mlie

Hej Sassa-Li. Som jag skrev i mitt första inlägg så hade jag en katt, Whisky. Men han dog i samma veva som allt hände. Då han varit med mig så gott som hela livet så var det nog förlusten av honom som fick allt att braka totalt. Det är sjukt hur mycket man kan älska en katt och han försvann ur mitt liv just när jag behövde honom som mest. Nu vill jag inte skaffa någon ny katt, jag vill inte ha någon ny som kommer mig nära om jag sedan helt plötsligt ger in. Kan inte lämna någon som är beroende av mig. Det är därför jag känner också att det är så svårt att bara ge upp. För människor behöver mig och jag skulle förstöra mycket för många om jag bara (vill inte säga ordet) försvann...

Jag förstår att många här bär på massor med kunskap. Det märker jag på svaren ni alla skickar. Jag är fortfarande velig på huruvuda jag ska ta bort min tråd eller låta den vara kvar. På ett sätt känns det bra att jag får råd, men på ett sätt känns det fel eftersom jag trots allt bara står och stampar på samma ställe och inte vågar ta mig i kragen och söka någon hjälp. Inte ens här inne, till de terapeuter som någon sagt kan hjälpa. För skriver jag till dom så visar jag min svaghet, det blir verklighet att jag vill ha hjälp och den som annars ska hjälpa andra (jag) blir den som måste bli hjälpt. Och jag tycker fortfarande att det är väldigt skrämmande att be om hjälp eftersom jag inte vet hur den ska hanteras när den väl finns där.

Jag vill nog bara gråta, få ur mig allt men jag har alltid fått sagt för mig att gråta är ett tecken på svaghet. Jag vet att jag är svag, därför gråter jag ibland, bara lite, bara sådär mycket att några tårar kryper ner längs mina kinder. Men sen är jag snabb att tvätta ansiktet och återgå till det "normala" igen.

Har inte pratat med mamma på några dagar nu. Hon brukar alltid ringa för att höra hur jag har det på jobbet (som jag inte har kvar) eller om jag behöver något för att hon ska på affären. Ibland har hon ringt och frågat om jag ska komma och käka, min bror och hans barn kommer också. Men jag har lärt mig leva med bortförklaringar nu och kanske har hon förstått för min telefon har varit tyst nu. Inga vänner som ringer, någon enstaka som skickar sms. Jag har knuffat undan dom nu. Det är ingen som längre anstränger sig för att återskapa kontakten och jag tror inte ens att det är det jag vill - inte nu i alla fall. I min ensamhet mår jag som bäst. För tillfället.

Kan inte ta steget att söka hjälp hos terapeuterna här inne, vilka de än må vara...så fortsätt ni att skriva. Jag läser och jag tar in.

Kram

mlie

Svimmade ikväll. Det sista jag minns är att jag stod i duschen och lät vattnet spola bort allt det äckel som jag fortfarande känner. Sen vaknade jag med kraftig smärta på golvet och har nu en inte allt för vacker bula i pannan. Har aldrig fallit framlänges trots att jag många gånger tidigare svimmat. Antar att det blivit för mycket av ingen-sömn-ingen-mat-massa-träning-livet. Kan ändå inte bortse ifrån att jag måste hålla ögonen öppna för att inte se deras ansikten framför mig, att jag inte äter på grund av att jag blir illamående av att se mat och inte för att jag faktiskt är hungrig, samt att jag tränar för att det får mig att ventilera, inte för att det får mig att må ännu sämre. Jag önskar att jag kunde sova om så bara för några timmar men jag vet inte hur. Har provat stilnoct men som jag skrev så satte det mest min kropp i panik. Kändes som att om jag somnade in så skulle jag inte vakna igen. Iofs ett problem mindre då. Vad finns det för andra alternativ för att jag ska kunna få en sådär två, tre timmar av djup sömn utan att behöva se en massa hånskrattande ansikten framför mig och återuppleva allt?

Bruten vinge

Hej.
När jag mådde som sämst för en period sen så åt jag inget och tränade massor. Pratade inte med någon om hur jag mådde för träningen fick mig att väntilera tyckte jag. Sen straffade jag mig själv genom att inte äta. Detta ledde så klart till att jag fick anorexia på kuppen. När man inte får mat i sig så har man ingen kraft och ingen ork tillslut och då orkar man inte hantera allt som händer i en. Nu är jag i en svacka igen och äter fast jag inte kan. Ibland kommer det upp igen och ibland inte. Det är viktigt för kroppen att få i sig näring. Du är inte så hemsk att du inte förtjänar att äta. Tvärt om du är en unik person här på jorden som varit med om något det värsta man kan vara med om som INTE var ditt fel. Därför är det inge fel att ta kontakt med någon här inne eller någon annan. För det är ingen skam i det som hände. Du känner skam skam skam men ingen annan här inne tycker att det är du som borde känna skam. Det är dem som våldförde sig på dig. När du vågar berätta och prata med någon kommer trycket inom dig att lätta. Ingen kommer se snett eller tycka du är konstig. ALLA dina reaktioner är normala..

Ang sömn.. Jag sover bäst när jag inte är ensam. När jag har någon bredvid mig. För då känner jag mig trygg. trotts att jag återupplever mina övergrepp i perioder mer så är det skönt att veta att jag inte är ensam i rummet. För att jag inte ska gå under i alla mina känslor och tankar så försöker jag att hela tiden vara bland folk. För då tvingas jag att inte tänka på det jämt. Det ligger i bakhuvudet hela tiden men det som händer runt omkring mig kan skingra tankarna för någon minut vilket är så skönt.. även om det bara är en minut...

Har du någon vän som du känner är din bästa vän..? Någon som du kan lita på..?

Du kommer att fixa detta...

kramar Bruten vinge

Bruten vinge

Ett sätt att tänka är:

Om du tar modet till dig att berätta för någon i din närhet.. Så visar du dina förövare att du inte låter dem ha makt över dig. Ring din mamma.. Berätta vad som hänt.. I egenskap av mamma skulle jag Ta min dotter i handen och hjälpa henne vidare.. Du bryter oxå en cirkel. Du kommer oxå att få höra att det inte var ditt fel.. Det är viktigt att få höra någon säga det.. För mig tog det lång tid men när min samtals kontakt ständigt påminde hur allt inte kunde bli mitt fel så kunde jag efter ett tag ta mig till detta..

Att gråta är kanske att vara svag. Men det tycker inte jag.. Att gråta är så viktigt.. Att visa sig svag är en enorm styrka. ensam är inte stark dessutom....

mlie

Du har rätt i det du skriver att träna blir ett sätt att ventilera. När jag tränar handlar allt om att prestera och då glömmer jag lätt det runt omkring. Därför försöker jag hålla igång så mycket jag kan så jag slipper stå och stampa med minnesbilder och alla andra tankar. Jag antar att min kraft tog slut där ett tag när jag svimmade men lika snabbt som den försvann, lika snabbt kom den tillbaka och idag har jag varit ute och både sprungit och cyklat. Allt som allt ca tre mil. Det är just mat jag inte kan få i mig, jag dricker vatten, idag köpte jag till och med en loka som det känns evigheter sen jag drack. Att jag skulle utveckla någon ätstörning som anorexi känns för mig helt otänkbart. Iofs lika otänkbart som att man skulle bli våldtagen och se, det blev jag ju.

Du har också rätt i att jag känner skam, mycket skam... och skuld. Jag känner mig skitig, äcklig, jag skäms något enormt att jag lät detta hända. Att jag inte kunde förhindra det.

Angående att inte sova och att sova ensam eller med någon bredvid mig. När jag fortfarande hade min pojkvän så fanns det inget bättre än att ligga nära honom och bara veta att han fanns där. Det är en trygghet som du skriver. Nu kan jag inte ens tänka tanken att ha någon bredvid mig. Jag kan inte ens tänka tanken att ens hålla om en kille. Att inleda något med någon är det sista jag vill.
Jag har/hade en bästa vän. Vi stod varann riktigt nära. Men även henne sköt jag ifrån mig efter det som hände. Jag avböjde alla hennes idéer och sa att jag helt enkelt hade annat att göra, bara för att hon inte skulle ställa en massa frågor och förstå vad som hänt. Nu skickar vi något enstaka sms ibland, säger att vi ska träffas snart och hitta på nåt men i slutändan så skriver jag alltid tillbaka och drar en vit lögn om att jag måste göra något annat. Jag vill inte belasta någon i min närhet. Jag vill att mina vänner och min familj ska se mig som den de känner mig som, inte den som jag i detta nu verkligen är. Och min mamma sen, vi har aldrig kunnat snacka med varann om kärlek och sånt där. Jag är en sådan som alltid stängt ute andra när något hänt. Det har alltid varit enklast för mig att ta tag i problemen själv så jag har aldrig bett mamma om hjälp. Det kan jag inte i detta heller och jag vill det nog inte. Hon har det svårt som hon har det och istället för att hon ska finnas där för mig så vill jag finnas där för henne. Nu har vi ju trots allt inte snackat på ett tag men jag ska höra av mig till henne nu i dagarna och bara se hur det är med henne. Jag skjuter dem undan mig men i grund och botten vill jag aldrig förlora dem.

Jag grät faktiskt idag. Satt och kollade igenom en massa bilder på Whisky (min katt) När han levde och jag hade mina svåra stunder så sa jag alltid till mig själv att jag skulle hänga kvar så länge Whisky gjorde det för att jag aldrig skulle kunna lämna honom. Nu när han är borta så har jag en sak mindre som binder mig kvar. Självmord är inte alltid en lösning men det är nåt jag tänker på i alla fall. Kanske, bara kanske att jag kan skriva till någon av "proffsen" här inne men det krävs mycket av mig för att jag ska våga ta det steget. Jag håller mig kvar här ett tag till så får vi se vad som händer. Tack för att ni skriver

Kram

Johanna.H.

Hej Mlie,

Jag vill börja med att tacka dig för att du söker stöd här inne. Det gör ont att läsa om det fruktansvärda du varit med om. Jag möter dagligen kvinnor som blivit kränkta så till den grad att de känner sig utplånade och smärtan du beskriver kan kännas just så total och hopplös. Jag vill skicka en varm kram och även ställa ett par frågor angående dina tankar kring din skuld och skam i detta.

Den frågan jag känner, primärt är av största vikt, är det du skriver om din familj. Att du inte vill prata med dem eller släppa in dem när du är den som du "i detta nu verkligen är." Jag förstår till 100% att du inte vill åsamka/föra över till din familj ens en tiondel av den smärta som du själv just nu bär på.

Vissa klienter beskriver smärtan och skammen som "ett svart gift" eller "kladd" som de upplever att de sprider kring sig så fort de är kring andra människor. Kan du känna så? Många tar därför avstånd till sina nära och kära, just för att inte "smitta" av sig detta till människor de älskar. Resultatet blir att de blir väldigt ensamma i en tid då de behöver stöd och närhet mer än någonsin.

Frågan jag vill ställa dig är: Hur hade du känt om det var din mamma eller bästa väninna som blivit våldtagen? Om det var hon som promenerat själv den kvällen? Hade du velat hjälpa henne att bära smärtan eller hade du velat att hon höll den för sig själv? Svaret ter sig ganska självklart eller hur? Många klienter brukar dock sen hävda att det ju gäller andra men inte de själva. "Vem som helst, men inte jag" Kan du känna så? Det är där skulden kommer in. Om du bara hade agerat annorlunda. Hade du sagt det till din mamma eller vän? "Om du bara hade agerat annorlunda så..." Det vet jag att du inte hade. Så fråga dig nu varför du skall fortsätta välja att göra så mot dig själv?

Detta kanske låter hårt och "frankt", men sanningen är den att du behöver någon vid din sida nu. Du kommer inte klara av att bära detta ensam, INGEN människa klarar det. Det är därför du skriver här, vilket är fantastiskt starkt med tanke på hur dåligt du mår. När du tvivlar på varför du borde ge dig själv den kärleken när det gör så ont att göra det, tänk då på dina nära och hur du hade velat att de tog hand om sig själva i samma situation - och följ den känslan. Då kommer du vara sann mot dig själv.

Självklart finns vi här för dig fortsättningsvis i detta. Du är inte ensam.

Varmaste hälsningar, Johanna

__________________
Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance.
Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se
eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.

Milli

...jag vill bara säga att jag tänker på dig.... vet att några ord på en dataskärm inte gör så stor skillnad.... men... jag tänker verkligen på dig... och sänder mina varmaste tankar till dig.......

.....känner igen så mycket av det du skriver........ känner med dig... ända in i hjärtat.........
...jag vet att det är svårt... om inte omöjligt att ta till sig.. särskilt då det hela är så "nytt"...... men.... det är inte ditt fel........ du har inte gjort något fel...... och... ingen har rätt att göra så mot dig... oavsett vad du hade för kläder på dig... vad du sa eller inte sa.... var du gick... när du gick..... osvosv...........

....det är inte ditt fel.........

......fortsätt gärna att skriva av dig här......... ventilera.......
...jag läser dig..... jag ser dig........... och håller gärna din hand genom datorskärmen om du vill..........

~ varma tankar... och varm kram.... om du vill...... ~

//Milli

Bruten vinge

Hej igen..

Jag förstår att du inte orkar inleda en relation just nu och det ska du inte äns fundera över. Det jag menade var att du kanske hade någon tjej komnpis som kunde sova över hos dig så du har någon nära dig på nätterna.. Inte bredvid dig nödvändigtvis men under samma tak. Jag förstår helt och fullt om du inte vill att det ska vara en man...

Ett tips som jag fick i huvudet nu.. Ta ett gosse djur om du har och krama om det och börja formulera dina ord med. Låter kanske löjligt men kan vara en början till att orka börja prata om det..? Du kan ju alltid prova..

Jag är oxå övertygad om att du INTE är till belasting när du berättar om något sådan här. Du behöver någon person i din omgivning som hjälper dig att bära. Ingen skulle se det som en belastning. Tvärt om så skulle din vän som du har förstå varför du betett dig osm du betett dig mot henne och hon skulle lida med dig och bära dig.. För det är ju det vänner gör.. ¨

Jag tänker på dig.. Fick du mitt privata medelande..???

Stor kram

Bruten vinge

Glöm inte.. Att våga visa att man har det svårt och jobbigt är en styrka inte en svaghet.. Att våga visa sig svag ibland är oxå en styrka....

Jag förstår att du inte orkar och att du inte vill belasta men ingen kommer att tycka att det är något konstigt i att du berättar och att du har det jobbigt just nu.... Du behöver någon mer än annat... Du är värd det... Du är värd det... Du är värd det... Du är värd det...

Bruten vinge

Du förtjänar hjälpen. Ingen förtjänar den bättre. Förstår att du känner att du tappat allt men du är värd så mycket att ta det tillbaka. Varför skulle du sabba hjälpen... Du behöver hjälp.. Du behöver extra omsorg om dig nu...