Lammmet

Hej
Jag är en kille på 19 år
allt började med att det tog slut mellan mig och min flickvän. Jag hade förlorat kontakten med de flesta jag kände i.o.m jag bara var enbart med henne en lång period. Så när det tog slut mellan oss kände jag mig extremt ensam och övergiven och jag tror att det måste va det som fick mig att sluta äta.
Jag började äta jätte lite, men jag blev aldrig mätt utan jag började må illa istället.
Jag tänkte att det måste gå över.

Nu har jag väl börjat komma över det värsta med mitt ex och fått tillbaks många och skaffat många nya kompisar, men mitt matproblem kvarstår. Det är nästan värre för nu känns det nästan skälvförvållat.
Jag mår inte alltid illa när jag äter, men det händer. Och jag äter, om ytterst lite, men jag äter.
Det börjar bli spännande att ställa sig på vågen och se om det har hänt något. jag vet inte vad jag vägde innan, men det har inte hänt så mkt även om jag märker det lite på mina kläder.
Är jag hemma själv, kan jag gå en hel dag utan att jag äter varken frukost eller lunch. Och när mina föräldrar kommer hem så äter jag lite kvällsmat. Mamma tycker alltid jag äter så lite, och jag är rädd att hon kanske snart blir orolig.

Efter skolan när jag om mina klasskompisar väntar på tåget, händer det att dom blir sugna på godis eller en korv. Jag kan med bli hemskt sugen, men tänker på att jag kommer att ångra mig efteråt och det brukar sluta med att jag skiter i att köpa nått. Senast gick jag halvdag och åt ingen middag i skolan. När vi väntade på tåget köpte min kopis choklad och jag smakade en bit, och jag tänkte på den biten hela dagen sen.

Men jag kan ändå, vissa helgkvällar, kan jag äta godis, chips, popcorn och annat skit, som jag inte får skuldkänslor av just då. Antagligen för att jag är så glad vid sånnt. Men jag kan ångra mig dagen efter. Lika dant är det med god mat, inga problem då heller.

Och nu låter det ju som jag inte har några problem alls va? Jag kan förstå det...

Man jag kan gå hungrig länge, men antingen tänker jag att det går över, eller så gillar jag det helt enkelt och tar det som en utmaning i princip. Jag är hungrig nu, men vill inte upp och äta innan jag lägger mig för det känns onödigt. Jag ska ju ändå bara sova... (det låter sjukt va?)

Det känns som om jag inte vill sluta med detta heller så jag vet inte vad jag ska göra.
Jag är medveten om att detta är fel och att det inte är hälsosamt. Det jag undrar mest är om ni tror att detta kan gå över av sig självt eller om ni tycker jag ska fråga om hjälp? Räknas det som ätstörning eller det kan va något annat fel?
Jag har inte sagt detta till någon och vet inte om våger, om dom skulle försöka stoppa mig med detta, eller säga det tillnågon annan...
Vad ska jag göra! Jag vill ju ha det så här.. Men ändå inte.. Det är svårt att förklara, hoppas ni förstår lite iaf.
Oj nu blev det långt! förlåt för allt överflöd och hoppas att ni orkar läsa ändå...

Tack På Förhand
Mvh Daniel

MrsBlonde

Känner igen mig mycket i det du skriver och skulle även jag vilja få svar på din fråga. Känner igen mig i ditt tankesätt mm
Har själv ätit dåligt konstant sedan i somras, innan åt jag i perioder, just nu äter jag ingenting tyvärr

// Anna

__________________

Mariiqa W

Lammmet - Jag har haft ätstörningar i tio år ungefär och jag känner igen mig i ditt beteende. Du säger att det låter som att du inte alls har problem, jag säger tvärtom, det här är ett allvarligt problem och jag tycker att du borde söka hjälp innan det går för långt.

Ju tidigare man kommer i behandling för en ätstörning, ju större chans har man att bli helt frisk. Och jag lovar att ett liv som ätstörd inte är något som man vill ha, det är ett helvete!

Jag känner också igen det där om att man inte vill må som man gör, men man vill samtidigt inte släppa det och mitt råd är fortfarande: Sök hjälp! Man blir inte lyckligare av en lägre vikt, och ätstörningen förstör ens liv. Med bra hjälp så kan du må bra och äta normalt.

MrsBlonde - Tycker att du med ska söka hjälp, om du inte äter alls så svälter du snart ihjäl. Och svält förstör ens kropp.

Ta hand om er och sök hjälp innan det gått för långt!

__________________
*

Lammmet

tack för svaret! det väcker många nya tankar att höra detta... vet att det är ett problem och vad jag borde göra! Men att ta steget att göra det? hur lyckades du med det? det är svårt att göra det om man inte vill "blir frisk"

Det är knäppt att känna såhär, jag är hungrig och vet att jag igentligen måste äta, men jag blir stolt över mig själv om jag inte gör det!! jag har varit hungrig större delen av kvällen och jag är ärligt talat stolt för att jag inte ätit nåt.
Hur kan man tycka om att gå hungrig? jag gör det inte för vikten ju. vikten kommer mer i efterhand som något spännande att kolla :/ usch nej.

man jag är hemskt tacksam för svaret du gav, och som sagt det väcker många nya tankar!
tack!
mvh daniel

Mariiqa W

Hej igen,

Jag tog helt fel väg för att söka hjälp, men det jag rekommenderar som en bra väg är att ta kontakt med skolsköterska/skolkurator antingen genom att gå dit och säga "jag behöver prata" eller skriva mail och be om en tid. Jag tror att man måste ta makten över dina tankar en stund, du vet ju att det är ett sjukligt beteende som du har och använd dig av den vetskapen för att klara av att söka hjälp.

Någon gång kommer du att behöva börja äta igen, och det är lika bra att ta det steget nu. Om du inte börjar äta så kommer du tillsist att hamna på sjukhus och där sondmatar de en (vilket betyder en slang i näsan när det pumpas ner näring). Sen blir det övervakad ätning, antagligen inne på en psykavdelning, och då är det någon som lägger upp mat, ser till att du äter upp den och hindrar dig från att träna eller spy upp den efteråt.

Så sök hjälp, så att du slipper det här sen!

__________________
*

MrsBlonde

Jag lyckades under jullovet "äta" upp mig 3 kg för mina bröst skull. Låter idiotiskt, men ville inte förlora dem.
Nu är jag dock tillbaka på skolan, och svälten är på väg tillbaka. Sover i underställ för att inte frysa. Är alltid kall och blek. Vill inte bli skelletsmal men trivs att vara hungrig.
// Anna med värmekudden Lyra (hund)

__________________