marängswiss

Hej.....

Jag är en tjej som inte kan konsten att leva livet. Det känns som att jag har prövat allt, men inget tycks hjälpa på min otroligt dåliga självkänsla! Jag har haft ätstörningar i snart sex år, anorexi, bulimi, ortorexi och nu kämpar jag bara med att få kontroll över mitt ätande som är allt annat än normalt. Jag svälter mig och hetsäter flera gånger i veckan och det styr det mesta i mitt liv. Just nu har jag gått upp tre kilo, och hatar min kropp som mycket att jag undviker att se mig i spegeln. Jag hatar mig själv faktiskt. För hur jag än inbillar mig att jag ska bli lycklig när jag är smal, så vet jag att det inte är sanningen. Jag är problemet.

Jag är musikstuderande och det är krävande att öva flera timmar om dagen på mitt instrument. Dagar då jag har ätit fel o är missnöjd med mig själv övar jag inte, utan gömmer mig och gråter. Mitt spel har inte utvecklats nu på flera år, och det gör mig bara mer arg och kritisk mot mig själv som har låtit mitt ätande påverka min karriär. En enda ljuspunkt i mitt liv är min pojkvän, mamma och syster. Min pappa har jag knappt någon relation till. Min pojkvän är den bästa som har gjort allt för att stötta och hjälpa mig. Han betalde t o m mina psykologbesök som var jättedyra, allt för att jag skulle bli bättre. Men det hjälpte inte. Jag går också på cipralex, men det håller mig bara över vattenytan. Jag känner att det finns gränser för hur mycket jag kan belasta vårt förhållande med mina problem, och även om jag vet att jag alltid kan prata med honom, försöker jag undvika att ringa honom för många gånger dåliga dagar. Men det gör bara att jag ökar avståndet från honom då jag inte är ärlig eller håller undan saker för honom. Jag känner att jag glider ifrån honom samtidigt som jag saknar honom mer än någonsin.

Min fråga är, kommer jag någonsin kunna må bra? Jag har glömt hur det känns och tvivlar på att jag kommer återuppleva den känslan....jag vet på ett sätt vad jag måste göra, tala mer snällt med mig själv, sänka kraven på mig själv etc. etc., men det är som om att jag aldrig förstår innebörden av det, jag kan bara inte vara annorlunda. Jag faller alltid tillbaka till mitt gamla jag. Snälla snälla hjälp mig någon!!! Jag bara äter o äter, mitt liv kretsar kring mat, och ändå så tror jag inte ens att själva maten och viktuppgången som är problemet. Det är min självbild. Jag ger snart upp, jag orkar inte mer, hur ska jag klara ett helt liv? Jag behöver hjälp med min självbild och mina ätstörningar, jag lever inte, jag överlever!!

Marängswiss

alfons

Jag tänker, vad jobbigt för dig! Jag känner i dina ord riktigt hur jobbigt du har det. Jag har själv otroligt bra hjälp just nu mot mina ätstörningar, får behandling nu, dagvård för andra gången i mitt liv. Du är insiktsfull då du inser att det är din självbild, självkänsla tänker jag, som är problemet och du vet också vissa saker du behöver arbeta med-klokt. Jag ser däri en stor styrka hos dig, men jag tror du skulle må bra av experthjälp. Kontakta vuxenpsykiatrin så hänvisar de dig till rätt ställe, ätstörningsenheten förmodligen. Du behöver både hjälp m maten konkret och samtal skulle jag tro. Ge dig själv en chans och sök hjälp. Om du söker inom landstinget behöver det inte bli så dyrt heller som det var förut när du gick hos psykolog. Fortsätt gärna skriv här. Kram!

Troll

Ja försök söka vård inom landstinget,
tyvärr kan man nog inte må bra så länge inte kroppen får den näring den behöver. Det behöver du nog få hjälp med men sen när det fungerar bättre så är det väl fortsatt jobb med självkänslan.
Hur det ska gå till har jag dock noll erfarenhet av själv ;-)

Hoppas du får hjälp och klarar av att ta emot den iaf.

Malin

Hej marängswiss,

Om du visste hur många människor som är i en liknande situation som du skulle du bli mycket förvånad! Det är så vanligt.
Jag håller med de andra som skrivit att du måste få hjälp.
Ibland måste man testa några ställen innan man känner att man hittat rätt.
Det vanligaste är att man gömmer sig med sina ofattbart tunga bekymmer och då är det inte lätt att få hjälp.
Finns det andra saker i ditt liv som inte fungerar så bra. Är det något som du skulle behöva göra något åt?
Man blir lätt hemmablind och behöver prata med någon som är neutral där man kan få ösa ur sig allt utan att få dåligt samvete. När man gjort det så kan man lämna lite av det jobbiga och fortsätta vidare med lite mindre jobbiga tankar.

Svaret är att ja det går att må mycket bättre!

Skriv snart igen.

Malin Bruto
Comunicera
Göteborg

marängswiss

Hej alla,

Tack för era fina svar! Det känns faktiskt bättre inombords just nu, och det känns som att jag kan klara av lite mera! Jag ska försöka söka hjälp igen och kanske gå genom min läkare igen. Jag bor faktiskt i Danmark på grund av mina studier, men det spelar nog inte någon större roll.

Jag vet faktiskt inte om allt är som det ska i mitt liv. Jag har lagt tre ganska turbulenta år bakom mig, och känner nu för första gången att jag åtminstone börjar bli lite mer den jag egentligen är. För tre år se flyttade jag till Danmark och träffade min flera år äldre pojkvän, som redan då var ganska avklarad med vem han är och vad han tycker. Jag å min sida hade precis flyttat ifrån mina föräldrar för första gången och stod ganska ostadigt på mina ben. Min värld var ganska kaotisk då. Jag har också under en längre tid undrat om musik verkligen är det jag vill, det är ett så hårt liv, men har aldrig rikitgt kunnat föreställa mig ett annat liv. Mitt instrument har nästan blivit en del av mig! Men helt klart tror jag att jag ät starkt påverkad av att man hela tiden måste vara bäst, och att det hela tiden är hård konkurrence om jobben. Jag oroar mig förfärligt för min framtid, särskilt eftersom jag övar så dåligt, som i sin tur beror på ätstörningarna och det låga självförtroendet....snacka om ond cirkel! Jag grubblar vidare...

Malin

Hej

Vad skönt att det känns lite bättre!
Det är ofta jättebra att skriva av sig. Fortsätt med det.
Försök att ta en sak i taget och att vara så snäll mot dig själv som du skulle vara mot din bästa vän!


Kram

Malin Bruto
Comunicera
Göteborg