytta hem till pappa. Det känndes bra, där fick jag vara barn och där hade jag regler om vad jag fick göra och inte göra.

Men när jag då flyttade började mamma verkligen att må dåligt. För jag sa åt henne att jag flyttat för att hon drack så mycket. Hon drack jämt och väldigt mkt. Hon träffade en kille som sen misshandlade henne. Hon slutade ringa mig. Hon ringde inte ens när jag fyllde 17. Så allt detta festande ledde till att hon blev vräkt. Mitt "riktiga" hem försvann. Hon flyttade till en gammal alkoholist som sen matade henne med alkohol i ett helt år. mamma gjorde iget annat än låg i en säng å sög på flaskan. Detta tillslut ledde till hennes död år 2006.

Jag har aldrig pratad med någon som är expert på området alkoholism eller med någon om mammas död. Inte på två år. Jag tror att det beror på skuldkännslor eller nått. För tillfället bor jag ensam i en storstad ca 160 mil fån den orten jag växt upp i. jag klarar mig gnska bra trots en depression som jag tror jag har. Men det jag lärt mig, är att jag som har ärvt den sociala biten av alkoholberoende måste vara försiktig med att inte hamna i ett beroende. jag tänker på det varje dag. För jag vill verkligen inte hamna i graven som en 46 årig mamma till två barn.

Hoppa att ni alla har det bra.

Ni får gärna komentera mitt inlägg om ni känner för det, skulle behöva lite feedback.

mr kaos · 2008-07-10, 15:35

min berättelse.

som barn bode jag med mina systrar, våra föräldrar hade sina problem men det var fortfarande lyckliga tider.

Mina systrar anklagade min far för att ha gett sig på dem på olika sätt och jag viste att det fanns konflikter sen tidigare,

Efter de flyttade startade en ny utredning pga tips samtal från systrarna fast denna gången på mig.

De sade inte ens de ringde in allt från deras "hur är det" samtal, och sk "återberättade"

även idag anser de att de gjorde rätt och jag behövde hjälpen.
hjälpen som inte slutade i något annat än misstro och misstänksamhet emot familj och socialen. ingen åtgärd togs av socialen, ingen hjälp till boende eller ekonomiskt stöd gavs.

Som tonåring tog detta hård på mig och min tro på vad lived borde vara,

socialens utredning som störde skolgången som då var gymnasiet 2a år. jag satte upp mig på en etta eftersom det fanns väldiga problem hemma nu, mishandlad mamma,

Ett blåt ögon en gång, ringde polisen en annan gång på dem. en pappa som upförde sig ibland som ett barn när han blev stött. Då polisen var där nekade han till allt trots de mer eller mindra ville ta morsan med dem, hon nekade naturligtvis, jag antar att bli ner sparkad på golvet inte var illa nog efter allt som hänt.

Lappen kom och jag hade en etta ledig men morsan grät. hon lovade förbätring och hon skulle säga ifrån och jag viste hur han var osv.

Jag avstod dumt nog från lägenheten och det var ett mistag, vi detta laget gjorde morsan allt pratande farsan tyckte om att skälla och gå och sen skulle allt fixa sig själv.

Huset vi bode i skulle säljas och de ville att jag skulle flytta upp i stugan och jag sade nej,

Fick tag på en 2a med borgen från morsan, och efter familje problem dvs att jag fick avsäga bekantskapen med föräldrarna och med systrarna pga telefonsamtal om vem som sade och gjorde vad nästan dagligen.

Sen kom pga ekonomiska problem, misslyckande med studierna och timanstälningen försvann, vårdyrket skrotades, data yrket skrotades,

Det var då i den tiden jag vaknade på golvet och bara kom ihåg att jag skulle varigt på dyslexikursen och hade matematik.

Fick kontakt på dramatiskt sätt med läkare, sjukskrivning och div medeciner och oro över en massa saker.

Misslyckade gymbesök och diskutioner med vänner om saker och ting, Lärde jag mig att sätta gränser på vad som jag ville höra och prata om,

Efter en audiativ psykos med tillhörade cirkus fick jag ett intyg på mig och hamnade på sankt lars tillfälligt och fick medecinen trillafon som jag hade gått av insatt igen på mig, och jag som var så glad över att slippa den,

efter jag kom hem så nöjer sig nu omgivningen med ordet sjukskrivning som en anledning att inte röra i det hela,
innan hette anledningen till min sjukskrivning: det vanliga köret, dra fötterna efter mig, du är bara lat.

Allt står inte rätt till, och det har det aldrig gjort sen min barndom och frisk kommer jag nog inte bli helt. ironi är att mina föräldrar anser att de gjort allt rätt och vi var de som var hemska emot dem.

När jag förlorade kontakten med dem hade de ideer om vad som sjukdomar kom ifrån och trodde på mirakel kurer precis som innan, ordet läkare och handikapp behandlades precis som när jag bode hemma. som något ur en sagobok där det fanns en magisk översättningslista.

nu knapprar jag fortfrande trillafon. och sömntablett dagligen. har väldiga huvudvärker vid ansträngning, hjärtat bultar troligen pga trillafonen och min övervikt som nu är "mindre bra".

Vissa dagar med spänningshuvudvärk önskar jag att jag vore någon annan för en dag,

men trots allt är jag bättre nu än innan,

men frågan är när började det igenkligen börrjade och hur f** kan man
sess som mindre frisk av andra när man klarat leva igenom allt detta,

livet är konstigt och presic när man tror man har hittat en stabil våg blir det kaos igen.

(denna gången rättstavad och lite lättare och läsa.)

2008-01-12, 01:30	#14 (permalink)
Rullgardina Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Sep 2007 Ort: Mumindalen Inlägg: 153 Krediter: 1 023	Jag blev utsatt för sexuella övergrepp mestadels från jag var 4-11 år. Det har nog påverkat på många olika sätt. När jag var liten försökte jag låtsas att allt var bra, men när jag var 10 orkade jag inte längre och började må mycket dåligt. Ja sluta med alla fritidsaktiviteter o ville inte va med mina kompisar. Jag mådde nästan alltid illa och hade ont i huvudet och ibland blev jag alldeles vit i ansiktet i höll på att svimma. Min klassföreståndare skickade mej till doktorn, ja var ofta på sjukhuset o tog en massa prover, men alla värden var normala. Men pga de starka symptomen misstänkte de tom att jag hade en hjärntumör. Ja fick göra skallröntgen när jag var 11, men jag var tom i bollen. När de inte hittade några fysiska fel måste de ju förstått att nåt annat var på tok, kan man tycka. Men jag var inte så pratbar heller. Så det lämnades därhän. När ja var 13 blev jag typ apatisk, hade nästan ingen tidsuppfattning och sånt, känslolös, inga hungerkänslor, känner att man fryser o sånt, ingen aptit. Gick ner i vikt. Hade bytt skola på högstadiet så det tog en termin innan nya fröken såg att jag mådde dåligt. Men sen skicka hon mej till BUP. Vi gick till ett familjesamtal. Kuratorn undrade om det var något som tryckte mej, något jag ville berätta. Det var min pappa som utnyttjade mej, han satt mitt emot. Jag tittade ut genom fönstret. Sen gick vi hem. Nu orkar ja inte skriva mer Senast redigerad av Rullgardina den 2008-01-13 klockan 03:04.

2008-05-13, 14:53	#18 (permalink)
kikki_87 Junior Member Nykomling Reg.datum: May 2008 Inlägg: 8 Krediter: 60	Mitt Liv. När jag var liten så levde livet verligen. Man lekte och hade kul nästan varje dag. Men så nån gång när jag var 11 så insåg jag att min mamma var alkoholist. Hon drack ofta, varje helg till en början. men efter kanske ett år började hon trappa upp sitt drickande. Det var nästan som att hon drack mer och mer ju äldre jag blev. Hennes drickande ledde till att jag aldrig kunde ta hem kompisar. Jag vågade aldrig, för varje dag när jag kom hem och öppnade dörren så visste jag aldrig hur mamma skulle må eller bete sig. Var hon full? Mådde hon psykiskt bra? Var hon ens hemma? Som tur är hade jag en pappa som tog hand om mig varannan helg. Men han anade inte ur jag hade det hos mamma. För när han hälsade på så städade jag å mamma tilsammans och mamma gömde all alkohol som hon hade hemma. Så när jag fyllde 16 så var mammas drickande en vardag. Varje dag drack hon, hon hade hem en massa olika killar jämt. oftast äldre gubbar som också de var alkoholister. Jag beslutade då för att flytta hem till pappa. Det känndes bra, där fick jag vara barn och där hade jag regler om vad jag fick göra och inte göra. Men när jag då flyttade började mamma verkligen att må dåligt. För jag sa åt henne att jag flyttat för att hon drack så mycket. Hon drack jämt och väldigt mkt. Hon träffade en kille som sen misshandlade henne. Hon slutade ringa mig. Hon ringde inte ens när jag fyllde 17. Så allt detta festande ledde till att hon blev vräkt. Mitt "riktiga" hem försvann. Hon flyttade till en gammal alkoholist som sen matade henne med alkohol i ett helt år. mamma gjorde iget annat än låg i en säng å sög på flaskan. Detta tillslut ledde till hennes död år 2006. Jag har aldrig pratad med någon som är expert på området alkoholism eller med någon om mammas död. Inte på två år. Jag tror att det beror på skuldkännslor eller nått. För tillfället bor jag ensam i en storstad ca 160 mil fån den orten jag växt upp i. jag klarar mig gnska bra trots en depression som jag tror jag har. Men det jag lärt mig, är att jag som har ärvt den sociala biten av alkoholberoende måste vara försiktig med att inte hamna i ett beroende. jag tänker på det varje dag. För jag vill verkligen inte hamna i graven som en 46 årig mamma till två barn. Hoppa att ni alla har det bra. Ni får gärna komentera mitt inlägg om ni känner för det, skulle behöva lite feedback.

2008-07-10, 15:35	#19 (permalink)
mr kaos Junior Member Nykomling Reg.datum: Jul 2008 Inlägg: 3 Krediter: 37	min berättelse. som barn bode jag med mina systrar, våra föräldrar hade sina problem men det var fortfarande lyckliga tider. Mina systrar anklagade min far för att ha gett sig på dem på olika sätt och jag viste att det fanns konflikter sen tidigare, Efter de flyttade startade en ny utredning pga tips samtal från systrarna fast denna gången på mig. De sade inte ens de ringde in allt från deras "hur är det" samtal, och sk "återberättade" även idag anser de att de gjorde rätt och jag behövde hjälpen. hjälpen som inte slutade i något annat än misstro och misstänksamhet emot familj och socialen. ingen åtgärd togs av socialen, ingen hjälp till boende eller ekonomiskt stöd gavs. Som tonåring tog detta hård på mig och min tro på vad lived borde vara, socialens utredning som störde skolgången som då var gymnasiet 2a år. jag satte upp mig på en etta eftersom det fanns väldiga problem hemma nu, mishandlad mamma, Ett blåt ögon en gång, ringde polisen en annan gång på dem. en pappa som upförde sig ibland som ett barn när han blev stött. Då polisen var där nekade han till allt trots de mer eller mindra ville ta morsan med dem, hon nekade naturligtvis, jag antar att bli ner sparkad på golvet inte var illa nog efter allt som hänt. Lappen kom och jag hade en etta ledig men morsan grät. hon lovade förbätring och hon skulle säga ifrån och jag viste hur han var osv. Jag avstod dumt nog från lägenheten och det var ett mistag, vi detta laget gjorde morsan allt pratande farsan tyckte om att skälla och gå och sen skulle allt fixa sig själv. Huset vi bode i skulle säljas och de ville att jag skulle flytta upp i stugan och jag sade nej, Fick tag på en 2a med borgen från morsan, och efter familje problem dvs att jag fick avsäga bekantskapen med föräldrarna och med systrarna pga telefonsamtal om vem som sade och gjorde vad nästan dagligen. Sen kom pga ekonomiska problem, misslyckande med studierna och timanstälningen försvann, vårdyrket skrotades, data yrket skrotades, Det var då i den tiden jag vaknade på golvet och bara kom ihåg att jag skulle varigt på dyslexikursen och hade matematik. Fick kontakt på dramatiskt sätt med läkare, sjukskrivning och div medeciner och oro över en massa saker. Misslyckade gymbesök och diskutioner med vänner om saker och ting, Lärde jag mig att sätta gränser på vad som jag ville höra och prata om, Efter en audiativ psykos med tillhörade cirkus fick jag ett intyg på mig och hamnade på sankt lars tillfälligt och fick medecinen trillafon som jag hade gått av insatt igen på mig, och jag som var så glad över att slippa den, efter jag kom hem så nöjer sig nu omgivningen med ordet sjukskrivning som en anledning att inte röra i det hela, innan hette anledningen till min sjukskrivning: det vanliga köret, dra fötterna efter mig, du är bara lat. Allt står inte rätt till, och det har det aldrig gjort sen min barndom och frisk kommer jag nog inte bli helt. ironi är att mina föräldrar anser att de gjort allt rätt och vi var de som var hemska emot dem. När jag förlorade kontakten med dem hade de ideer om vad som sjukdomar kom ifrån och trodde på mirakel kurer precis som innan, ordet läkare och handikapp behandlades precis som när jag bode hemma. som något ur en sagobok där det fanns en magisk översättningslista. nu knapprar jag fortfrande trillafon. och sömntablett dagligen. har väldiga huvudvärker vid ansträngning, hjärtat bultar troligen pga trillafonen och min övervikt som nu är "mindre bra". Vissa dagar med spänningshuvudvärk önskar jag att jag vore någon annan för en dag, men trots allt är jag bättre nu än innan, men frågan är när började det igenkligen börrjade och hur f** kan man sess som mindre frisk av andra när man klarat leva igenom allt detta, livet är konstigt och presic när man tror man har hittat en stabil våg blir det kaos igen. (denna gången rättstavad och lite lättare och läsa.) Senast redigerad av mr kaos den 2008-07-11 klockan 12:43. Anledning: stavfel och några tillägg.

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning

2007-10-22, 11:02	#12 (permalink)
Hope Inlägg: n/a Krediter: 0	Orsaken till at jag mår dåligt är nog att jag inte var önskvärd. Det fick jag höra hela min uppväxt, att jag ville egentligen inte ha fler barn, du var en miss. Fick ingen mat som barn och ingen kärlek, var bara jobbig och i vägen. När jag blev toåring fanns jag plötsligt igen. Enda gången jag fick kärlek var när jag skadat mig, vilket jag gjorde väldigt ofta. Utsatte mig nog för farliga saker omedvetet, för att bli skadad och få lite kärlek.

2007-11-01, 19:17	#13 (permalink)
nadhja Junior Member Nykomling Reg.datum: Nov 2007 Inlägg: 1 Krediter: 29	My story .. För det första, jag var en s k one-night-stand, alltså inte önskad och efterlängtad. Blev fosterhemsplacerad som 7åring, p.g.a missbruk från föräldrarna. Mår jättebra i min "nya" familj t.o.m. för 2 år sedan då mina föräldrar skillde sig. Skilsmässan blev extremt jobbig p.g.a. bråk mellan föräldrarna och man hamnade emellan vilket kändes som att man hela tiden var tvungen att välja vem sida man stod på. Mina fosterföräldrar mår också väldigt dåligt vilket smittar av sig, också där har dt påbörjats missbruk. Ständig oro för syskon/kompisar som mår förjävligt och hela tiden en massa att göra, splittrade familjer att träffa, kompisar, fortsätta kämpa egenom gymnasiet m.m Stress för att inte hinna med allt och oro för att mista vänner då man sista tiden hellre spenderar en fredagkväll hemma med att titta in i vägen än att hitta på nått med vännerna. orkar helt enkelt inte men är samtidigt livrädd för att mista de som står mig närmast. Det har gått 2 mån sen jag senast träffade dom och detta är pågrund av meej. men vad ska man göra när man känner sig helt utbränd. Detta har resulterat i: Jag känner mig enormt sviken av mina biologiska föräldrar. Jag känner meej otrygg i min fosterfamilj. Jag har svårt att lita på folk. Jag har självmordstankar som börjar bli mer verkliga nu än tidigare, tänker oftare på döden och det känns mer o mer som att det är den ändå utvägen att slippa ångesten och smärtan. Jag känner mig ständigt stressad och kan aldrig kopla av. Jag börjar ha svårare och svårare att stå emot saker som droger m.m. Ibland vill jag dra hemifrån så långt bort som möjligt där ingen vet min indentitet. Blir värre och värre. Har gått i perioder men de dåliga perioderna är oftare och längre. Sista två månaderna har jag gråtit varje dag. inte en jävla dag utan att man drar sig undan en stund för att släppa på tårarna. Någon som har något bra råd till hur man kan slippa ångest och själmordstankar o se varje dag lite positivare istället för att ge upp redan på morgonen innan jag ens har gått upp ur sängen?

2008-04-13, 17:06	#15 (permalink)
madde255 Senior Member Guldmedlem Reg.datum: Jul 2007 Inlägg: 113 Krediter: 678	Bakrund Ja de här blir svårt men eftersom så många frågar mig hela tiden så är de lättare för mig att skriva detta en gång och hänvisa hit om någon vill veta(helst inte jag)jo de var en helt vanlig dag gick till jobbet började 12:00 till 21:15 på ett äldreboende där jag stormtrivdes.det var 2003 en fredag Halloween...jag och min "kompis" hade precis fått en lägenhet i centralt och hade inte innan varit lediga samtidigt så vi hade bestämt att vi skulle gå ut och fira flytten efter de att jag kom hem ifrån jobbet. Ödet? Min " kompis"När jag slutade så kom jag hem och min "kompis"hade fixat till tacos och var jättehungrig och åt två stora tallrikar och drack två glas vin till..sedan gjorde vi oss i ordning och gick ner till stationen för att ta tåget in till stan(aldrig gått ut i i denna staden innan)men typiskt nog missade vi precis tåget och bestämde oss att vi skulle gå ut i där vi var istöllet så vi gick till en krog där. Baren Betalade för att hänga av sig kläderna.och satte oss vid baren och beställde varsin drink(exakt vilken kommer jag ej ihåg)vi var ganska tidiga så de var inte så mkt folk där de kom fram en kille somn stod och pratade med oss han var med ett ganska så stort gäng med killar dom sa att dom skulle dra in till stan och ville att vi skulle hänga på under tiden som han pratade såg jag ett litet föremål(kan ej idag minnas vad bara att jag såg något)vet bara at jag reagerade rätt starkt att de va något som inte stämde..jag sa till min "kompis"att jag ville prata med henne om en sak SVART Sedan blir de bara svart kommer inte ihåg så mkt efter de har vissa minnesbilder och fått berättat för mig av polisen som utredde fallet att att vi lämmnat krogen med dessa killarna och min "kompis"hade tagit sig hem och spytt hela natten medans jag hade fått åka med de här killarna i en taxi(taxin är aldrig hittad)och så har jag lite minnen av vad dom gjorde med mig där inne i en lägenhet att jag bad om vatten(men tror inte de va vatten jag fick)kommer ihåg att dom var minst 3 st kan varit flera men är inte säker uppvaknandet Kommer ihåg känslan när jag "vaknade"och insåg vad som höll på att hända och allt jag kunde göra jusst då på bara några sekunder tanketid så spelade jag död..fast har fått förklarat efter att jag verkligen "stängde av"då blev dom rädda då tog jag min chans och satte all kraft jag hade på att ta mig därifrån levande.de var svårt för jag såg inget synen var helt borta och jag visste ju inte var jag befann mig. Kampen Så jag slogs för mitt liv tog en av killarna och kastade på dom andra ich i allt tumult så fick jag tag i mina kläder som låg på golvet och bara prang vet att jag stöprang rätt in i saker och välte en massa min väg men som sagt fick jag förlita mig just då på min hörsel eftersom jag inte såg något..jag hittade tillslut dörren hur riktigt vet jag inte.men kommer ihåg en lång korridorr..sedan e de svart...kommer ihåg att jag blev jagad av dom här killarna de regnade och där sprang jag utan att veta åt vilket håll eller vart jag skulle springa..jag bara sprang sprang sprang och sprang Pusselbitar: De ända jag hade i huvet var"lägger du dig ner nur dör du" dom kommer hitta dig och slå ighäl dig...sedan har jag ett msvagt minne att jag sprang in i två invandrar killar och en viftade med en kniv som jag sparkade ur handen på honom...sedan e de svart igen.. Den gula Hjäten: Jag vaknade upp utanför ett gult hus(vet ej än idag vilket) kommer svagt ihåg att jag pratade med någon med en stor gul jacka som jag tror hjälpte nig hem.(brukar se honom som min skyddsängel)vet ej än idag vem denna man är...min "kompis"öppnade dörren jag slet av mig alla kläder och gick och la mig... Dagen efter: Låg hela lördagen förutom att min mamma och hennes nya var hemma hos oss och fikade men de kommer jag ej ihåg de heller..på kvällen på lördagen pratade jagoch min"kompis"och jag kkunde inte hitta min jacka eller mobiltelefon..kom ej ihåg något av fredagen alls vid denna tiden .. Polisen: Ringde mamma som ville åka ner och anmäla telefonen som stulen.vi åkte till polisen och dom ställde en massa frågor och under tiden där så kom de så kallade "flashbacks"om fredagen och vi satt i 6 timmar hos polisen och dom bad mig kolla om jag var skadad och när dom såg hur jag såg ut. Sjukhuset: så åkte vi direkt till akutgyn på sahlgrenska där dom kanstatera skador efter våldtäkt och misshandel. Livet Efter Jag kunde inte sova på 11 dygn innan vi fick hjälp av en läkare som skrev ut medicin som jag kunde sova på.Fick inte hjälp av vänner alls utan dom drog ifrån mig allihopa så jag lever nu instängd i en två som jag knappt lämnar ens om någon går med mig.Tror att vänner inte kunde hantera detta och tog enklaste vägen ut för dom.Men detta är min verklighet varje dag.Fått diagnosen Kronisk PTSD bla.Dom fick tag på killarna som gjorde detta men de ända polisen sa är "Boys will be Boys" Och eftersom folk hela tiden frågar mig när de här inträffade så var de en fredag 2003 Halloween. Lider av kronisk Ptsd men jobbar på den biten men har just nu semester ifrån de. Mitt sätt att tackla dom mesta problemen som uppkommer är humorn den finns fortfarande där och som sagt så hjälper de ingen att hänga läpp åt allt utan skrattar åt de mesta..

2008-05-11, 12:48	#16 (permalink)
shes not me Banned Bronsmedlem Reg.datum: May 2008 Inlägg: 17 Krediter: 195	Jag har däremot en liten berättelse (total knas) en jobbig händelse jag kommer alltid till Är, när jag var liten så fort jag tänkte på att jag skulle döda nån utav dom vuxna då löste sig det alltid, då började dom vuxna kompromissa med mig, vilket jag vande mig med, Och alla som retade mig slog jag ner och skrek ger dig nångång eller annat metodik, tex en gång fick hela skolan veta hur liten kuk en mobbare hade som i högstadiet när jag gick i grundstadiet för att han inte skulle mobba.. han visa sig aldrig mera i skolan.. men sen finns den här lärare som jag inte vet om hon hatade mig eller dyrkade mig.. hon slutade där iaf efter jag fråga henne hur stark ett gift från en orm kan vara, sen i mellanstadiet fick vi andra lärare endå och så.. så ja sakna henne inte så mycket, men det var sorgligt att hon sluta sådär bara utan att seja nått, ja fick ens inte veta exakt hur giftigt giftet kan vara från en orm.. men mina blåmärken slutade kommaXD mvh ShesnotmehesnotmeThaywillneverbee..!!!!!!!!!!

2008-05-13, 12:50	#17 (permalink)
rebbani Junior Member Nykomling Reg.datum: May 2008 Inlägg: 3 Krediter: 37	jag vet inte varför jag är som jag är ;jag vill inte skylla ifrån mig bli ett offer . jag vill inte häller sätta namn på mina symtom dem finns bara där.jag tror nog att det sanna medicka termen för det är bipoläritet ;det går upp och ner är vad jag kallar det ; nu på senare tid har det blivit värre ;jag gråter är rädd panick ; känner inte ingen mig själv . allt är smutsigt ; själmords tankar .. jag tror dock inte att det är någon annas än mitt fel det är jag som är sjuk. inga omständigheter kan ju förmildra att det är jag som är sjuk . jag gick till sjuksyster har fått ett numer till unga vuxna ;men det är om en vecka ..och jag vill bara ;vi låter det vara osagt ;jag vill bort från det här landet bort långt bort ;stå i uppslagsboken bli diktator för en mindre ö ..inte sitta här maktlös ensam så för färligt ensam .. det är allt som spelar roll ..inte att min pappa slog mig bror förgrepp sig på mig vidare och vidare i en lång kakafili ..ord spya vi bestämer våra öden ; det är nog det ända som räddar oss ;man kan inte rå för att man är sjuk men låt det inte sluta där ; förlåt jag snakar skit har börjat med det på sistonde kan då media kan jag okcså ; jag kankse bara ; det enda jag vet är att allt är anorlunda .allt känns mer surealistick jag känner mig genomskinlig av domnad alltid yr nu ;tyck inte synd om mig hjälp mig ;