elne

Hej! Jag tror att detta problem är relativt förekommande idag...

Jag har alltid haft problem med hur jag ser ut, och alltid varit "lite större än alla andra". Förra hösten gick jag ned mycket i vikt då flyttade hemifrån och såg min chans att äntligen få styra upp mitt eget liv. Jag levde i princip på grönsaker och bönor. Ju mer jag gick ner i vikt, desto mer uppskattad blev jag. Min mamma har aldrig gett mig så mycket komplimanger som på den tiden, men jag tog aldrig till mig utav dem utan kände alltid "vänta bara, jag ska bli ännu finare!". T.om. min dåvarande pojkvän uppskattade mig ju mer jag gick ner, vilket han också sade rakt ut..
Jag förlorade min mens, och var helt uppslukad av hur jag såg ut. Jag promenerade flera timmar om dagen, simmade os.v. Livet gick ut på att tillföra kroppen det nyttiga (inte fett!!). Kroppen blev min maskin, vilket den på sätt och vis är än idag.
Till slut orkade varken kropp eller själ med den trista grönsaks-rutinen, så därför började jag hetsäta, mängder.

Nu har det gått ungefär ett år, och jag väger nu ca 20 kilo mer än för ett år sedan på grund av hetsätning och andra kostvanor.
I "vanliga fall" lever jag fortfarande nyttigt, jag äter mycket grönsaker och är livrädd för att steka mat eller äta något som jag inte har koll på vad det innehåller. Min viktuppgång tär fruktansvärt mycket på mig själv, och jag isolerar mig från min omgivning. Varje helg hetsäter jag och spyr tills halsen rispas upp och blod rinner ur näsan. Jag vill inte vara den misslyckade, den tjocka som gick upp 20 kilo och blev ful. Jag har gjort både mig själv, mina föräldrar och vänner besvikna, t.om. kassörskan i affären är nog besviken. Självmordstankarna kryper tätt in på, detta trots att min bror för 4 år sedan tog sitt liv. Jag måste vara den som presterar, är bäst, ska föra familjen framåt och samtidigt vara vrålsnygg och vrålsmal. Jag kan inte äta "gott" på vardagar och må bra över det, minsta lilla felsteg triggar igång årtusendets hetsätning............Jag ser fortfarande kroppen som en maskin, och livsvärde är ingenting jag ser kan höra ihop med matnjutning (förutom vid de första sekunderna vid hetsätning). Ifall jag besöker mina föräldrar kan jag aldrig slappna av ordentligt, utan smyger med att äta ur deras frys, skåp o.s.v. Allt för att bedöva det jobbiga inombords.


Jag avskyr detta, och sitter i stundens nu med en fruktansvärd ångest och magvärk. I hetsätningsläge blir jag nästan alltid manisk, och kan lätt använda rakblad eller dra loss hår från mitt huvud. Tankar blir aldrig så pass mörka som de blir i dessa lägen. Jag har aldrig sökt hjälp och är rädd för att inte vara "kvalificerad" för att få hjälp. Skulle uppskatta att kanske kunna få kontakt med någon i liknande situation :/

tack på förhand....////E

Gila

Jag har aldrig sökt hjälp och är rädd för att inte vara "kvalificerad" för att få hjälp. Skulle uppskatta att kanske kunna få kontakt med någon i liknande situation :/

Du har absolut rätt att söka hjälp! Du behöver hjälp och kan få det...om du vill! Börja med att gå till vårdcentralen och berätta det du skrivit här.

__________________
Est quaedam flere voluptas.
Det finns en sorts tillfredställelse i att gråta.

kämparglöd

hej Elne,
jag blir otroligt berörd av ditt inlägg,
och känner igen mig enormt mkt.
och du har ju hur stort behov av hjälp som helst...!

Om du kommer i kontakt med "rätt" personer så kommer du att få bra med hjälp...
Jag har tips på bra behandlingshem som absolut inte ser till ytan och som förstår att hetsätning många gånger kan
vålla både kropp och själ svåra skador ibland tom. värre än vid anorexia,
Du får gärna PM:a mig om du vill prata mer....jag har som sagt varit i din situation och lyssnar gärna el. svarar på frågor!

Och det som är så bra är ju att du vill bli av med detta helvete , som förstör ditt liv och din kropp/kram

carita

Som andra blev jag berörd av ditt inlägg. Jag håller på att återhämta mig från bulimi. Du är inte ensam om det du går igenom. Jag bantade först och alla reagerade på att jag blivit så smal. Speciellt min mamma berömde mig. Det är så himla fel! Det kändes som man var värdeläös om man inte var smal. Min kropp var under svält, därför började jag hetsäta och kräktes upp det för att jag fick skuldkänslor.
Som någon annan skrev: börja att söka hjälp på vårdcentralen så kan de lotsa dig vidare. Det finns hjälp. Och jag vill på samma gång ge dig hopp att det går att ta sig ur. Jag mår mycket bättre idag, allt kretsar inte kring mat och vikt.
Glöm inte att du är inte ensam, det finns många som går igenom samma sak.
Kramar och lycka till.

elne

Hej! tack för ditt svar, och grattis till att du återhämtar dig från eländet..eller ptja, elände är nog ett uttryck av mildaste laget. Det är helt fel att ens självbild/kroppsuppfattning blir beroende av vad andra tycker. Ens egen mamma menar ju inte något ont...
Är lite skeptisk till vårdcentralen, men jag misstänker att det är ett bra första steg. försöker få bort tankarna; "man behöver inte vara underviktig för att ha en ätstörning"
Grattis till ditt tillfrisknande, hoppas det håller i sig! I grund och botten önskar man en normal relation till mat och vikt,och givetvis sig själv (som man ändå ska leva längst med)

//

Nanna van Berlekom

Elne,

jag bli också väldigt berörd, och tycker att det verkar finnas enormt mycket smärta inom dig som du skulle behöva ta itu med. Vem säger att Du måste vara den som presterar, vara bäst, för familjen framåt och samtidigt vara vrålsnygg och vrålsmal? Det är enorma krav du ställer på dig själv. Du är inte ansvarig för någon annan än dig själv. Din bror har tagit livet av sig, vilket måste ha varit fruktansvärt. Har du fått hjälp att bearbeta detta? Du är värd all hjälp du kan få, jag skulle verkligen rekommendera dig att ta tag i det nu på en gång! Du har allas stöd här!

stor kram

Nanna

__________________
Nanna är utbildad i Master Powerthinking med kognitiv inriktning och har snart även en fil. kand i psykologi. Hon arbetar mycket med ångest/panikångest, social ångest, oro, hypokondri och självkänsla. Nanna är lugn, inkännande och engagerad.

Vill du prata med Nanna? Ring eller maila henne på:

0738-014096
nanna@comunicera.se

Troll

Kan bara hålla med de andra!
Du har ALL rätt i världen att få hjälp
och du behöver det.
Det blir inte lättare ju längre man drar på det heller.

Sen är det ju oftast vidrigt svårt att ta kontakt och få ur sig hur läget är.
Så lyckas du inte via vårdcentralen,
försök se om det finns någon annan väg att pröva.
Vet inte hur lätt/svårt du har för att prata live/telefon,
om det känns tungt kan det ju vara ett alternativ att försöka hitta mailaress till någon som kanske kan hjälpa dig vidare sen.

Hoppas ialla fall att du tar vara på dig själv och försöker bryta det här nu
och inte slänger bort fler år på att misshandla dig själv.
Även om det verkligen inte är lätt.