Ursprungligen postat av alfons

Hej!
Hej Alfons!
Mycket av det man kämpar med, ätstörningar ångest osv. går att bota ! Det tar mycket energi från en och man är nära att ge upp många gånger men gör inte det !
Jag vill slå ett slag för KBT:s SOFIE projekt. En studie med 9 "moduler"/avsnitt som i första hand är till för personer med socialfobi men det man kan läsa har med ångest/fobier i allmänhet att göra. Detta material kan du få tillgång till om du vänder dig till en KBT psykolog.

Jag går just nu på dagvård för min ätstörning. Ångesten kring själva ätandet tycker jag blivit mindre, dvs jag får inte lika kraftig ångest/ångestattacker efter maten längre och ångesten efteråt håller inte i sig lika länge. Det som däremot verkligen inte blir bättre, snarare tvärtom, är ångesten som egentligen inte är kopplad till att jag ska äta eller har ätit, utan som kommer ändå. Ibland krypandes och liksom ökar, men ibland helt utan förvarning. Det är riktigt jobbigt och jag känner att oron och ångesten vid sidan av ätstörningen är så jobbig. Känns som det vore så mkt enklare om det "bara" vore maten. Det är vissa gånger inte hanterbart känner jag och vet inte riktigt hur jag ska kunna fungera m den ångest jag känner. Jag känner att jag är så beroende av att ingenting går snett, allt allting går enligt planeringen etc, oroar mig lätt för saker och ting, verkligen för småsaker också och jag har en tendes att älta.

Är det vanligt att det är så här? Kanske någon som känner igen sig?

Ursprungligen postat av kämparglöd

hej Alfons,
jag känner igen detta till viss del sen tidigare!

Och jag tänker så här att det fanns ju mest troligt redan en ångest innan el. i samband med att ätstörningen började....
I och med ätstörningen så har man ju en känsla av kontroll över tankar och känslor..
när man sen jobbar för att bli frisk så släpper man ju sakta men säkert på den kontrollen,
vilket inte är konstigt kan upplevas obehagligt/ovant och skapa en viss ångest!

och som jag tror jag nämnt förut så går det ju faktiskt inte att svälta bort känslor , minnen och upplevelser!

Visst av själva näringsbristen blir man avtrubbad och känner mindre men det är ju inte hållbart som du ju redan vet!

Jag upplevde "uppvaknandet" efter anorexin också som ganska ångestfyllt.

Det blir större krav, man orkar börja se tillbaka , och se frammåt dvs. tänka!, och det blev helt enkelt så himla mycket både tankar och känslor!

Vad det beror på i ditt fall kan jag ju inte veta exakt såklart!....vet bara att så var det för mig!

Har ni inga samtal på dagvården?,

jag tycker ialla fall du ska försöka ge det lite tid och se om det inte kan ge med sig ngt. ,under tiden så prata med oss när du vill/behöver el. med den kontakt du har på dagvården.!

jag hoppas jag inte gjorde dig mer förvirrad nu!/kram

Ursprungligen postat av Jolene

Jag får inga mediciner alls, även om det skulle behövas ibland. Men kanske är det bättre att försöka klara sig utan medicin i slutändan.. man kan ju tillvänjas också, och då får man ångest bara av det efter ett tag, timmarna innan en ny dos vill säga. (beroende på vad du får förstås)

jag känner igen mig väldigt mycket i det ni berättar om. Jag går omkring som en fånig lipsill känns det som och börjar gråta över allt möjligt. Igår stannade jag hemma från dagvården pga detta (dock åt jag, till och med en bulle med juice till mellanmål!!!) (jo det är stort för mig att lyckas med det utan att bryta ihop)

Jag tror också att det har att göra med att känslorna varit avstängda tidigare och nu rasar liksom försvaret lite...man har ju inget att riktigt dämpa ångesten med som man är van.

Jag blir också livrädd när min behandlare villveta vad jag ska jobba med efter behandlingen, det känns som väldigt tidigt att börja fundera på det. Jag förstår att de vill att man ska planera, men det känns som snabbt att sluta med en tio år lång ätstörning, bli någorlunda frisk och ångestfri och vara en heltidsarbetande småbarnsmamma inom loppet av fem månader...

Ursprungligen postat av elise

Hej käre du! Har du ngn att prata med där du befinner dig? Som du kan bolla dina tankar om detta med, som kan förklara o stötta? Annars finns ju vi här! Vill tillägga att det hjälpte mig att tänka att jag bör äta för att kunna fungera som en normalt fungerande person...små steg i taget...små förändringar i sänder. Skriv en liten lista på vad du mår bra av att tänka på, göra och pyssla med, skratta åt och att kämpa för. Sätt upp några mål som inte har med ditt ätande, etc att göra, ngt helt annat, försök kämpa och tänka på det och kämpa för att inte bara vara upptagen av allt det "sjuka". Träffa o prata med människor som mår bra o är friska också. De kanske inte förstår allt du går igenom, men det får du ha andra som gör. Du kommer tillbaka till allt du önskar så småningom ska du se. Det går men du måste ta små steg, inte förvänta dig allt bums Allt handlar om tålamod här i livet...Ångesten kan du bemästra, den är ett tecken på att du lever, har kontakt med dina känslor o den går över! Så leta lite bland det vackra som du kan finna...du hittar det, för det finns, ibland gömt bara
Stor kram!
K