Bruten vinge

Jag har nu några dagar ätit.. FÖr efter en vecka lite mera så har jag bara ätit lite tunnbröd till frukost varje dag. Jag vill gå ner jag avskyr min kropp.. sen så ställde jag på vågen och hade gått upp... ???... Men då visade det sig att det var pms.. Men det ledde till att jag kunde äta några dagar och nu har jag börjat spy igen och så fort jag inte är hemma så kan jag inte äta... eller ... det är lättare att avstå från mat.... kan ju då sysselsätta mig med annat.. Vill bara försvinna från allt... Men vart går gränsen mellan bullemi och anorexia..?`Jag är inte så liten ca 161 och väger ca 56-57 nu....men vill ner till 50... Svälter mig själv och när jag äter så kräks jag upp allt försöker.... men jag mår inte bättre för det...
HJÄLP.. jag vill inte ha det så här heller... varför kan jag inte bara tygla hjärnan börja äta och må bra.... det går ju inte...

alfons

Därför att det är en sjukdom!
Du behöver förmodligen professionell hjälp för att ta dig ur detta då du uppenbarligen tappat kontrollen över det. Det är sjukdomstankar detta att du vill ner till 50 kg för du behöver det inte alls på något sätt. Sjukdomen är stark och får dig att tro att du inte får äta och att du måste göra dig av maten om du ätit. Har du någon hjälp alls? Om inte tycker jag du ska söka hjälp, helst redan imorgon!

Bruten vinge

Jo jag har en samtalskontakt kring andra saker. Men det känns bara som man har en massa problem och jag orkar inte ta tag i detta oxå.. Det känns som folk tror att jag bara hittar på att jag skapar problem för att få uppmärksamhet men det gör jag inte. Jag skulle gärna byta ut mitt liv till någon annan...

alfons

Det är klart du inte hittar på! Det är ju problem/svårigheter du har som du behöver och har rätt att få hjälp med. Det är nog så att om du skulle ta tag i detta också kan det hjälpa dig med andra saker också. Det är ju så att saker och ting hänger ihop, det ena problemet kan leda till det andra och jag menar att kanske är det så att ätstörningen faktiskt hänger ihop med de andra sakerna du samtalar kring. Ta upp ätstörningen! Du kanske till och med kan få komma i kontakt med någon som är expert på just det området.

Bruten vinge

mmm.. Har mailat min samtalskontakt i dag och varit läskigt ärlig och uppriktig om allt som pågår i mitt liv. inkl. ätstörningen..... Så vi får se vad som händer.. Men samtidigt så vill jag inte bli fri heller..... :s är det konstigt... men å andra sidan så vill jag det oxå...

alfons

Bra! Modigt av dig. Hur länge har du förresten haft det så här m maten?
Att du inte vill bli fri-det är sjukdomstankar. Just det där ambivalenta, vill bli fri, vill inte bli fri, vill bli fri.... Min terapeut säger att motivationen är en färskvara och så är det verkligen.

Bruten vinge

har kommit på att för att få hjälp så måste jag vara ärligt i allt. även om det gör ont även om det känns och man skäms..... hur ska man annars få uppriktig hjälp... Men jag vill inte bli sjuk samtidigt som jag bara vill lägga in mig på psyket... Snacka om att man är kluven... i allt...

Bruten vinge

hur länge 4-5 år.....

alfons

Så är det. Man måste vara ärlig mot sig själv och mot sina behandlare. Den enda man lurar om man är oärlig är sig själv i slutändan. Men du säger att du inte vill bli sjuk, i mina öron låter det som att du redan är det, eller? Har du aldrig tagit upp det här m ätstörningen med någon professionell förut, aldrig fått hjälp för den under 4-5 års tid? Snart iväg t dagvården, men kikar in senare i em/kväll! Hoppas du får en bra dag.

Troll

Det där är ju jätte viktigt! att vara ärlig och berätta allt hur jobbigt det än känns.
Jag gjorde inte det förra gången, det har jag fått äta upp dyrt...
Inte bara i form av att ätstörningen blommat upp igen,
utan hela livet blir bara en massa trassliga misslyckanden och ångest.

Så snälla, var helt ärlig!
Jätte bra att du mailade och berättade =)
Fortsätt så och mörka inte.

Varmt lycka till!