![]() |
|
||||||||
|
Välkommen till Terapisnack! Psykologi forum för dig som har frågor om psykoterapi, panikångest, självkänsla, utbrändhet eller kontrollbehov. Här kan du få stöd hjälp utan kostnad eller bara dela med dig av din egna erfarenheter som kan hjälpa andra. Just nu är du inne som gäst vilket ger dig begränsad tillgång till forumet. Du kan läsa och se vad som skrivs men du kan inte själv skriva eller fråga något. Det är helt gratis att bli medlem och det tar bara någon minut. Som medlem på Terapisnack kan du själv ställa frågor och få svar dels av våra experter men även av andra medlemmar som är intresserade av psykologi! För varje inlägg får du krediter som du kan handla för. Du kan bland annat köpa böcker, kurser, nätterapi, terapisessioner mm. Så vad väntar du på, bli medlem direkt! |
|
| Nyheter |
Aktuellt![]() Terapisnacks helg 8-9 nov |
Våra kontor![]() | Göteborg Alingsås Kungsbacka Stenungsund Halmstad Stockholm Falkenberg Hässleholm Linköping |
Vill du annonsera här? Kontakta oss på info@comunicera.se |
|
|||||||
| Hetsätning - kroppsfixering - ortorexi Fråga om bulimi, anorexi, självsvält, ortorexi, hetsätning, BDD., skev kroppsuppfattning. |
![]() |
|
|
LinkBack | Ämnesverktyg | Visningsalternativ |
|
|
#1 (permalink) |
|
Senior Member
Diamantmedlem
|
Hej!
Jag går just nu på dagvård för min ätstörning. Ångesten kring själva ätandet tycker jag blivit mindre, dvs jag får inte lika kraftig ångest/ångestattacker efter maten längre och ångesten efteråt håller inte i sig lika länge. Det som däremot verkligen inte blir bättre, snarare tvärtom, är ångesten som egentligen inte är kopplad till att jag ska äta eller har ätit, utan som kommer ändå. Ibland krypandes och liksom ökar, men ibland helt utan förvarning. Det är riktigt jobbigt och jag känner att oron och ångesten vid sidan av ätstörningen är så jobbig. Känns som det vore så mkt enklare om det "bara" vore maten. Det är vissa gånger inte hanterbart känner jag och vet inte riktigt hur jag ska kunna fungera m den ångest jag känner. Jag känner att jag är så beroende av att ingenting går snett, allt allting går enligt planeringen etc, oroar mig lätt för saker och ting, verkligen för småsaker också och jag har en tendes att älta. Är det vanligt att det är så här? Kanske någon som känner igen sig? |
|
|
|
|
|
#2 (permalink) |
|
Senior Member
Platinamedlem
|
hej Alfons,
jag känner igen detta till viss del sen tidigare! Och jag tänker så här att det fanns ju mest troligt redan en ångest innan el. i samband med att ätstörningen började.... I och med ätstörningen så har man ju en känsla av kontroll över tankar och känslor.. när man sen jobbar för att bli frisk så släpper man ju sakta men säkert på den kontrollen, vilket inte är konstigt kan upplevas obehagligt/ovant och skapa en viss ångest! och som jag tror jag nämnt förut så går det ju faktiskt inte att svälta bort känslor , minnen och upplevelser! Visst av själva näringsbristen blir man avtrubbad och känner mindre men det är ju inte hållbart som du ju redan vet! Jag upplevde "uppvaknandet" efter anorexin också som ganska ångestfyllt. Det blir större krav, man orkar börja se tillbaka , och se frammåt dvs. tänka!, och det blev helt enkelt så himla mycket både tankar och känslor! Vad det beror på i ditt fall kan jag ju inte veta exakt såklart!....vet bara att så var det för mig! Har ni inga samtal på dagvården?, jag tycker ialla fall du ska försöka ge det lite tid och se om det inte kan ge med sig ngt. ,under tiden så prata med oss när du vill/behöver el. med den kontakt du har på dagvården.! jag hoppas jag inte gjorde dig mer förvirrad nu!/kram Senast redigerad av kämparglöd den 2008-12-02 klockan 01:14. |
|
|
|
|
|
#4 (permalink) | |
|
Junior Member
Nykomling
|
![]() Citat:
Senast redigerad av gummistrut den 2008-12-02 klockan 07:00. |
|
|
|
|
|
|
#5 (permalink) | |
|
Senior Member
Diamantmedlem
|
Citat:
Du har nog mkt rätt i det du säger om att det fanns en ångest innan-för så var det har jag insett alltmer, även om jag inte då riktigt förstod att det var just ångest. Att jag tappar kontrollen nu när jag kämpar för att bli frisk, är också en sak som bidrar till att det blir mer kaos, tjockkänlsorna finns där mer eller mindre hela tiden. Jag tänker mkt framåt, när ska jag börja jobba etc och hur ska jag klara av allting? Jag har samtal, bra samtalskontakter, tyvärr ska min kontaktperson sluta nu till jul, vilket känns riktigt jobbigt. Får medicin mot min ångest också, blir bättre en period, sedan sämre, vi ökar dosen, det blir bättre osv.... |
|
|
|
|
|
|
#6 (permalink) |
|
Senior Member
Diamantmedlem
|
Jag får inga mediciner alls, även om det skulle behövas ibland. Men kanske är det bättre att försöka klara sig utan medicin i slutändan.. man kan ju tillvänjas också, och då får man ångest bara av det efter ett tag, timmarna innan en ny dos vill säga. (beroende på vad du får förstås)
jag känner igen mig väldigt mycket i det ni berättar om. Jag går omkring som en fånig lipsill känns det som och börjar gråta över allt möjligt. Igår stannade jag hemma från dagvården pga detta (dock åt jag, till och med en bulle med juice till mellanmål!!!) (jo det är stort för mig att lyckas med det utan att bryta ihop) Jag tror också att det har att göra med att känslorna varit avstängda tidigare och nu rasar liksom försvaret lite...man har ju inget att riktigt dämpa ångesten med som man är van. Jag blir också livrädd när min behandlare villveta vad jag ska jobba med efter behandlingen, det känns som väldigt tidigt att börja fundera på det. Jag förstår att de vill att man ska planera, men det känns som snabbt att sluta med en tio år lång ätstörning, bli någorlunda frisk och ångestfri och vara en heltidsarbetande småbarnsmamma inom loppet av fem månader... |
|
|
|
|
|
#7 (permalink) |
|
Junior Member
Nykomling
|
Hej käre du! Har du ngn att prata med där du befinner dig? Som du kan bolla dina tankar om detta med, som kan förklara o stötta? Annars finns ju vi här! Vill tillägga att det hjälpte mig att tänka att jag bör äta för att kunna fungera som en normalt fungerande person...små steg i taget...små förändringar i sänder. Skriv en liten lista på vad du mår bra av att tänka på, göra och pyssla med, skratta åt och att kämpa för. Sätt upp några mål som inte har med ditt ätande, etc att göra, ngt helt annat, försök kämpa och tänka på det och kämpa för att inte bara vara upptagen av allt det "sjuka". Träffa o prata med människor som mår bra o är friska också. De kanske inte förstår allt du går igenom, men det får du ha andra som gör. Du kommer tillbaka till allt du önskar så småningom ska du se. Det går men du måste ta små steg, inte förvänta dig allt bums
Allt handlar om tålamod här i livet...Ångesten kan du bemästra, den är ett tecken på att du lever, har kontakt med dina känslor o den går över! Så leta lite bland det vackra som du kan finna...du hittar det, för det finns, ibland gömt bara![]() Stor kram! K |
|
|
|
|
|
#8 (permalink) | |
|
Senior Member
Diamantmedlem
|
Citat:
Det är stressande när man börjar prata om själva livet som väntar efter behandlingen. Det gäller nog att ta god tid på sig och inse att det tar längre tid än man tror att bli redo för att arbeta igen och att man inte ska börja i för hög utsträckning, planen för mig är 25 % till en början. |
|
|
|
|
|
|
#9 (permalink) | |
|
Senior Member
Diamantmedlem
|
Citat:
Tack för ditt inlägg och din uppmuntran. Jo, jag tänker så också, att jag måste äta för att bli frisk, för att kunna fungera bra. jag har också förlikat mig m tanken att gå upp i vikt, jag kände mig faktiskt lite peppad att forstätta kämpa även idag när jag vägt mig. skönt att se att kilona inte rusar iväg trots att jag äter. det som verkligen är jobbigt, det är den starka ångest jag kan uppleva som inte är direkt kopplat till maten, dvs inte efter eller före en måltid, eller under heller för den delen. ångest som kommer utan att jag vet varför, när jag blir ensam på kvällen, i bilen, av tankar och oro etc. det är lätt hänt att bli självdestruktiv även om det inte är så bra, svårt att veta hur jag ska hantera det bara. |
|
|
|
|
![]() |
| Ämnesverktyg | |
| Visningsalternativ | |
|
|