MamaMia

man förstår mer och mer hur svårt det är för drabbade att berätta om det som skett och särskilt att anmäla. Jag funderar över vad det är som gör att man skäms. Varför skämdes jag över att bli dåligt behandlad?
Var det för att man som barn får lära sig att gör man fel kan man straffas och att straffas gör ont, verbalt eller fysiskt? Ungefär; smärta=straff=att göra fel/vara fel?
Kopplat man omedvetet ihop smärta med att bli straffad även om man inte gjort något man kan straffas för? Förstår någon tankegången?
Eller är det svårare för människor som är sas starka, självsäkra och självständiga över lag att acceptera att någon kränkt dem?
Man kan fundera...
Det var så oerhört kränkande den gången jag blev nedslagen av min pojkvän att jag inte glömt det på 20 år. Jag har heller inte hämtat mig efter den psykiska misshandel jag förtstått att jag levt i till för ett par år sedan.
Ingen vet hur jag mått egentligen kring de här händelserna och kanske får ingen veta heller. Jag är fortfarande orolig att min senaste kille ska höra av sig igen och ställa krav fast jag sagt ifrån nu. Det vet ingen heller, att jag har blivit osäker och otrygg fast jag egentligen inte tror att han skulle röra mig alls. Men någon stans har han lyckats rubba min trygghet och det kan jag inte acceptera.
Den den extra styrkan man ibland behöver som du skrivit om har jag upplevt men vilken paradox, inte när jag själv behövde den utan när andra människor skulle räddas. Tänkte exakt rätt tankar och handlade därefter och det räddade faktiskt liv.

Vill gärna ge dig ett par tips som kanske kan underlätta för dig. Det finns en chat här på sidan, följ länkar från första sidan.
Hopp.org är en sida som handlar om övergrepp och de har en jourmail.
Man kan ju alltid vara anonym och det känns ju ofta bra.

SKickar dig styrka, kraft och mod, det var vad de jävlarna tog ifrån dig.

mlie

Ledsen för det du varit med om. Vet faktiskt inte vad mer jag kan skriva än det. Vad är det för tips och råd?

Mlie

MamaMia

Du behöver absolut inte känna att du ska skriva något angående det jag skríver, inga krav, inga förväntningar, vill bara genom att berätta och dryfta visa dig att vi är många som läser dig och tänker på dig, många i liknande situationer.
Mitt tips var att om du vill chatta om vad som helst finns en chat här på sidan.
Och om du skulle vilja ha kontakt med människor som jobbar med övergrepp finns Hopps mailjour och även ett forum där.
Känna inga krav Mlie, jag skriver frivilligt och vill skicka styrka, kraft och mod och när du väl har det kan olika möjligheter vara bra att ha.
Sköt om dig

syster-yster

Hej Mlie!
Hoppas att det är en bra dag idag!

Var inte ledsen, jag förstår dina argument att du inte vill anmäla mycket väl. Det är svårt och man får utstå en hel del skit om man bestämmer sig för att göra det. Det borde inte vara så, men så är det fortfarande idag.

Tänkte på det som sas att om man är stark har man svårare att acceptera att man blivit kränkt. Kanske är det så.
Jag skäms så över hur min man behandlar/behandlat mig. Har inte berättat för någon i min närhet om det. Han berättade för min bästa vän att han gått i terapi för att få hjälp med att sluta misshandla mig när jag väntade vårat första barn. Hon berättade för mig att han sagt att han inte alltid varit så snäll mot mig. Men att han gått i terapi för det. Min respons på det var att jag skämdes jättemycket och vågade knappat titta på henne. Jag blev jätte arg på honom att han berättat. För vad säger det om mig? Att jag stannat i ett sådant förhållande. Jag som är så stark och ska föreställa någorlunda smart. Terapin hjälpte gällande den fysiska misshandeln, men inte den psykiska.
Jag tänkte alltid att detta inte var riktig misshandel. Den var ju inte lik den man ser på tv, då kvinnorna flyger kors och tvärs genom rummet och får en massa blåmärken och blir allmänt blåslagna. Jag fick aldrig några blåmärken, eftersom det mest bestod i dragningar i håret och att hålla fast och hålla ner. Så det var inte så farligt resonerade jag, plus att jag är väldigt bra på att provocera....
Men idag vet jag bättre...

mlie

Känns ju inte rättvist att jag ska ta emot alla fina ord och inte kunna ge några tillbaka. Jag önskar jag kunde det men mina ord är inte tillräckliga för att ens sättas på pränt.
Nja, jag håller mig nog borta från chattrum, bara en känsla jag har att om jag skulle gå in där så skulle allt bli fel. Och även det här med att gå till andra organisationer och börja om från början, det pallar jag inte. Håller mig till er och Johanna H. Tack ändå för tipsen.

Hej syster-yster.

Nja ingen bra dag idag, en av dom värre faktiskt. Det har gått ett snäpp längre. Väntade mig nästan lite arga ord om det här med anmälning så tack för att du tog det bra, att jag inte tänker anmäla. Men du, varför hatar jag dom killarna men samtidigt vill jag att dom ska ha ett bra liv? Varför tänker jag så?

Är ledsen för det du råkat ut för. Inte här heller finns det några ord som kan göra allt bra. Mina ord är så små i detta sammanhang, de skulle inte betyda något. Men jag hoppas att du idag mår bättre och att du lyckats gå vidare.
Ska ut och gå en runda nu, skönt att det mörknar tidigt.
Kram

MamaMia

Vad bra Mlie att du har kontakt med Johanna. Kanske surfar du runt lite och får ut något av det också. Forumet på Hopp går att läsa i utan att vara inloggad också.
Det har inte gått särskilt lång tid sedan ditt liv fick en sådan drastisk vändning så du har verkligen fått ta mycket. Att det blivit slut med din pojkvän är ju tragiskt nog. Har Ni ingen kontakt idag?
Människor kan ta separationer oerhört djupt och det kan vara en anledning i sig att söka vård för och kanske få den hjälp DU vill ha, för att komma till rätta med något av dina problem efter allt du gått igenom.

Önskar dig all kraft

syster-yster

God Natt Mlie!

Har inte lyckats gå vidare än.. men är på väg. Det är mycket som ska klaffa först.

Tråkigt att det är en dålig dag. Tycker att det känns oroande att du mår sämre och sämre. Hoppades att det skulle hjälpa att "prata" lite här.

Ja, du säg det. Varför vill du att de ska ha ett bra liv???? Jag antar att det säger mer om dig än dem. Att du är en bättre människa än dem. Än mig också för den delen. Jag skulle nog kunna göra dem riktigt illa om jag fick chansen.

Du kanske borde ge dig själv rätten att hata dem fullt ut. Det kanske har med din självbild att göra. Du tycker inte att du är viktig, återigen är någon annan viktigare än dig. De kränkte dig. Men du tycker inte att det är tillräckligt allvarligt för att deras liv ska bli förstört. Eftersom du tycker att du kunde ha hindrat dem. Du har ju lagt en del av skulden på dig själv. Varför ska deras liv bli förstört. Det räcker att ditt liv är det osv. Du vill ensam bära lidandet. Du är en sådan person som helst vill bära hela världens lidande på dina axlar, för att andra ska ha det bra. Har du hört talas om Jesus?!!? ;-)

Jag önskar dem inte ett gott liv. För min del har de förbrukat sitt existensberättigande. Gör man så mot en annan människa förtjänar man att lida. Men de kanske får sitt straff.... om inte i detta liv, så i nästa.

Kramar på dig, hoppas att solen skiner lite på dig i morgon i alla fall!

mlie

Hej MamaMia.

Nä, jag surfar inte direkt runt till olika sidor. Känns som om denna sida räcker. Orkar liksom inte ta om allt från början igen och när jag läser vad andra varit med om så blir jag bara mer deprimerad. Tycker så synd om alla som råkat illa ut i sina liv. Varför ska det vara så här? Varför måste det finnas dessa idioter som förstör för andra?
Anledningen till att det tog slut med min pojkvän var väl helt enkelt att jag drog mig så pass undan honom efter det som hände. Jag tillät honom inte ens att lägga armarna om mig och sex kom inte på tanke. Jag antar att det var därför han gjorde slut och det förstår jag. Vem vill vara i ett förhållande där man inte kan visa ömhet? Han förtjänar en bättre tjej som vågar hålla om honom och ha den där närheten som jag inte ville ha.
Nej vi har ingen kontakt idag. En del av mig saknar honom men jag vill absolut inte ha honom tillbaka. Inte någon kille, kärlek för mig kommer inte på fråga för tillfället.

Ha det bra
Kram

mlie

Hej syster-yster

Jag vet faktiskt inte varför jag inte kan lägga detta bakom mig. Hela jag mår sämre och sämre för varje dag. Men jag vet inte om det är pga utmattning också, att det kanske är därför min kropp arbetar emot mig. Det borde ju hjälpa att skriva här och få svar från er, varje gång du eller någon annan skriver så borde jag fyllas av hopp men jag vet inte. Känns som om jag är instängd, kvävs. Vill ju bara ha mitt liv tillbaka.

Önskar också att jag kunde känna sånt hat mot dem, så mycket ilska att jag kunde slå ihjäl dem om jag mötte dem. Men jag vill dem inget illa egentligen. Jag avskyr dom, det gör jag men jag är inte redo att förstöra deras liv. Tänk om de går och mår dåligt över detta själva? När jag sett dem har de sett mig och skrattat, kanske är det av skuldkänslor. Kanske borde jag inte reagera så starkt över det. Jag borde kanske skratta tillbaka, visa att de inte fått kontrollen över mig. Men då skulle jag ljuga och det vill jag inte.

Klart jag har hört talas om Jesus. Men för mig är han ingenting. Jag tror inte på mycket och religion är bara ett ämne som finns men som inte har någon påverkan på mig. Innan levde jag med orden att jag tror inte på något annat än mig själv - nu gör jag inte ens det. Så ett liv efter döden tror jag inte på, det finns inget då. Men tänk om det gjorde det. Undrar hur det skulle se ut.

Jag är så trött så varför får jag inte sova?

Ta hand om dig

Kram

syster-yster

Jag menade inget religöst egentligen. Det var bara en liten liknelse med glimten i ögat. Han skulle ju enligt vad vi fått lära oss kommit ner på jorden och tagit all människans skuld på sina axlar och dött för deras skull. Precis som du har en benägenhet att göra. Dvs vara stödet för alla och glömma bort dig själv. Du tar på dig killarnas skuld.
En haltande liknelse jag vet.....