anarkistkola

Jag tror inte att jag har en ätstörning.
Eller, jag vet att jag inte har en ätstörning. Tror jag..
Många har börjat sagt att dom är oroliga för att jag går ner i vikt.
Jag har gått ner 10 kg på 2 månader, vägde förut 54 och väger nu 44.
Jag är 1,55 lång, så jag tycker att det är ganska normalt, om inte tjockare än normalt..
Jag brukar träna 1-2 timmar om dan, och gör minst 500 situps, annars får jag extrem ångest. Får också ångest om jag äter över 1 000 kalorier om dan, och det har det blivit alldelles för många gånger..
Jag har väl inte en ätstörning? Jag vill ju bara bli smal.

Lyckosträverskan

Jag har (också) en ohälsosam relation till mat och vikt, vilket jag inte börjat inse på allvar förrän nu. Skrev en tråd här utan napp bland experterna men andra deltagare i forumet gav värdefulla synpunkter. Våra situationer är inte desamma, men på många sätt lika. När man lyckas se lite objektivt på saken - vilket jag försöker göra i ditt inlägg - så blir jag orolig för ditt beteende. Du gör 500 situps om dagen och får ångest om du äter mer än 1000 kalorier. Vad tycker du själv? Mår du bra av att känna det här kravet hela tiden? Hur lever dina vänner runt ikring dig?? Är de ok trots att de inte följer samma recept?
Jag vill också gå ner i vikt. Jag får också ångest om jag äter onyttigt och/eller för mycket (även om "överätning" snarare än självsvält är mitt problem). Jag förstår hur du känner, men du behöver mer näring! Med den träningsdosen är det livsfarligt att låta kroppen gå på sparlåga.

Nanna van Berlekom

Hej Anarkistkola!

Det låter som om en del av dig inser att det du håller på med inte är rikitgt bra. Men som en annan del vill övertyga dig om att du gör rätt emot dig själv. Vad är det du strävar efter? När kommer du att må bra? Vad handlar det om "egentligen"? Jag råder dig att vara riktigt uppmärksam nu, på en gång innan det blir ännu värre!

*Och till lyckosträverskan vill jag be om ursäkt för att ditt inlägg fallit emellan och inte blivit besvarat. Ambitionen är att svara på alla inlägg men ibland blir det så.

Och
Ett stort TACK! till alla engagerade på denna sträng. Ni är enormt uppskattade, och ni ger varandra så många bra och kloka svar.

//Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

Krabaten

Allt är väl egentligen relativt men det är ju inte så sunt förhållande till mat!

Egentligen vet du nog själv vad svaret är! För om du var 100 % säker på din sak att du har en bra relation till mat så skulle du förmodligen inte vara just på ett forum för ätstörningar. Vad andra tycker skulle inte spela någon roll för du skulle veta innerst inne att det du gör är bra! Men du tvekar!

alfons

Ärligt talat, det låter som du någonstans själv inser att du faktiskt har en ätstörning. Det är ett sjukt och osunt beteende du har. Försök bryt det NU på egen hand och lyckas du inte sök hjälp!