mlie

Idag mår jag inte bra alls men vill tacka dig för dina ord och be er alla om ursäkt för att jag inte bara kan bli normal igen och sluta sluta störa er här inne. Det kommer bli bra nu.
Kram

syster-yster

Hallå!
Den sista kommentaren gillade jag inte alls! Mycket oroveckande. Vad menar du med att allt kommer bli bra nu? Du kommer väl inte göra något dumt? Ge inte upp? Du måste söka professionell hjälp omgående! Du behöver inte berätta för din familj, men du bör nog kontakta psykakuten omgående.
Snälla skriv ett meddelande så att vi vet att du är ok!
Du stör inte oss genom att skriva, vi väljer väl själva om vi vill skriva tillbaka till dig eller inte.

Kramar

Bruten vinge

Du kan bli den underbara sprudlande glada tjejen du varit tidigare. Det går.. Jag vet att det går. Men då måste du på något sätt ta hjälp eller lyssna på råden här inne. Det sitter många människor på denna sida som varit med om fruktansvärda saker. (inkl mig) och har varit eller är där du är. Men det går att bryta en ond cirkel utan att ta tabletter eller alkh. Testade själv alkh ett tag för det fick mig att glömma för stunden. Men Detta som har hänt kommer alltid att vara en del av dig. Men det går att lära sig att handskas med minnena som gör olidligt ont. JAg vet det. Men när du dricker dig full och sen blir nykter så finns ju problemen kvar. Och dricker du bara för att glömma så har du snart satt dig i en jobbig sits.

Du har varit med om ett brott. Men det är upp till dig att välja om du vill att brottet ska äga ditt liv eller om du vill själv ta makten över ditt liv. Att ta makten över sitt liv betyder att man får känna smärta och känna alla kännslor av maktlöshet, skam mm. Det är okej. MEn låt inte kännslorna ta överhanden. Lätt att säga svårt att göra. Men när man mår dåligt är det lätt att man låter kännslorna styra. men det är så att kännslorna inte alltid stämmer överrens med värkligheten. VÄldigt sällan som det stämmer.. Som att alltid kommer att sitta i denna situation.. Nej det kommer du inte att göra om du inte tar dig i kragen och söker upp någon som kan vara ett stöd. Börja prata om det som hände med någon proffessionel.
Du har helt rätt i att dessa män gjorde helt fel emot dig. Dem utfärdade ett brott emot dig men detta brott får vissa konsekvenser som att må dåligt. Dem har överskridigt en gräns som är hemskt. Genom att gå och prata om det med någon så visar du att det var fel.. och kanske tydliggör allt som hänt på ett annat sätt..

Hoppas att du orkar läsa blev ett långt svar.. Men jag tror på dig gumman.. Du kommer fixa detta. Men stå emot droger och alkh... Det lockar till en början sen ett helvete till när du är fast... TRO MIG JAG VET.... Ta tag i detta nu från början när det är färskt...



Varma kramar

Bruten vinge

DU ÄR föresten NORMAL.. Tro inge annat.. Det är dem andra som är onormala...

Snusmumrik

Tänker på dig och hoppas att du fortsätter skriva om hur du mår även om du mår skit hela tiden.
Ångest visar en att någonting är fel men det går att ändra på ens liv.
Det som har hänt har hänt men det går att välja vad du gör idag. Sorgen och ilskan behöver sin tid för att läka.
Alla dina starka sidor finns hos dig fortfarande.
Du har alla dina egenskaper kvar som du hade tidigare men du ser dem inte för du är i svår smärta. Du har en ny smärtsam erfarenhet men ingenting har lämnat dig. Du har allt inom dig.
Tänker på dig!
Ta hand om dig/Snus

mlie

Det var inte meningen att ni skulle bli oroliga, jag är fortfarande med men visst, det hände lite. Orkar ni lyssna?

I lördags natt, tror klockan var runt ettiden så satt jag hemma och försökte urskilja olika skuggor på väggen. Jag hörde min ena granne skrika på min granne tvärs över (bor i ett relativt bra marklägenhetskomplex men har fått förbannelsen att ha rätt mycket "idioter" till grannar) och det var hårda ord och tjat om att den ena hade det bättre än den andra, avslutades med "gå in, stäng dörren, lås och visa dig inte ute igen" Och fastän det blev tyst så hade min motivation till att sitta hemma försvunnit. Som jag kanske skrivit tidigare, minns inte, så är bilen en bra tillflykt för mig. Allt som oftast när jag vill komma bort så tar jag bilen och kör, jag bara kör tills jag kommer till någon avlägsen plats, då sätter jag mig där och bara är... ibland kan jag till och med stanna kvar i bilen tills morgondagen och då är jag så frusen så det är en befrielse att sätta fläkten på varmluft och låta det gå rakt på mig. I alla fall, (det är kanske mycket stavfel nu och så men sitter och knappar in detta på enbart vänster hand så det kommer ta mig en evig tid att skriva detta känns det som, anledning kommer) så tog jag bilen. Först när jag hade kört ut från området så styrde jag mot platsen där jag brukade gå men som jag inte gått sedan den där kvällen. Jag återupplever allt som hänt varje dag men jag har inte varit där sen då och nu drogs jag emot det. Jag kör sakta rundan som jag brukar gå och det är då jag ser dom, två av killarna. Jag vet inte om de ser mig eller om de ens känner igen mig i bilen men när jag tittar i backspegeln, totalt i chock att dom var där så vinkade dom och ännu en gång kom allt över mig igen, denna gång så över mig att jag la gasen i botten och körde. Jag körde så fort tills jag kom undan, bort från vägen. Då ställde jag bilen och andades ut. Jag blev inte rädd eller så men jag bara kände paniken komma över mig. Kände hur svårt det plötsligt blev att ta ett andetag, att existera... Efter vad som kändes som timmar (min tidsuppfattning är inte bra) åkte jag hem. Det första jag gjorde var att ställa mig i duschen och låta kokhett vatten rinna ner på mig. Sen skrubbade jag, jag skrubbade så hårt att jag gjorde sår på mitt högra ben. Allt äckel var än en gång mitt på mig. Allt jag kände var deras händer på min kropp, deras andetag mot mitt ansikte och det fick mig att skrubba ännu mer, ännu hårdare. Och när jag steg ur duschen kände jag mig lika äcklig. Blodet rann på mitt ben och jag var helt röd från den heta värmen. Såg mig i spegeln och såg rent för jävlig ut. Inte alls jag...

Jag sover inte bra, om ens något. Det vet ni nu vid denna tidpunkt men trots detta la jag mig. Innerst inne hoppades jag väl att jag skulle få lite sömn trots allt. Jag har gått så många dagar med ögon som tynger att jag lärt mig handskas med det och inte längre känner den där tröttheten fastän kroppen sagt sitt då jag knappt orkar någonting längre. Min blick fastnade i taket på en prick, en endaste prick som fångade min blick och jag låg så länge och tittade på den. Jag låg så tills jag insåg att jag fortfarande hade den där "sömntabletten" kvar som min granne gett mig. Ena sidan av mig skrek att låta det vara medan den andra sa åt mig att ta den. Som tidigare har den fått mig att glömma, eller att inte minnas. Kanske den nu skulle få mig att sova, kanske var det just vad den gjort tidigare, låtit mig sova. Därför jag inte minns något. Så jag tog den. Ingen alkohol, enbart tabletten. Och jag tror jag somnade på den, jag tror det, i alla fall efter att jag räknat alla närvarande i rummet och pratat ut med rösterna. Vaknade i alla fall upp på vardagsrumsgolvet och kände mig ganska utvilad. Som ett nytt jag. Men det slog mig ganska fort vad jag gjort och skulden kom över mig. Just då kände jag att det var dags att avsluta allt. Jag vet att det är så jäkla fegt, klart att man ibland kan känna att man vill ge upp men jag tror aldrig att jag skulle klara av att verkligen göra det. Fine att jag kan lämna allt, döden skrämmer mig inte. Men jag kan inte lämna min familj och mina vänner. Trots att vi tappat mycket av vår kontakt genom att jag är så tjurskallig och behandlar dem illa så är det ändå tanken på att lämna dom som stoppar mig. Vill inte att de ska stå där en dag med frågor som varför. För jag kan inte ge dom något svar, det kommer jag aldrig att kunna.

Men troligtvis var jag i fel sinnestillstånd i söndags för jag tänkte inte. Jag gick in till grannen och vi började dricka. Alkohol löser inget men det lindrar en stor del - för stunden. Erbjöds mer tabletter men tackade nej, kände ju fortfarande av gårdagens. Drack och drack, ville bara försvinna. Drack tills jag började spy och allt jag spydde var vätska. Har inte ätit bra på länge, mest druckit. Kände mig ännu äckligare, tackade för mig och gick hem. (Två dörrar bort) Kom hem och tittade mig i spegeln och det var då det hände. Det var liksom inte jag som var där i spegelbilden, kände inte igen mig själv längre. Förbannade allt och alla, kände avskyn mot mig själv, den jag blivit och då gjorde jag det. Jag slog handen genom glaset och krossade spegelbilden. Den person som befann sig på andra sidan föll till golvet och blodet på min hand rann fortare än något annat jag tidigare sett. Och jag lät det rinna, bara stod där. Brydde mig inte. Det gjorde så förbannat ont men ändå var det en befrielse.

Men vad har hänt med mig? Innan allt hände var jag så långt ifrån den person jag är nu. Jag var den som såg det goda i alla. Blev kallad både naiv och blåögd för att jag vägrade inse att onda människor existerar. För mig handlade det om att ge alla en andra chans och hjälpa till så mycket jag kunde. Innan var jag den som ställde upp för mina vänner när de än behövde mig, jag tog emot deras ilska och jag delade deras glädje och sorg. Det var till mig de vände sig när de behövde någon vid sin sida. Innan jag blev den jag är idag besökte jag min mamma och min bror dagligen. Vi pratade flera gånger i telefon och jag var aldrig sen med att berätta vad de betydde för mig. Innan var jag den som erbjöd en gammal tant min plats på bussen, som hjälpte gamla farbröder med matkassar till bilen, som flyttade undan döda djur från vägen för att de inte skulle bli ännu mer oigenkännliga. Jag var den som alltid stannade till när det låg en död katt på vägen, som kollade halsband och ringde ägaren så att de kunde få hem sin katt. Jag var den som grät till Extreme home makeover och andra serier. Jag var den som la mina pengar på andra och hellre unnade dom något extra än att faktiskt köpa något till mig själv. Jag gav så mycket till andra och jag vägrade ta emot. Min tillfredsställelse låg i att få andra att le och må bra, när de gjorde det-först då mådde jag super.

Så vem är jag nu? Ett freak som avsagt mig kontakt med vänner och familj, som tar tabletter, dricker, inte sover, inte äter. Som skär mig själv, planerar döden och slår handen genom en spegel för att spegelbilden skrämmer mig. Jag är mitt andra jag, den som jag aldrig ville bli men som jag nu blivit. Och jag vet inte hur jag ska bli bra igen. Jag måste bli den jag en gång var för jag pallar inte fortsätta så här. Jag kan låtsas att allt är bra men när sanningen kommer fram så är det ett helvete och jag tror inte jag orkar leva i det helvetet så länge till.

Ni ger mig så mycket råd och tips här inne och jag förstår om ni inte tror på mig när jag säger att jag tar dom till mig. Allt sätter sig i mig, jag mår en gnutta bättre när jag hör av er allihopa. Tanken på att det finns människor som inte känner mig men som bryr sig är ovärderlig. Så tack.


Funderar på att skicka ett pm till Johanna. Vad tror ni?

Sassali

Hej Mlie!
Jag känner en lättnad att du ändå finns och är att väldigt tacksam du svarade här på terapisnacket,,,starkt av dig!
Hoppas jag inte är för hård mot dig...men jag vet vad du går igenom. Nog om det.
För ett tag sen var jag på en helg föreläsningar i Göteborg som terapisnacket ordnade. Det var Comunicera som stod för föreläsningarna.
Johanna stod för en av föreläsningarna och hon har en stor kunskap om kränkningar, trauma och om sexuella övergrepp. Det är inte många människor som har den empatin som Johanna har. Johanna har ett underbart sätt att bemöta omvärlden och en god lyssnare .
Så jag kan rekommendera dig till att mejla till Johanna,

Lycka till och va rädd om dig!
Du får gärna skicka pm om det är något du undrar över..

// Sassa-Li

syster-yster

Vad skönt att höra i från dig!

Mitt i all bedrövelse känns det ändå som om något har hänt. Att du kraschat i botten och börjar förstå att du måste ta dig upp på något sätt.
Jag tycker att det känns som ett steg i rätt rikting och att du nu börjar bli motaglig för förändring och hjälp.

Ta absolut kontakt med Johanna!!

Du kanske aldrig blir exakt den du var tidigare, vi förändras alltid av tidens rand och erfarenheter. Hemska och goda. Men du kommer att skratta och le och förhoppningsvis hjälpa både gamla tanter och katter även i fortsättningen.



Ps. Fick i helgen reda på att min svägerskas dotters kompis (15 år) blivit våldtagen. Fy faan för dessa sjuka killar. Hon vet vem han är och har gjort en polisanmälan, så nu är det bara att hoppas på att rättvisan får ha sin gång och han får ett låååångt straff.

mlie

Kan ännu inte riktigt hantera min högerhand så kommer inte skriva så mycket idag pga smärtan.

Till Sassa-Li
Ber om ursäkt om jag på något sätt satte frågor i ditt och andras huvuden. Då när jag skrev det var jag less på allt, precis allt. Jag vet inte ens om det var en tanke där att avsluta allt men jag mådde skit, tyvärr skrev jag det här inne också. Det ber jag om ursäkt för nu. Skulle jag någon dag verkligen känna att det inte funkar längre så låter jag er veta så ni slipper gå i ovisshet.

Nej du är inte hård mot mig, eller är du det? Inget i detta inlägg jag kände av i alla fall. Men tro mig, jag tål ganska mycket... När det gäller vissa saker har man lärt sig att bygga ett försvar och bara låta vissa ord passera. Skulle det vara så att du någon gång skriver något som jag bara tänker "vad fan" till, så strunt samma. Då har jag läst det och redan tappat det.

Jag har förstått att vissa här inne besitter stor kunskap inom vissa ämnen, Johanna i det som du skriver. Det svåra är nog inte att snacka med henne egentligen, det är att ta kontakten. Det där första steget. Jag vill fortfarande inte erkänna till fullo att jag behöver hjälp så hur ska jag kunna erkänna det för andra, hur ska jag kunna erkänna det för henne. Hon stöter väl dagligen på människor som råkat illa ut. Som jag skrivit innan någon gång så anser jag att de behöver hjälpen först. Jag kan kanske vänta lite till. Vill inte på något sätt bli ett "dragplåster" på en annan människa. Bara tanken på att skicka ett pm till henne med ord som "Hej, jag behöver hjälp" Den tanken skrämmer mig enormt mycket.

Tack för dina ord Sassa-Li
kram


Nu till syster-yster

Också tack för ditt inlägg. Jo jag känner att jag någonstans inom mig behöver hjälp. Nu när jag skrev det så tog det emot, hjälp, hjälp... Behöver jag verkligen det? Det är så svårt att ens tänka tanken att be om hjälp. Om jag ber om det, vad händer sen? Det är den frågan som jag ständigt och allt för ofta ställer mig.

Nej den jag var tidigare kommer jag aldrig mer att bli, i alla fall inte inom en snar framtid. Det är så avlägset för mig. När jag minns tillbaka på hur jag alltid hjälpte andra och fick andra glada så känns det omöjligt nu. Klart jag vill hjälpa andra igen och vara den som mina vänner vänder sig till men hur ska jag kunna vara det när jag vänder mig bort ifrån dem nu? Äh, vi får se vad som sker helt enkelt.

Och så blir jag arg nu när du skriver att din svägerskas dotters kompis blivit våldtagen. Så jäkla ung... Jag hoppas att killen sätts dit men jag vet också hur svårt det är att fälla någon för just våldtäkt. Och det är sjukt egentligen hur många killar som kommer undan med det. Tror det var lite därför jag inte gick vidare med det. För hur skulle det varit om alla trott på dom, dom var ju tre, jag en... Men det är starkt av henne och jag hoppas det leder till straff och att hon hittar ett sätt att komma vidare, vet ju hur svårt det är.

Kram

Jag har skrivit ganska mycket små texter när jag känt mig totalt borta och sett mer mörker än ljus. När jag tittar på dem nu så inser jag att nästan alla handlar om att lämna allt och ge upp. Här är några:

She sits alone, crying in the park
The streets are empty and the city is dark
Her head is messed up, thoughts are running around
Leaving her dazed on the cold winter ground

A scar on her wrist tells a story that’s real
But no one seem to notice how this girl feel
She hides behind a mask, put on great self-esteem
But deep inside she knows, she’ll never be a queen

The loneliness and calm surrender in the night
While thousand little stars look down on her so bright
She wishes she was an angel, flying secretly in the world
Saving other children like some kind of supergirl

As much as she is trying to, she doesn’t know what to do…

Her mother used to tell her that beauty lies inside
That as long as she have heart, she’ll walk with great and pride
Her father called her sweetheart as putting her to bed
Say it isn’t what’s on the outside, but what lies inside that head

Now she’s all alone, have to face the things she fear
Her sorrow becomes her memories as she cries a final tear
Then lift her head to heaven, write a note that says goodbye
Spread her arms to reach the angels in the sky…

---

Ni får mig vilja lämna
Denna lilla värld
Jag gör det genom självsvält
Tills jag blir undernärd

Ni får mig skrapa huden
Tills inget återstår
Jag gör det genom självskada
Tills jag döljs av alla sår

Ni får mig vilja sjunka
Genom marken någonstans
Jag gör det genom gråten
Som förlorat all sin glans

Ni får mig att dölja sanningen
Och hålla inne med en hemlighet
Jag gör det genom att leva
I denna sjuka verklighet

-----
Nykterist, ja nästan aldrig full
Ensam i mörkret, ett simpelt knull
Överfallen, slagen av hånande män
Om och om och om igen…

Sakta fallen i en stilla trans
Handlingsförlamad utan chans
Smärta, utnyttjande, vid medvetande än
Våldtagen om och om och om igen

Röster av ondska, äckel och hat
Kalla kårar ända från start
Stillsam, orörlig, kroppen är vek
Tärningen är kastad i denna lek

Minuter blir timmar, så svårt att förstå
Varför vägen hon vandrat blev fel väg att gå
Om bara hon tänkt, väntat en minut
Hade hennes liv fått ett mer värdigt slut?

Själen brister, det finns ingen väg hem
I minnet blir hon våldtagen om och om och om igen..

Snusmumrik

Hej!
Dina dikter berör mig starkt!
Skönt att du skriver! Jag blev orolig.
Ta hand om dig och bra idé att skriva ett pm till Johanna.
Kram om du vill från Snusmumrik