Mariiqa W

Du är inte för gammal för att tänka såhär, det handlar inte om ålder. Men tänk såhär, hur många år till av ditt liv vill du lägga på att ha det som du har nu?
Att dra sig för att umgås med andra och att ha lite energi är en del av ätstörningarna, och tyvärr blir det inte bättre av att gå ner i vikt. Känns det värt att offra allt roligt, bara för att försöka bli smalare?
När jag började äta mer normalt, så fick jag mer energi över till att verkligen ha kul med mina vänner och det är lätt värt att ha kul istället för att krångla med maten och ha panik över vad jag ätit.
Ta det inte fel nu, ätstörningarna finns där för en orsak och det är inte att du skulle vara löjlig. Det är ett sätt som man hanterar sitt liv på, men i slutändan slår det tillbaka på en och allt blir värre. Därför vill jag hjälpa dig att hitta ett bättre sätt att hantera ditt liv på.

Du skrev också om samtalsstödet på sjukhuset.. Jag tycker att hon gjorde helt fel. Ätstörningar ses ofta som ett litet problem "det är ju bara att äta", men det är inte så bara.

Det är ju i första hand inte ätandet som är problemet, utan tankarna, som du själv visar på. Men att ändra matvanorna och göra dem mer normala, hjälper faktiskt mot tankarna till en viss del också. När hjärnan går på svält så tänker man inte logiskt längre. Vet inte om du har läst boken "Mattillåtet" av Gisela Van Der Steer, om du inte har det så rekommenderar jag den starkt. Den är skriver för personer med ätstörningar och förklarar mycket om tankar och mat. Jag fick många aha-upplevelser av den.

Hur länge testade du "jag ska gilla mig själv som jag är"? Det jag har märkt är att det går i etapper och olika snabbt.

__________________
*

Lyckosträverskan

Om det ändå vore så lätt att jag bara kunde ställa om hjärnan till att tänka att jag ska ha roligt istället! Att jag inte blir lyckligare av att gå ner i vikt kan jag också i teorin förstå. Ffa eftersom jag varit på god väg att helt mista livet så känns det helt rubbat att ägna så här mycket energi åt att vilja gå ner i vikt och "komma i form". Jag vet och känner att det inte är värt det, och trots detta kan jag inte bemästra tankarna.

Jag svälter mig inte. Det funkar inte (trots att jag - idiotiskt nog - ibland önskar att det gick) och det "vågar" jag nog inte fullt ut heller med tanke på sjukdomen jag nyligen haft. Jag kan istället periodvis bli fixerad vid att äta extremt nyttigt (enligt regler som inte finns för just denna cancerform) och periodvis bara totalt ge upp och dämpa ångest genom överätning som jag pga "kroppsfixeringen" (om det nu är en sådan) mår otroligt dåligt av. Det är nog så att tankarna på hur jag ska gå tillväga för att äta bättre, gå ned i vikt och denna gång lyckas är vad som äter allra mest energi. Därför kan jag tycka problemet borde verka så banalt. Men, faktum är att jag oroar mig inför att gå bort och bli bjuden på saker jag inte "får" äta eller har som mål att tappa 5-6 kg trots att jag redan nu är normalviktig.

Tack för boktipset. Jag ska kanske se om den vägen kan vara till lite hjälp!

Kram på er för att ni tar er tid...

Mariiqa W

Ingen som sagt att det är lätt att ändra sina tankar, tvärtom. Det är svårt, det är en lång process och det går ofta upp och ner. Men om man inser vad himla meningslöst det är att leva ett ätstört liv, så är det en väldigt bra motivationsfaktor och steg på vägen till att bli frisk.

Även om du äter, så kan hjärnan gå på svält, om du inte får i dig tillräckligt. I första hand är det fettbrist som skadar hjärnan och trasslar till tankarna.

När jag hade ätstörningar (jag växlar mellan att säga att jag har och jag hade, vilket beror på att jag håller på att bli frisk och de flesta tankarna och beteendemönstren är borta, men några kämpar jag fortfarande med) så kom jag tillsist till insikten att jag aldrig, oavsett hur mycket jag gick ner i vikt, skulle se mig själv som smal. Så varför skulle jag ägna hela livet och kämpa stenhårt för ett mål som jag ändå aldrig skulle nå? Varför skulle jag riskera allt, mitt liv, mina vänner, min familj, mina studier, mitt framtida jobb, min framtida familj osv, utan att ens kunna uppnå någonting? Varför var jag beredd att slänga bort allt för att få ingenting? Människor runt mig hade roligt, och jag satt bara hemma och försökte undvika att äta. Jag såg på de tio åren av mitt liv som jag kastat bort, min tonårstid hade inga fester, inget umgänge med andra människor, ingen första pojkvän.. Den innehöll kaloriräkning, flera timmar om dagen träning, försök att undvika all mat osv.

Jag tror att för att lyckas, så måste man verkligen vilja bli frisk. I slutändan är det helt avgörande. Jag såg på en dokumentär om några amerikanska tjejer på ett behandlingshem för ätstörningar, och det slog mig att de tjejerna innerst inne inte ville bli friska. Och i slutet, när alla var utskrivna, så fortsatte de med sina ätstörda beteenden. Nu menar jag inte att du inte vill bli frisk, jag menar bara att det alltid kommer vara du som bestämmer om du vill bli frisk eller inte. Ibland kan det vara lätt att glömma bort det och förlita sig på att någon annan ska göra en frisk.

__________________
*

Lyckosträverskan

Tack för din tid Mariiqa.
Jag ska försöka bearbeta insikterna jag fått och hitta väg till handling. Jag förlitar mig definitivt inte på att någon annan ska göra mig frisk - och inser att det är en lång väg att gå. Jag måste bara finna en väg att göra det på...
Kram

Lyckosträverskan

Om någon vet var jag kan vända mig för professionell hjälp så tar jag gärna emot tips!

Mariiqa W

Jag tror att du kommer att hitta din väg, ville bara ge några tips på hur du ska undvika vissa fällor som det är lätt att trilla ned i. Vill du ha hjälp via den offentliga sektorn så tycker jag att du ska ta kontakt med vårdcentralen eller din läkare och be om remiss till psykiatrin. Vill du söka privat hjälp så rekommenderar jag Comunicera. Jag fick väldigt bra hjälp från Comunicera mot min bulimi.

Lycka till och en stor kram till dig! Och kom ihåg att du är alltid välkommen att fortsätta skriva, även om du sökt vidare hjälp.

__________________
*