mlie

Jag vet inte ens om jag kan prata med en psykolog via nätet. Inte här, då ser alla andra vad jag skriver. Äh, jag vet ingenting längre. Nu har jag fått ännu ett mail av en-troligtvis-utländsk-kille som menar på att jag skyller på utlänningar för att jag är för blind för att se att svenska killar faktiskt utför mest våldsbrott. Och det får mig att ångra ännu mera att jag skrev in här. Hade det varit svenska killar hade jag skrivit det, jag vill inte sätta några killar under ett fack men jag är så trött på att vissa utlänningar kan komma hit och tro de äger allt och alla och kan göra vad de vill med en. Jag är långt ifrån rasisit och har alltid sett det goda i alla människor jag mött, men när jag först utsätts av detta av tre (utlänningar)killar och sen dessutom får mail från utlänningar som skyller på mig så börjar jag faktiskt tvivla på att vissa människor bär något gott i sig.

Till "smultron85" tack för dina ord. Jag försöker ta det till mig att jag inte har någon skuld i det som hänt men hur mycket jag än vrider och vänder på saken så kommer jag alltid fram till att jag har det. Att jag kunnat göra mer för att undvika händelsen. Komma undan...
Jag kan inte berätta för någon vän, jag har vänner kvar, många. Men min bästa vän har jag skjutit allt för långt ifrån mig och hon är den enda jag känner att jag hade kunnat anförtro mig åt, om jag velat. Men jag vill inte berätta för någon, inte några vänner, inte min familj, ingen som känner mig eller vet vem jag är. Det blir som en permanent stämpel på mig vad som hänt, folk kommer se på mig och se det äckliga, inte den tjej de känner mig som.

Kram

En Annan

Det spelar ingen roll vilken nationalitet de hade. Det är ju inte det allt det här handlar om. Att försöka få det till en fråga om rasism är att bortse från det som hänt. Du har blivit kränkt och utnyttjad, -våldtagen, av tre individer. Ansvaret för det som hänt dig ligger hos dem, dessa tre. Oberoende av nationalitet, hudfärg, skostorlek eller favoritmusik.

Du har ingen skuld och du har ingenting att skämmas över, men jag förstår att det kanske känns helt ohanterligt att berätta, att du är rädd att få en stämpel. Skammen sitter ofta väldigt djupt. Det jag tror är bara att du kan behöva stöd. Som du nu har det håller allt på att rasa omkring dig. Kanske kan du själv ta dig upp på fötter igen och befria dig från skammen och rädslan, kanske kan du bearbeta det själv. Jag vet bara att jag hade behövt stöd i den situation du befinner dig. Att låtsas som ingenting har en tendens att fallera i något skede. Att du nu har behövt ta påhopp för rasism är smått absurt, för det är i det här sammanhanget helt orelevant.

Om du väljer att tala med en av terapeuterna här kan du göra det utan att det registreras på själv forumet genom sända ett PM till dem.

Du, sköt om dig!
/En Annan

__________________

festiz

Om du får mejl från utlänningar som skyller på dig då är det dom som är rasistiska!!

mlie

Börjar mer och mer fundera på vad jag gör här, inte bara här inne på forumet utan även här, där jag är nu. I det liv som jag långt ifrån är pigg på att vara delaktig i. Jag har inte sovit, inte ätit, jag sysselsätter mig själv med att stirra in i väggen och förbanna allt omkring mig. Och det var först idag som det slog mig att jag inte ens kollat upp mig efter det som hände. Jag kan ju bära på vilken jäkla sjukdom som helst och plötsligt raseras allt ännu mer. Det är bara mer skam och förnedrande att gå till läkaren och testa sig. Det klarar jag inte. Inte ännu.
Känner väl mest att jag vill lämna terapeuterna här inne ifred. Som jag skrivit tidigare, det finns de som har det värre och förtjänar all hjälp de kan få. Hjälp dom först.

/Mlie

En Annan

Snälla Mlie,
Vad får dig att tro att dina behov och problem är mindre värda jämfört med andras? Det går inte att värdera behoven på det sättet. Det finns säkert de som har det värre här i världen, ja, men det hjälper inte dig nu och det borde inte stjälpa dig heller. Oberoende av alla andras smärta här i världen så gäller detta nu ditt liv och dina behov.

Jag säger inte att du måste ta kontakt med någon av terapeuterna. Det avgör du själv. Jag vill bara säga att möjligheten finns och att tanken på att andra kanske mår sämre inte är orsak nog att låta bli att söka stöd. Du är prio ett i ditt liv. Försök kom ihåg det!

Sköt om dig...!
/En Annan

__________________

mlie

Jag har tappat allt, precis allt. Det känns liksom som att oavsett om jag får hjälp eller inte så kommer jag att sabba det och då har jag tagit bort möjligheten för någon annan som förtjänade den hjälpen bättre. Tro mig, jag skulle göra allt för att slippa mitt tankemönster just nu. Det tar på krafterna att stå emot lusten att bara avsluta allt, kan någon hjälpa mig så klart jag vill försöka ta emot den hjälpen men jag känner ändå inom mig att andra borde bli hjälpta först. Jag klarar mig. Tack för att ni skriver.

Snusmumrik

Hej Mlie!

Lite kort så tänker jag på att du behöver äta och sova ett tag (jag mår mycket sämre om jag inte tar hand om mina basala behov). Du behöver mer än så men det kan vara bra med att börja i det lilla. Försök vara lite snäll mot dig själv nu. Du skulle säkert inte behandla någon annan som du behandlar dig själv just nu.
Ta väl hand om dig och kram om du vill
/Snus

mlie

Vill inte blunda, allt kommer över mig då. Jag är för rädd för att jag ska återuppleva allt igen. Försökte ett tag med en sömntablett men gjorde mest att jag fick mer panik. Kändes som om jag tappade förmågan att kontrollera min andning. Började yra och mådde illa. Så körde iväg en runda för att piggna till och det gjorde jag också.
Min kropp skriker inte längre efter mat. Jag borde må illa när jag inte äter men ser jag mat så mår jag mer illa. Jag har tömt mitt kylskåp på allt dess innehåll förutom en bringare med vatten som hålls kall. Men jag stoppar i mig lite vitaminer i alla fall. Någon omega3 och annat kosttillskott som får hålla mig igång. Har allt mer börjat skada mig med vassa föremål. Jag hatar att jag gör det men jag älskar effekten av det och just därför är det svårt att sluta. Men jag vet att det är fel.

Bruten vinge

Hej.
Jag förstår vad du går igenom. Och det är okej att må skit och känna det du känner. Det är okej.
Jag förstår hur det känns när man vill att allt bara ska förbli en hemlighet. För pratar man inte om det tiger man ihjäl det, det försvinner med tiden, tror man. Men Vännen Det blir bara värre. Det hjälper inte att du skadar dig själv. Kanske att du känner för studen att det känns skönt att skada sig. Men det kännslan att vara äcklig, inte duga mm försvinner ju inte. För att få detta att försvinna så dela med någon det du går igenom. Kan kännas läskigt men det är bra och när du börjat prata så inser du efter ett tag att det är ganska skönt.

Du är värdefull trotts alla dina motsatta kännslor.
Du betyder något och du är värd att må bra..
vet att det rä svårt att ta till sig... Men försök...

Tänker på dig....
//Bruten Vinge

Sassali

Hej mlie!

Det jag vill råda dig är att ta alla råd som ges här på terapisnacket. Många här har kunskaper som förstår och vad du går igenom. Jag vet att det är svårt att ta till sig.
Tänkte fråga dig en personlig fråga!
Har du husdjur eller tycker du om djur?
När människor blir utsatta för hot, stress, kränkningar reagerar vi precis som du gör..känslan om ensamhet, ingen hunger, sömnlöshet, koncentrations svårighet. Det är viktigt att få vård för händelser som är traumatiska.
Dina tankar är fulla av förtvivlan och frågor omkring våldtäckten. Att söka kontakt med någon är ett måste för att du ska orka med dig själv just nu.
Jag vet hur viktigt det är.
Vill bara dig väl!
Jag är ingen expert utan utgår från vad jag själv har varit med om.
Det är starkt av dig att ge av dig själv här på terapisnack.

Mvh Sassa-Li