mlie

Tack syster-yster. Den du lärt känna här är den jag är nu men långt ifrån den jag var innan. Jag önskar att det var mitt gamla jag du kände för jag är så mycket mer än den personen som skriver nu. En kompis sa en gång att jag är som en oläst bok, instängd. Sen när hon lärde känna mig så sa hon att boken öppnades och hade en hel historia att berätta. Och jag antar att jag berättat mycket här inne, ibland känns det som om jag sagt för mycket. Tack för att du lyssnat, att alla lyssnat och skrivit. En dag kanske jag blir hälften av den person jag var innan, det ska jag nog känna mig rätt nöjd med.

Jag vet inte hur det är med farmor, har inte velat ringa min bror och fråga. Men jag antar, ursäkta om jag är kall, att hon inte är död. Så länge jag inte hör av min bror eller om min "pappa" försöker nå mig så vet jag att hon lever. Hon kanske är medvetslös ännu men vid liv och det håller mina tankar på henne och jag hoppas så mycket att hon klarar sig. Kan inte förlora henne, inte nu. Det är helt fel tidpunkt av mitt liv att mista någon.

Mina sömntabletter har tagit slut och jag vet inte riktigt hur jag nu ska kunna sova igen. Kan iofs beställa nya men när man blivit av med jobbet, har en hyra och el att betala så har man inte direkt råd att skeppa över tabletter från andra sidan jorden. Jag håller mig vaken.

Kram till dig

syster-yster

Bara en sak jag tänkt på..
Om du står nära din farmor tycker jag att du måste besöka henne. Tänk om det händer något, hur kommer du att reagera då? Kommer du att förlåta dig för att du inte var där och att du inte fick en chans att säga farväl. Det är jättetungt att leva med sådana känslor så försök att åka dit.

mlie

Nära och nära. Min farmor bor nära 100 mil ifrån mig, känns inte som om det bara är att ta bilen och köra även om jag innerst inne vet att jag vill och behöver det. Jag träffade henne senast sommaren 2006 så det är ett tag sedan men jag har pratat med henne i telefon mycket. Sen blev hon dålig med minnet och sånt och då avtog mina samtal till henne. Och nu allt det här... Även om jag åker dit och hon kanske vaknat så vet hon väl ändå inte vem jag är. När farfar dog åkte jag aldrig på begravningen, hela min familj åkte men jag stannade hemma och dränkte mig i dricka. Då gick jag på gymnasiet så gjorde att mitt skolarbete blev väldigt lidande. Nu känner jag att jag skulle åkt dit, alla andra var ju där. Men jag har gått på så många begravningar i mitt liv och varje gång jag kommit hem så har jag tänkt - aldrig igen. Och tankarna jag går med nu är att om farmor går bort snart så tror jag inte att jag åker på hennes begravning, just för att jag inte vill träffa "pappa" Hur sjuk är jag egentligen som sätter mitt mående framför det? Nej hon ska leva länge till, få tillbaka minnet och jag ska hälsa på henne då. Se vilken verklighet jag lever i. Den är sjuk!

Mår inte så bra, har inte direkt gjort de senaste dagarna. Allmänt yr och huvudvärk. Ska dra iväg en sväng nu, mitt sätt att rensa huvudet på lite överflödiga tankar.
Hoppas du får en bra helg syster-yster

Kram

syster-yster

Ja det var ju lite långt, 100 mil! Är dessutom dement kan jag förstå varför du kanske inte tycker att det är någon ide att åka dit.
Det är skitjobbigt med begravningar, jag vet.. men ibland känns det i alla fall bättre att få ur sig sorgen och dela den med andra på en begravning. Min mammas var den svåraste jag hittills behövt gå på. Att se mina barn bryta ihop av förtvivlan gjorde inte saken bättre. Att dessutom veta att alla iakttar dig och dina tårar och tycker synd om dig är ännu värre. Ändå har jag bara positiva minnan av hennes begravning. Den var vacker i all sin sorgsenhet. Massor med folk, hennes väninnor, släkt som åkt långväga för att beklaga och dela sorgen. Fin musik, vacker sång och pianospel av en sångerska som vi hyrt in.

Jag tror att dina kroppsliga symptom är ett tecken på att din kropp inte orkar bära mera inom sig snart. Du håller helt enklet på att gå in i väggen. Du är nära en kollaps av psykisk utmattnin.
Är orolig för dig!

mlie

Farmor har vaknat. Fick sms av min bror i natt. Bara med de orden, inget mer. Då är väl allt bra nu. För tillfället...

Jag förstår att det måste vara svårt att gå på sin egen mammas begravning. Just därför har jag haft tankarna på att aldrig göra det för att jag kommer att lämna henne först. Kanske var det därför jag satt och skrev ner vad jag ville skulle ske om något hände. Men sen är det ju det här med att det svåraste är att gå på sitt barns begravning och det vill jag ju inte utsätta henne för heller. Jag vet inte om det är därför jag tar avstånd ifrån henne och min bror, just för att om nåt skulle hända så skulle smärtan för dom inte bli så stor eftersom jag ändå inte brytt mig om att vara den dotter och syster till dom som man egentligen ska vara. Och jag vet hur det är att förlora ett barn, även om jag själv valde att ta bort mitt. Men smärtan efter är hemsk, den skuld man känner. Om jag kunde göra något annorlunda i mitt liv så är det att fatta det beslut. Jag skulle hellre bli överfallen tio gånger om än att döda mitt barn. Tyvärr kan man ju inte gå tillbaka.

Varenda begravning jag varit på så har jag suttit likgiltig. Min första begravning jag gick på var min kompis. Hon var 14, jag nyss fyllda 15 och det var sommarlov. Och en dag fick jag beskedet att hon dött i krock med en stenvägg när hon och hennes pojkvän kört hem en natt från en fest med hans moped. Han hade hjälm och överlevde, hon dog. Det var så orättvist. Jag grät inte i kyrkan, alla andra gjorde det men inte jag. Kommande begravningar grät jag inte heller på. Jag ville men jag höll det inne. Det var som att det fanns andra där som förtjänade tårarna mer. Så jag var deras stöd istället, jag var en axel de kunde luta sig emot. Först när jag var ensam så brast allt.

Du behöver inte oroa dig. Jag vet inte varför jag mår som jag gör. Igår tog jag bilen och körde. Jag bara körde och hamnade till sist på en parkeringsplats vid havet. Där stannade jag och gick ner mot stranden. Satt på en bänk i flera timmar och bara stirrade ut över vattnet. Funderade på allt som hänt och fortfarande händer. När jag reste mig för att gå till bilen vek sig benen, suttit så länge i kylan att mina fötter helt tappat känseln. När jag så kom hem satte jag mig i duschen och höll mig kvar i över en timme. Huvudvärk, yrsel... Jag vill inte tänka på dom men det är hela tiden i mitt huvud och jag kan inte fly det. Jag måste komma bort härifrån. Vill inte vara kvar här längre. De borde inte ha sådan makt över mig, jag borde kunna glömma. Hur länge ska de ha mig i sitt grepp?
Men var inte orolig, det kommer fixa sig så småningom.

Kram

syster-yster

Mlie, jag hoppas att du förstår att det spelar ingen roll hur mycket du än försöker att stänga din bror och mamma ute och dra dig undan. Skulle det hända dig någonting så är smärtan och förtvivlan lika stor ändå, om inte ännu större. För de skulle stå där med alla frågor och den största av alla "varför" helt obesvarade för resten av livet. Och skulle de få reda på vad du gått igenom ensam, ja det vågar jag inte ens tänka på. Det skulle nog din mamma inte överleva.

Jag kan bara gå till mig själv. Jag skulle inte överleva om det hände mina barn någonting och det värsta av allt skulle nog vara om de tog livet av sig. Tanken att de inte kommit till mig, deras mamma som älskar dem mera än livet självt och skulle gjort allt för dem. Att de inte litade tillräckligt mycket på mig, det skulle ta livet av mig. Hela livet skulle bestå av frågan. Varför såg jag inget, varför gjorde jag inget, vad kunde jag ha gjort för att förhindra detta???
Utsätt inte dina nära för det vad du än gör.

Det är så synd att du känner att du inte kan visa dina känslor inför andra. Men det är bra att du i alla fall låter fördämningarna släppa när du är ensam. Har du tänkt mera på att söka hjälp? Att gå i terapi. Du behöver få reda på varför du resonerar som du gör. Varför du inte är värdig. Varför andra hela tiden är värda mer än du osv. Och framför allt bearbeta det du varit med om.
Låt inte rädslor för att hamna hos fel psykolog hämma dig. Då är det bara att byta. Tillslut hamnar du hos någon du har förtroende för och som kan hjälpa dig att få ordning på ditt liv.
Då kanske du även kan hitta styrkan att våga berätta för din familj och återigen komma nära dem. Jag tycker att de förtjänar att veta varför du mår som du gör just nu och ges chansen att hjälpa dig.

Varma kramar

mlie

Jag försöker nog resonera som så att ju mer jag stänger dem ute desto mer avstånd blir det mellan oss. Jag väntar nog på ett ultimatum, "bli den du var förr eller försvinn från våra liv" Min bror har ju redan hintat på det, mamma har mest slutat att ringa och smsa. Skulle det bli så skulle det vara så lätt för mig att välja det andra alternativet. Jag erkänner att jag saknar min familj oerhört mycket, men jag saknar nog den jag var när jag var med dem. Den kan jag inte bli igen. Inte förrän jag släppt denna skiten.

Hade jag haft en sådan relation till min mamma så hade jag såklart pratat med henne men som jag skrivit massor av gånger så har vi aldrig haft det. Vi har kunnat prata om mycket men aldrig om känslor. Och jag förstår hur svårt det är för en förälder att förlora sitt barn. Jag vill inte ens tänka på att bli mamma en dag, känns som om jag bränt mina broar där. Men klart är att om jag haft kvar mitt barn så hade jag inget hellre velat att hon/han kom till mig om det var något. Men du, vill klargöra en grej. Jag är inte ute efter att ta livet av mig, det handlar mer om att försvinna. Självmord skulle, trots tankarna om det, aldrig falla mig in. Finns andra sätt att försvinna.

Jag har alltid haft svårt att visa mina känslor. För mig har det liksom alltid varit ett bevis på att något är fel, att jag inte kan kontrollera en viss situation. Och jag har aldrig visat det där för att jag inte vill att någon ska lägga armarna om mig och trösta. Det där ordet trösta, för mig är det så nedvärderande. Ursäkta, folk behöver tröst men inte jag. Jag vågar inte tänka på att söka hjälp. Har haft lite mailkontakt med Johanna H här inne men vet inte. Känns som om alla ska få mig att förstå att jag är lika mycket värd som alla andra - jag är inte det. Hur kan jag vara värd någonting när det hände? Det kanske inte är så svårt att bearbeta allt på egen hand trots allt. Jag har läst om folk som inte fått hjälp och som nu gått vidare. Skulle inte jag kunna klara det?
Varför gjorde dom det? Varför jag? Varför gjorde jag inget åt det? Varför blev mitt liv så här? Det skulle inte bli så. Jag hade så mycket drömmar. Allt är borta nu. Känns omöjligt att sätta några av dem i verket och börja leva igen. Hur kan dom leva? Dom gör säkert det som om inget hänt, de har sina problemfria liv, vad fan gav dom mig? Varför lät jag dom ta mig? Måste göra nåt åt det, men vad?

Kram

syster-yster

Vet att du inte vill höra det svaret. Men det är ganksa enkelt. Anmäl dem!!
Som det är nu, så är det som att det var helt ok att göra det de gjorde. Det är ju inte ens straffbart! De kan fortsätta sitt liv som om inget hänt medan ditt liv är förstört.

De vet att de kan våldta och komma undan med det! Varför inte göra det igen...

Även om det inte leder till någon fällande dom har du markerat att det inte var ok att göra som de gjorde. Att det är straffbart att våldta!
Att det gått en tid spelar ingen roll. Det gick ju 8 år innan barnflickan anmälde Beltran.

Jag tror att det är en viktig del för dig att kunna gå vidare. Att du markerat att det inte var ok, att du inte accepterar att bli behandlad så här.
Du är starkt, du klarar av att anmäla. Ta tillbaka ditt liv igen.
Du har lidit tillräckligt!

Rosetta

Mile min vän!

Du gjorde helt rätt som skrev här. Helt rätt! Du har min fulla beundran över ditt mod att uttrycka dig om ditt problem. Om du har svårt att prata med en psykiatriker så fortsätt i alla fall att skriva här. Du har oss här som tänker på dig och som inget annat vill än att ge dig ett gäng härliga, goa, varma, snälla ta hand om kramar.

Skriv, skriv och åter skriv. När jag blev änka så skrev jag massor i en annan gästbok. Att skriva av sig och att läsa om andra i samma situation har varit ett enormt stöd.

Här kommer ett gäng snälla vänliga kramar till dig.

Rosetta

mlie

Nej det svaret vill jag inte höra för det finns inte i min verklighet. Och egentligen är det riktigt själviskt av mig att inte anmäla eftersom jag vet att de kan göra det igen. Och då är jag lika skyldig som dom. För jag har haft chansen att förhindra det men inte gjort det.
Sen så har jag noll respekt för polisen så det känns inte rätt att gå dit, absolut inte så här långt efter det hänt. Jo visst Beltram och barnflickan drogs upp så pass lång tid efter och hon gick ur det med en fällande dom men det var one in a million. Jag vill inte bli förnedrad och blottad, ifrågasatt. Det kommer vara jag som får stå till svars för deras handlingar och jag har inget svar på det.

Jag har alltid inbillat mig att jag är stark, men just med att anmäla så kommer jag inte vara det. Där är jag svag. Vet ni vad som är konstigt. Det är att hur mycket jag än hatar dessa människor och vill att de ska brinna i helvetet så vill jag ändå inte förstöra deras liv.

Tack för att du orkar skriva syster-yster och förlåt att jag inte kan anmäla och ta tillbaka mitt liv. Förlåt att jag gör dig besviken.
kram

Hej Rosetta och tack för din uppmuntran. Många gånger om tänker jag att jag gjort fel som skrev här, ni skriver alla så mycket till mig, känns som om jag tar upp er tid när ni kan lägga den på annat istället. Men jag är tacksam för alla svar jag får, alla råd, alla tips. Önskar bara jag kunde leva upp till det och göra er stolta över mig.

Jag är ledsen att du förlorat den du älskar men glad att du finner stöd här inne.

Kramar