Me-Jane

Mlie, ursäkta om du känner att jag lägger mig i här. Men jag läste din berättelse och det bara skär i mig. Vilka vidriga jävla svin! Jag kokar av ilska och skulle vilja skära kuken av som äcklen! Ursäkta språket, men jag blir bara så frustrerad och obeskrivligt arg. Och att dom har fått dig att känna skuld! Det är absolut inte ditt fel! Jag skulle också ha stått på mig, och jag tycker att du gjorde helt rätt. Skulle du bara ha följt med dom? Du är en person och dom har ingen rätt att "ta" dig. Och vad fruktansvärt att behöva bo i en stad där du ser dom ibland.
Du är värd så mycket mer än att känna dig som du gör. Åh, vad jag önskar att du hittade nåt som kunde hjälpa dig att känna det själv. Men jag vet hur det känns att känna skuld för något som man absolut inte har någon som helst skuld till. Bra att du har hittar någon att prata med (syster yster).

Kämpa!

mlie

Du får lägga dig i så mycket du vill. Och språket är inte heller nåt att ursäkta. Önskar jag kunde få ut min ilska lika mycket som du får ut dina ord. Ilskan riktar jag mot mig när jag istället borde rikta dom emot killarna. Men det är lättare att trycka ner mig själv än att göra det emot dem, just för att jag hela tiden försöker få in i mig att jag kunnat agera annorlunda.

Och det att de bor i samma stad, det kan ju inte bli mer typiskt. Jag har sett dem till och från faktiskt och de har sett mig. Det märks att de känner igen mig lika mycket som jag dem. Vill liksom kunna titta åt deras håll utan att må illa varje gång, utan att behöva skynda mig hem för att ställa mig i duschen, skada mig själv... Det är vad dom gjort emot mig och jag hatar att jag lät dem göra det.

Syster-yster har verkligen gett mig en spark och kastat "skit" på mig för att jag ska inse att det inte var mitt fel. Jag försöker lyssna på henne men det är inte lätt. Dock glad att ni alla skriver, inte bara syster-yster, utan även du, bruten vinge och alla andra. Det borde ju inge hopp och en dag kanske det gör det mer än det gör nu.

Tack för att du skrev
Kram Mlie

syster-yster

Hej Mlie!
Jag har också tänkt på att återskaffa msn. Skaffar det, men så gör jag ett för långt uppehåll och kontot avslutas. Men nu ska jag skaffa det igen och skickar adressen till dig!

Jag är så ledsen för din farmor skull! Hoppas att hon återhämtar sig.
Kramar

mlie

Det har gått för långt nu, alldeles för långt. Och allt bara rasar, som om det inte gjort det redan. Jag kanske har feber för jag kan inte sluta hacka tänder, fryser och egentligen borde jag sova men sitter bara och glor, lyssnar på en låt på repeat och försöker få in budskapet att det är ok. Kollar på mina bilder på väggen, av Whisky, mina resor, mina vänner, undrar hur allt kunde försvinna, gå mig förbi. Hur jag kunde förlora allt. Saknar mina syskonbarn men är för "stolt" för att åka hem till dom och ta dem i mina armar, säga att jag saknar dom. Hur kan jag se mig själv framför dem, välja att inte hälsa på för att jag är för förbannad på min bror, förbannad på min familj. Men det är jag ju inte egentligen, saknar dem men kan inte vara den dotter och syster de vill att jag ska vara. Och vet inte hur det gått för farmor för även här väljer jag att inte ringa min bror för att fråga för min "pappa" kommer jag inte ringa till. Aldrig... Suttit och kollat på resor på internet, vore det inte skönt att bara packa sig en väska och dra. Lämna allt. Bättre det väl än att göra nåt drastiskt, som så många gånger förr... Arghhh, vad jag hatar mig själv!!!

Me-Jane

Bara det att du tänker att du borde rikta ilskan mot dom är ju bra. Du vet ju innerst inne att det inte är ditt fel på något sätt. Men sen är det lättare sagt än gjort att inte skylla på sig själv, jag vet. Man kan ju inte hjälpa hur man känner.
Det är något du kommer behöva hjälp utifrån med.
Jag har också skadat mig själv på olika sätt och det känns ju bra för stunden. Hoppas bara du inte gör något drastiskt.
Det vore kanske en bra idé att flytta ifrån staden där du bor. Det löser ju inget men då slipper du iallafall stöta på dom titt som tätt och riva upp allt igen. Det kanske vore lättare för dig att läka.
Verkligen jobbigt det med din familj också. Synd att du inte kan säga till dom att "det har hänt en jobbig sak och jag mår inte bra", utan att gå in på detaljer alltså.

Undrar över en sak. Hur menar du när du skriver att du kunde agerat annorlunda? Skulle du frivilligt följt med dom och "låtit" dom göra det dom gjorde? Vad tror du skulle ha blivit annorlunda? Jag kanske har missförstått lite i och för sig.

Tänker iallafall på dig Kram!

mlie

Ja jag försöker verkligen rikta min ilska emot dom, skulle vilja kunna gå rakt emot dem och skrika ut över världen vad dom gjort och försatt mig i. Men det kan jag inte. Så istället riktar jag mycket av ilskan emot mig själv istället. Mycket, mycket enklare.
Jag vill inte flytta ifrån staden där jag bor. Jag älskar stället där jag bor nu. Jag är född och uppvuxen här och det kan jag inte lämna för alltid. Men åka utomlands och glömma det kan jag. För det är inte bara dom tre jag vill komma ifrån, det är hela Sverige, allt som har med mitt liv att göra. Jag flyr inte från dom, jag flyr från mig själv och dom jag älskar. För jag är rädd för att om jag stannar kvar här så kommer jag bara såra folk och det vill jag inte göra.

Vissa har ju det där bandet till sin familj att de kan snacka om allt. Det har jag inte och det har jag aldrig haft. Jag har växt upp i en trygg och stabil familj, ja i alla fall tills jag började på gymnasiet och gjorde revolt på alla regler och "pappa" började se ner på mig och mina drömmar. Mamma och jag har alltid haft en bra relation men vi har aldrig riktigt kunnat snacka om känslor och sånt. Om något hänt så har jag vänt mig till mina vänner istället, eller bara tryckt undan det och tagit itu med det på egen hand. Det har alltid varit enklast så.

Vad jag menar när jag skriver att jag kunnat agera annorlunda är just vad det står. Jag kunde ha skrikit, istället var jag som handlingsförlamad. Visst jag puttade till en av dem och skulle komma förbi, kanske skulle jag ha agerat annorlunda där också. Spelat villig eller nåt. Börjat snacka, hängt med dem. För då kanske vi hade kunnat snacka istället. Eller kunde jag ha agerat annorlunda och slagits för mitt liv. Istället för att låta dem göra det de gjorde så kunde jag ha gjort något åt det. Vad som helst som skulle gjort att jag kom undan situationen och kunde fly. I det ögonblicket det hände så var jag svagare än jag trott var möjligt. Jag kunde verkligen inte göra någonting trots att man ska få mer krafter när man verkligen behöver det.

Kram Mlie

mlie

Ni vet när man får för sig något, då tänker man på det och kan inte släppa det. Så har det blivit för mig nu. Jag har praktiskt taget gått med samma tanke sedan igår kväll och den riktar sig till er som skriver här inne till mig, vad tänker ni när ni skriver till mig, när ni går in på just detta inlägg och postar ett svar? Är det liksom, "nu ska jag skriva till hon som killarna gjorde DET med" eller "hon som inte kan gå vidare" eller "hon den där som är så äcklig, som bär på så mycket skuld, skam etc" För nog är det väl inte "nu ska jag skriva till Mlie" och sen inte tänka på det som hänt. För det är ju den stämpeln som är över mig eller hur. Det är ju den personen ni känner. Det första ni tänker på är väl, "hon som utsattes för Det" Det gnager i mig att den stämpeln är jag. Men det är ju så, jag kan kolla runt här och se ett alias och tänka, det är ju hon som råkat ut för det, eller han som gjort det... Det är kanske det normala... Äh strunt samma, vet inte vad det är med mig. Vill nog bara inte vara den där, ha den där stämpeln ni vet!

Snusmumrik

Hej och ursäkta för att jag inte skrivit på länge!
Jag mår inte så bra och har varit inlagd.

Vill bara skriva och säga att jag tänker på dig!
Det kvittar väl vad andra tänker om dig? Det finns både idioter och guldkorn ofta är folk både och. Folk sätter ofta andra i fack för att förenkla. Jag känner inte dig så väl men mitt liv har oxå krossats av andra idioter. Jag tänker ändå på att längst inom mig kommer ingen åt att skada mig. Jag är alltid lika stark, ljus och klar där. Där finns bara kärlek och sanning. Ibland förvirrar min hjärna mig. Jag fastnar i hjärnspöken, i det förgångna eller i oro för framtiden eller dömmande om mig själv eller andra och känner inte kontakten med mitt hjärta. Jag glömmer bort allt det där som är bra och fint inom mig och ser det inte heller i världen.

Kram om du vill
/Snus

mlie

Vad tråkigt att du inte mår bra. Vet inte vad jag ska skriva, kan ju inte precis göra allt bra. Men hoppas att snart mår bättre, du förtjänar det.

Just vad andra människor tycker och tänker om mig är något som är viktigt för mig. Vill ju att de ska tycka det bästa, se mig som den personen jag är och inte den jag nu blivit. Den jag var innan. Trots att ingen i min närhet vet vad som hänt så känns det som om de kan få reda på det bara genom att titta på mig, som om jag har en stämpel i pannan som skriker "hon har blivit..." Kanske är det lite pga detta som jag drar mig undan.

Ta hand om dig
Kram tillbaka

syster-yster

Hej Gumman!
När jag först svarade på ditt inlägg var det för att jag blev förtvivlad över att du varit med om det du varit med om. Förtvivlad över att det finns sådan onska i världen och att ett liv blev så brutalt förstört pga den onskan.

Sedan fick jag lära känna Mlie, en begåvad, varm, omtänksam, godhjärtat människa. Henne skriver jag till för att jag bryr mig om henne och önskar av hela mitt hjärta att hon kan helas och få fortsätta med sitt liv.
Jag tänker inte på det som hänt när jag skriver till dig. Jag fokuserar på nuet och önskar att jag kunde göra mer för att hjälpa dig tillbaka till det liv du en gång hade.


Hoppas att din farmor mår bättre!