mlie

Hejsan bruten vinge.

Jag håller mig hemma men tar emot din kram med svårigheter. Är inte lätt för mig att krama andra eller få kramar, när det gäller ens pojkvän så helt ok men när det gäller kramar från vänner och bekanta, desto svårare... Det är väl en tanke jag har att kramar får man av vänner när man mår dåligt och de ska vara ett stöd. En axel att gråta emot... En förvrängd uppfattning, jag vet!

Nej inga människor är väl felfria, min "pappa" definitiv inte felfri. Avskyr honom verkligen och vill aldrig mera ha något med honom att göra.

Nä jag ser inget direkt mönster i mitt och mammas beteende. Vet inte om du tänker på det där med tabletter och alkohol isf. Försöker väl bevisa mig själv att jag inte är som henne i svåra stunder men kanske är jag det. Något måste man ju ärva av sina föräldrar. Men vi är långt ifrån lika varann.

Dags att skrubba mig, det bara andas emot mig, dom...

kram

syster-yster

Hejsan Mlie!
Hur mår du i dag?

Har suttit och funderat ett tag...
Om jag läst dina inlägg och tolkat dina dikter rätt så började dina problem inte med våldtäckten. Du verkar ha mått dåligt en bra tag innan det. Man skär sig inte om man mår bra. Men tanke på vad du har gått igenom redan innan i ditt unga liv och problemet med dina föräldrar så är det inte konstigt. Våldtäckten gjorde sedan att du kraschade totalt. Ett övergrepp på en redan sargad kropp.

Därför är jag övertygad om att du verkligen måste söka professionell hjälp. Du kommer aldrig klara av att hela dig själv utan hjälp. Det spelar ingen roll om väntar ett par månader eller ett par år. I bästa fall kommer du att kunna begrava detta tillslut, men känslorna kommer att finnas kvar där i ditt undermedvetna och dyka upp för eller senare. Med förnyad kraft.

Ditt sätt att rationalisera bort ditt behov och dina svårigheter att be om hjälp, är en del av problematiken du behöver hjälp med. Varför tycker du inte att du är viktig? Varför förtjänar inte du hjälp? Varför ska alla andra gå före dig?
Att ta emot kramar ser du som ett bevis på svaghet. Istället för att se det som det är, ett bevis på ömhet och kärlek.
Kramar någon mig är det för att jag behöver tröst och är en svag människa, resonerar du.
Varför är det så farligt att behöva tröst? En gissning är att du inte fick så mycket ömhet som barn.
Något har hänt i ditt förflutna som gör att du är livrädd för att verka svag och låta garden falla. Det är viktigare än allt annat för dig att bibehålla skenet av att du är stark och klarar dig själv. Jag tror om jag får ge mig på en gissning, att det kan ha något att göra med din mamma. Du ser henne som en svag person, på grund av henne sätt att reagera när din pappa varit otrogen. Eftersom det skrämde dig så, så föraktar du henne för hur hon reagerade och omedvetet vill du inte bli som hon. Därför överreagerar du åt andra hållet...

Jag tror att det är därför du inte velat varken anmäla våldtäckten eller berätta för någon. För i och med det anser du är du ett offer som inte klarade av att försvara sig, eller undvika att detta hände.
Du måste få hjälp att förstå att du inte kunde ha gjort något för att försvara dig, eller undivka det som hände! Du är ett offer för våld, hur gärna du än vill förneka det. Men även om du är ett våldsoffer, betyder inte att du måste leva som ett offer, eller se dig som ett. Det är inte samma sak. Man kan råka ut för hemska saker, utan att för den delen vara en svag människa. Man kan vara stark ändå och även den starkaste behöver hjälp för att komma vidare i livet efter en sådan här händelse.


Du behöver bara ställa dig frågorna. Vill jag må bättre? Vill jag gå vidare i livet? Vill jag lägga detta bakom mig och bli lycklig?
Om du svarat ja på dessa frågor, så vet du vad du måste göra. Du måste söka professionell hjälp. Gå via brottsofferjouren, eller kvinnojouren, så kan de säkert tipsa dig en bra psykolog som kan ge dig den hjälp du så väl behöver.

Hoppas att du inte tycker jag är för tuff mot dig. Men det är bara för att jag bryr mig om dig och vill att du ska må bra igen!

Kramar om dig i alla fall!

syster-yster

Tittade på ditt fotoalbum. Otroliga bilder!!!
Jag antar att du arbetar som fotograf? Om du inte gör det så borde du göra det.

Det är uppenbart att du är en djup, konstnärlig människa. Dina dikter och dina bilder talar om att du är en mycket konstnärligt begåvad person.

Otroliga talande bilder, som kan platsa på vilket vernissage som helst.

mlie

Hej,
jodå det är väl ok idag, själv?

Nej det började väl inte med det där den kvällen. Eller jo det gjorde det egentligen. Fast klart jag har haft mina dåliga dagar dessförinnan. Jag har haft oturen eller vad man ska kalla det att ha förlorat rätt mycket människor i min närhet. En kompis som dog i en olycka, andra nära anhöriga som gått bort av olika skäl. En bror som jag skulle ha haft men som dog av ett hjärtfel, djur som försvunnit ifrån mig och som varit nästintill lika svåra att förlora som människor. Vänner som svikit och gått bakom ryggen. Sen tog jag bort ett barn som jag vid det tillfället inte kände att jag kunde behålla. Det har varit nästintill det svåraste. Speciellt sen jag ångrar mitt beslut bittert och vill få mitt barn tillbaka. Han är den enda som är i mitt huvud 24 timmar om dygnet. Sen det där som hände med min "pappa" och den personen han blev. Trots att vi aldrig haft någon superbra kontakt så har han ju trots allt varit min "pappa" Efter allt nu så är han inte ens värd att nämnas namnet. Han har sina försök att återupprätta kontakten men nej.

Varför tycker jag inte att jag är viktig, varför förtjänar jag inte hjälp, varför ska andra gå före mig... Jag känner mig inte viktig, var jag viktig när det hände? Viktig för dom ja men inte för mig. Jag är inte viktig längre. Viktig hade jag varit om jag fortfarande hade haft människor vid mig. Då hade dom varit viktiga för mig och jag för dem. Men jag har behandlat dem illa, min familj och mina vänner. Jag har knuffat undan dom för att inte vara en stor del av deras liv, för att inte projicera över mina känslor på dom. Det är för att dom är viktiga för mig som jag skjuter dem undan och håller mig borta. Jag vet inte med det där om hjälp. Det är så tabu för mig att be om hjälp när jag vill hjälpa andra istället. Jag bad inte om hjälp med aborten, jag bad inte om hjälp när jag mådde som värst när min kompis dog. Jag skötte det själv och lät de andra som var ledsna få hjälpen de behövde. Det var enklast så. Just därför vill jag att andra ska få hjälp, jag mår inte bra när jag möter någon som verkar deprimerad eller ledsen. Jag vill inte se dessa människor som så. Jag vill att de ska vara glada och sådär. Därför sätter jag dem före. Människor i min omgivning märker inget på mig, skulle jag hamna i en släkträff eller på en fest med vänner så kommer de inte ana någonting. Jag har lärt mig bygga upp en fasad. Den rämnar när jag är ensam men står stadig när jag är bland folk. Inga frågor, inga svar...

Jag vet inte heller varför jag ser kramar som ett bevis på svaghet. Vet inte ens om det handlar om det. Men jag förknippar det med just tröst på något sätt. Ta mig rätt, för mig har det alltid varit mest underbart att kramas med min pojkvän. Kyssar och sex och sånt har inte alls legat högt på listan och gör det definitivt inte nu, det har alltid varit kramar som har varit som mysigast. Men jag har lagt armarna om vänner också, just när de behövde det som mest. Som när deras kille/tjej gjort slut, eller när vi var på begravningen av min kompis. Då var alla så ledsna och jag var den som tröstade. Det gjorde jag med kramar.
Jag kan inte heller svara på det där med om jag fick mycket ömhet som barn. Jag hade en bra uppväxt om man säger så. Den tänker jag inte tracka ner på. Visst, min relation till "pappa" har ju inte varit den bästa men han har ändå funnits där, vi har varit en familj. Men känslor och sånt har jag aldrig pratat om med min mamma till exempel. Vi har levt på det där vanliga familjeplanet. Mamma, dotter, snack om vardagliga saker, aldrig gått in på djupet. Aldrig riktigt hållt om varandra. För det har gjort mig obekväm. Men jag älskar min mamma och min bror, dom är det bästa jag har fastän jag aldrig erkänt det för dem, fastän jag skjuter dem ifrån mig.

Ja jag är rädd för att verka svag för jag är ingen svag person. Jag ska vara stark, för mig själv och alla andra. Det är så de känner mig. Som en som lyckas med allt jag förtar mig, som hjälper andra, som har en sådan motivation till livet. Jag kan inte låta garden falla och bevisa alla fel. Det går bara inte.
Nej jag ser inte min mamma som svag. Jag ser henne som stark. Hon om någon är det. Hon mådde som värst efter "pappas" otrohet. Hon mår fortfarande dåligt över det. Men hon har börjat gå vidare. Sen ibland kan jag väl känna att hon är svag, som när hon inte vill gå på stan för att hon är rädd att träffa på "pappa" och hans nya. Men det har jag sagt till henne också. Jag skällde ut henne en gång och sa åt henne att inte låta dem påverka hennes liv. Men jag har märkt hennes rädsla för det fortfarande men jag tycker ändå att hon börjat stå stadigt igen. Men så har hon också gått och fått hjälp, kanske det hjälpte henne lite. För mig är jag enbart glad att "pappa" försvann från våra liv. Deras skilsmässa var som en skänk från ovan. Jag slapp "pappa" och jag slapp se honom trycka ner mamma. Hon har det, trots det liv hon nu lever, mycket bättre utan honom.

Jag är inget offer, snälla kalla mig inte det. Jag tror inte ni förstår. Jag kunde ha gjort mer för att undvika det som hände. Jag kunde ha skrikit direkt de kom eller hur, jag kunde ha sparkat, slagits, jag kunde ha tagit mig loss. Det sägs ju att man ska bli stark i vissa situationer. Som att man kan lyfta en bil på egen hand om någon ligger klämd under den. Man ska ju få oanade krafter att komma undan när man hamnar i en viss situation. Men trots det klarade jag inte det. Vad bevisar det? (just det...)

Klart jag vill må bättre, det är inte direkt roligt att skära sönder armarna, inte äta, inte sova, ta tabletter, gömma sig för omvärlden, inte våga gå ut till vissa ställen. Det är inte roligt att skrubba sig sönder och samman varje gång man hoppar in i duschen. Men livet är inte roligt. Livet är skit och jag fattar inte varför just jag var den att födas in i det. Varför var det just jag som skulle bli till? En större fråga än jag har svar på.
Vill jag bli lycklig. Ja vem önskar inte den där framtiden med villa, man och barn. Men jag kommer inte hamna där. Sumpade min chans att bli mamma, vill inte komma i närheten av killar och har inte direkt pengar att köpa mig en villa. Framtiden ser mer mörk än ljus ut nu tyvärr.

Förlåt nu om jag lät arg eller något, det är jag inte. Enbart trött på allt just nu. Har väl en av de dagarna.

Jaså du kollade in mina bilder och nej, inget speciella direkt men tack för orden.

Och du, jag skickar en kram tillbaka. Här är det enkelt
kram

syster-yster

Åh, jag blir så frustrerad! Varför envisas du med att inget du gör är speciellt?! Du skriver jättefina dikter, du tar otroliga bilder! Och tro mig jag vet vad jag talar om. Det är inget jag bara säger för att vara snäll! Du har verkligen en begåvning och det är synd och skam att du inte förstår det och tar vara på den!
Nu lät jag som en bestämd mamma... :-O

Du reagerar så starkt på ordet "offer" men du måste förstå att jag inte menar det som en viljelös varelse som inte kan ta tillvara på sig själv, utan en person som blivit utsatt för ett brott.

Och, nej och återigen nej. Du kunde inte ha gjort någonting för att förhindra det som hände!! Det var inte på någotsätt ditt fel! Du reagerade på det sätt som var riktigt för den stunden. Din kropp visste säkert vad den skulle göra för att överleva!
Om du skrikit och slagits kanske de tom hade dödat dig. Det vet du inte. Att man blir extra stark i vissa situationer tror jag inte ett dugg på. Det kanske har hänt ett fåtal personer i historien. Varför kan inte flera klara sig från våldtäckter, misshandel eller mord då? Då skulle det inte inträffa så många hemska saker. Det enda som pågår i huvudet när man blir utsatt för det du blev är att överleva. Omedvetet tror jag. Ingen ensam kvinna hade klarar sig mot flera våldsmän. Du måste släppa den tanken omedelbart.

Jag vill att du tar ett steg tillbaka och ser dig ur en annans perspektiv.
Du tycker att du är starkt och klarar dig utan hjälp. Du behöver den inte säger du.
Men vad ser du? Hur skulle du beskriva den kvinna du ser i spegeln?
Kvinnan som du själv skrev:
"det är inte direkt roligt att skära sönder armarna, inte äta, inte sova, ta tabletter, gömma sig för omvärlden, inte våga gå ut till vissa ställen. Det är inte roligt att skrubba sig sönder och samman varje gång man hoppar in i duschen. Men livet är inte roligt."

Låter det som en kvinna som har kontroll på tillvaron och står stark kvar efter ett övergrepp. Eller tycker du att det låter som en kvinna som behöver hjälp?

Du är värd hjälpen, du förtjänar hjälpen, du är viktig!
Du skulle behöva ställa dig framför spegeln varje dag och upprepa för dig själv att du är viktig!
DU ÄR VIKTIG, DU ÄR VIKTIG, DU ÄR BRA, DU ÄR SPECIELL!!

Jag är imponerad av det jag lärt känna av din personlighet genom dina inlägg. Det jag är imponerad av är din intelligens, din begåvning, ditt goda hjärta och din medmänsklighet.
Det jag inte är imponerad av är ditt sätt att se på dig själv. Hur du vill skada dig själv hela tiden och hur du tar ut all din ilska på din redan så sargade kropp. Det är en fin människa du ger dig på och skadar. Skrik på dem som förtjänar det istället. Vråla på de ynkliga satar som gjort detta. Men istället skyller du på dig själv att du skulle ha gjort mer och straffar dig själv och din kropp istället genom att skära dig och svälta dig.

Jag förstår att det är skit svårt. Jag förstår. Jag anklagar dig inte. Men jag måste ändå sparka på dig. Jag klarar inte av att låta dig plåga dig själv. Du förtjänar inte det. Därför låter jag hård.

Kramar

mlie

Inte meningen att göra dig frustrerad, sorry! Men det är verkligen inget speciellt, bara något som kommer av sig själv när jag befinner mig i mörker. Utan att ha befunnit mig på botten så skulle jag aldrig ha kunnat skriva texterna, det är när jag mått som värst som orden bara kommer. Du kan väl förstå då att det blir en hel del skrivande. Och bilderna, vardagliga bilder som vem som helst kan ta men jag har dem som minne av allt som följt mig. Håller som bäst på att plocka ut lite mer bilder att lägga in men många av de bilder jag håller på är nog inte värt att lägga ut eftersom de är lika mörka i bildkonst som jag var när jag tog dem och om någon av mina anhöriga eller vänner ser dem så blir det liv...

Bara det att offer för mig är någon som verkligen råkat illa ut, på värsta tänkbara sätt. Offer för mig är någon som behöver hjälp, verkligen, verkligen behöver det.

Nej man vet aldrig vad som hade hänt. Kanske hade de dödat mig (det kanske till och med hade varit bättre) eller kanske hade de släppt taget. Det kunde ha varit vilket som. Men allt i mitt huvud säger åt mig att det är det andra alternativet. Jag kommer inte ifrån det, att jag kunnat göra så mycket mer. Och jag vet att det inträffar så mycket våldtäkter och jag lider verkligen med de som utsätts för det. Det är sjukt vart världen är på väg, mord, misshandel, våldtäkter och andra brott borde inte existera men tyvärr gör det ju det. Hatar bara att oskyldiga människor ska råka ut för det.
Och det var tre killar, jag kallar dem inte ens män. Det fanns väl något sätt, nåt alternativ att ta sig undan. Jag klurar på det varje dag. Jag håller fast vid att man ska vara stark i vissa situationer, vissa klarar det, jag gjorde det uppenbarligen inte. Jag släpper tanken nu... eller försöker.

Ja där fick du mig ju verkligen att framstå som svag. Jag har aldrig sagt att jag är stark. Jag har sagt att jag ska vara den starka personen. Den jag var innan. Därför håller jag fast vid det, jag är stark, inte svag. Jag är stark för att jag hållit mig kvar än så länge utan hjälp (trots att mailat Johanna H) att jag hållit mig undan mina vänner och familj för att de inte ska veta. För att jag stängt in mig själv istället för att öppna mig. Svaghetstecken för dig och alla andra förstår jag. Och visst, det känns svagt, det är jävligt svagt att inte kunna stå emot att skära sig, ta tabletter, dricka, inte sova etc... men det är väl ändå någonstans starkt av mig att jag lyckats göra det och ändå är här. Jag har ju ändå hållit mig flytande och överlevt. Äh jag vet inte vad jag babblar om... Du märker, inte bra på att formulera mig.

Ingen kontroll men vad gör jag? Hur kan någon hjälpa mig även om jag vill ha hjälpen? Jag kommer inte kunna sitta där och snacka face to face med någon. Jag är så jäkla rädd att det ska brista totalt för mig, vill inte att någon ska se mig sådan. Och vad gör dom när man stänger dörren? sätter en bock i sin bok att 2000 kronor rullat in på ett hopplöst fall... Jag har så svårt att prata om det, sätta ord på det kan jag men sen när man sitter där hur kommer jag reagera då? Hur kommer hon jag snackar med att reagera (säger hon för jag skulle aldrig sitta och snacka med detta med en man) skaka på huvudet och säga att jag måste ta tag i mitt liv. Ja det är ju så enkelt...

Passar mig för spegeln, incidenten sist är ännu inte läkt men på bra väg. För är det något jag är bra på så är det att läka sår som jag åstadkommit. Bra läkkött antar jag.

Förvånad att du fått den uppfattningen om mig, som begåvad, intelligent... Känns som om det är långt ifrån vad jag är. Medmänsklig har jag en gång varit men känns som om jag tappat det sen jag sköt alla ifrån mig. Men dock det jag önskar och hoppas att jag kommer tillbaka till om jag en dag ser ljuset framför mig.
Ja jag ser på mig själv med äckel. Innan har jag alltid varit nöjd med den jag var. Både utseendemässigt och personligt. Nu ligger det som en hinna över mig att hela jag är täckt av smuts, sår, rivmärken. Och spegelbilden är liksom en människa jag inte känner. Men det har att göra med bristen på sömn och mat. Det är det som visar sig. Jag håller mig borta från spegeln så blir allt bra. Hur kan jag skrika på dom som gjorde det när jag varje gång jag ser dem blir så illamående att jag spyr, en avskyvärd känsla. Vill ju kunna möta dem på stan utan att springa därifrån illamående.

Lugnt, dina ord sätter sig i mig. Jag vill verkligen leva upp till dom men som du skriver, det är skitsvårt. Så förlåt att jag inte gör det enkelt.

Kramar[/quote]

Kram

syster-yster

Du är begåvad, dina bilder är inga svensson bilder. De är konstnärliga bilder som bara en person med konstnärlig begåvning kan ta. Sättet du kapar motivet på, stättet du fångar bilder på, motivena du väljer. Altt är konstnärligt. Allt från NY bilderna till ekorren bakom däcket, de är underbara.
Att dikterna kommer fram när du mår dåligt är tyvärr ganska vanligt hos poeter. Många av våra bästa diktare har haft ett mycket mörkt liv.

Du är inteligent det märks på ditt sätt att uttrycka dig.

Allt du känner är normalt för en person som har gått igenom det du har. Att du vill skrubba dig, att du känner dig äckligt mm. Men det är inte sant. Du är inte äckligt. Du är fortfarande den fina person du varit innan. Hon finns där inne någonstans, men kan inte komma ut.

Det var inte min mening att du skulle känna dig svag. Du är en stark person. Min poäng var att även en stark person kan behöva hjälp ibland.

Det är starkt att våga be om hjälp. Det är inte ett tecken på svaghet, utan ett tecken på vilja att överleva.
Jag tror att om du går via kvinnojouren kommer du att få psykolog som förstår vad du gått igenom och kommer att kunna hjälpa dig.

Var inte rädd för att bryta ihop, ibland är det det som behövs för att man ska kunna resa sig igen.
Jag förstår att det kan verka skrämmande, men låt inte det stoppa dig.

Jag menade inte att du skulle skrika på killarna direkt i ansiktet, utan skrik när du är ensam, men rikta tankarna på dem. Ta bort ilskan från dig själv och rikta den på dem i stället.

Kramar

Bruten vinge

Ta en dag itaget.. Och försök att leva... Försök att dagligen tänka på att din bästa vän eller syster vore i samma situatione som du är i nu... Vad skulle du vilja att hon skulle göra.. Vill du inte kunna må bra en vacker dag. För att kunna må bra måste du tyvärr ta dig igenom detta och tror att för att göra processen kortare så vore det bra att du har någon annan konkret på din sida. Vi kan sitta här, vi hör dig, vi ser dig, vi vill hjälpa dig. Men du behöver oxå någon konkret som kan pucha dig mot rätt håll.... Jag säger inte så för att jag inte förstår när du säger att du inte är värd mm. Men jag känner lika dant för mig och in situation. Men att ta hjälp av någon utomstående är faktiskt skönt.. Stunderna med min samtalskontakt är sköna och smärtsamma... Det är en stund som jag bara kan fokusera på mig och att försöka må bra... Det är inge fel att få sådana stunder...
jag tänker på dig mile... Du är värdefull med ett enormt värde...

kram bruten vinge

Bruten vinge

Ingen kommer att dömma dig.. Ingen kommer att se på dig som att du en svag individ om du söker hjälp.. Du kommer möta emaptiska människor som ser och förstår vad du går igenom.. Sådana människor är så sköna att ha omkring sig när livet stormar för övrigt... Bara ett tips...

mlie

I natt stod jag i duschen i tre timmar, 3 TIMMAR! Det är iofs inte ovanligt, ibland har jag stått längre. Men det var lite som att jag bestämt mig att inte vara äcklig längre, (efter att du sagt att jag inte det) tyvärr funkade det inte. Ju längre jag stod desto äckligare kände jag mig. Det är som en permanent stämpel på min kropp, som om de har tagit över den. De fick minuter, timmar (jag har ingen tidsuppfattning hur lång tid de höll på) men de tog hela mig. De kladdade ner hela min kropp med deras fingrar och andetag. Det gör mig så illamående, så fläckad. Som att när man ser mig så måste man ta avstånd för jag kommer inte bli ren. Och när jag tänker på att jag aldrig gick och kollade upp mig efter så blir jag ännu mer äcklig. Jag kan ju bära på något även om jag inte känner det. Ryser vid tanken...

Sen nämner du kvinnojouren, psykolog. Det är stora ord. Jag kan inte ringa någon som inte vet och förklara vad som sker. Det kommer bli som jag hörde någon annan berätta, att de säger, "gå och lägg dig, blir det akut så ring 112" Men om jag inte kan sova då? Ska jag proppa munnen full med tabletter och få min sömn? Det håller ju ändå bara i sig tills tabletterna tar slut, sen då? Vad ska jag då somna på? Jag vill inte gå den vägen med allt det där. Jag vill hålla mig med att snacka här och kanske med Johanna H. Men även det känns fel. Jag vill inte vara den som tar upp någon annans dyrbara tid när det ändå känns som om jag är ett hopplöst fall som aldrig kommer lyckas. Så det är nästan så man skäms att be henne om hjälp för jag vet inte vad jag åstadkomma för att hon ska känna att hon lyckats.

Det är mycket det här med att bryta ihop som skrämmer mig. Att visa mig sårbar för en främmande person. Det är väl liksom inte mycket att bryta ihop över egentligen. Med tanke på att det gått så pass lång tid sedan det hände så har jag ju ingen rätt att bryta ihop nu. Det är tårar jag allt för ofta håller inne med. Till och med på begravningar har jag tryckt undan dem och visat mig stark i dessa situationer. Lagt en hand om en kompis och tröstat henne. Och kanske gråtit lite när jag kom hem, men allt för ofta bara suttit där och hållit tillbaka tårarna. Varför? Jag ser inget fel i att gråta men det känns fel att gråta över en sådan här grej just för att hatet jag känner inte borde locka fram mina tårar. Men visst jag har gråtit sen allt hände och därefter gjort allt för att få tankarna på annat. Tyvärr inga bra grejer.

Kram

Jag vet vad jag skulle göra om det var min kompis som var i min situation. Vad vem som helst skulle göra. Men som jag skrivit tusen gånger säkert, när det gäller mig själv så är det en helt annan sak. Jag tar emot era råd, jag läser era rader och på nåt sätt inger det hopp. Jag tar det till mig men jag kanske lagrar det ett tag, staplar det på hög inom mig och rätt tidpunkt i mitt liv så kanske jag plockar fram allting och då blir allt bra direkt.
Du beskriver dina stunder med din samtalskontakt som sköna och smärtsamma. Jag vill inte ha smärtsamma stunder med min "samtalskontakt" om jag skulle skaffa en. Jag vill gå på en behandling och sen ska allt vara bra. Vill inte älta och älta och älta. Men jag antar att det är just det man gör. Går djupare på problemet, ens handlingar, ens tankar och känslor. Hemska tanke faktiskt. Det kommer jag inte klara!

Tack för att du skriver bruten vinge. Jag önskar dig allt det bästa. Det gör jag verkligen.

Kram