Bruten vinge

Därför att du har det skit jobbigt och bara vill glömma. Då är det så lätt att man gör saker som man igentligen inte vill...Har varit där själv och man gör så att mår ännu dåligare för att man gör saker man igentligen inte vill göra.. Därför kan det vara skönt att dela bördan med någon vän eller samtalskontakt. För då får man ett annat utlopp som i början är smärtsam (är där själv) Men som efter hand blir bätter och såret läker och läker.
Du är inte dömd att sitta här det är du inte. Men ibland krävs det att man bara lyssnar på andra och agerar. Så gjorde jag och det blev bra. Jag valde att berätta för min mamma och pappa. Jag var övertygad om att dem inte skulle tro mig. Men dem trodde mig. Nu vet dem inte allt som hänt bara lite sånt på ytan men jag ska ta modet till mig och berätta allt. För deras stöd är så viktigt... Så du är inte ensam om att tycka att det är skit att öppna munnen och prata om det. Jag har själv svårt att prata om det. Lättare att skriva än att forma orden på läpparna...
Du kommer att fixa detta. Önskar att vi kände varandra då skulle jag bjuda in dig till mig och du skulle få bo här och bara få läka ihop.
Varm kram med mycket kärlek i...

Sassali

Ja...håller med dig i det du säger Bruten vinge om när det är jobbigt och vill bara glömma. Om det bara kunde vara så ...men det är lättare sagt än gjort. Precis som du skriver hur du har sökt kontakt och förståelse är bra för ens själ.

Vill bara säga Mlie...du är speciell. När du skrev det allra fösta inlägget kände jag att hur du berörde mig med ord (du skriver väldigt fina dikter).
Du är jordnära och du behandlar oss med respekt och vill din omgivning så väl.
Det är så fruktansvärt det du har gått igenom och jag känner en stor orättvisa till det du har gått igenom.
Du är värd all pushing och vi finns här för dig.


// Sassa-Li

syster-yster

Bra gjort Mlie!
Jag är så stolt över dig att du vågade räcka ut handen och be om hjälp. Ett stort steg av dig att skriva till Johanna.

Jag hoppas att det har hjälpt dig lite att skriva av dig här inne till oss!

Kramar i massor till dig!

Bruten vinge

har skrivit en liten grej för längesedan. LÄste det nu och tanken flyttades till dig.

Höstens brandgula färger har börjat att smycka trädkronorna.
Vindens pust ger fart på löven som ligger på marken.
Löven formas som en virvel där dem flyger fram över marken.
Mitt idetta fina skådespel ser jag en tjej.
Hon går med ett böjt tungt huvud och händerna i fickan.
Viden får även tag på hennes hår, det gör att det långa sandre färgade håret far och flyger. Hennes steg styr mot hamnpiren.
Ute på havet går det vilda gäss och man hör tydligt havets brus när det slår mot den stenbelagda piren, som nu är tom på alla sommargästers båtar.
När hon stannar längst ut på piren tar hon ut händerna från fickan och försöker få bort håret från ansiktet. Vilket inte är det lättaste i blåsten.
När hon lyfter på huvudet ser man tydligt att hennes ögon är rödsprängda utav gråt. Hela hennes ansiktsutryck är full av förtvivlan. Hennes blick söker sig till horisonten, och med en djup suck sätter hon sig ner med fötterna dinglande över sten kanten.
Vad var det som hade hänt.? Hur kom det sig att en sådan vacker tjej kunde vara så full av förtvivlan och hopplöshet. Vad var det i livet hon hade mött som tog fram den djupa sucken..?
Efter ett tag drog hon upp knäna till hakan och la armarna om benen.
Hennes blick var nu fylld utav rädsla och sorg och man såg hur tårarna rann ner för hennes kinder och hela hon skakade. Huvudet hade hon nu gömt i knäna så att ingen skulle se hennes tårar och förtvivlan.
Efter någon minut hör jag henne säga: Ryck upp dig nu låt inte detta bryta ner dig, seså var stark nu du bara ska dig igenom detta.
Hon torkar snabt bort tårarna med handryggen. Tar ett djupt andetag från den friska havsluften, reser sig upp och styr stegen mot stan.
Nu med händerna dinglandes längs med sidorna och en målmedveten blick som ser ganska hård ut. När hon kommit fram till stan går hon fram till ett gäng som hon ser utt att känna.
-tja ropar dem.
hon svarar dem tja läget..
-jo¨rå svarar en av killarna, vad säger du om en runda jag bjuder.?
hon svarar självsäkert " precis vad jag behöver"
Nu styr hela gänget mot det närmaste öl tältet och dem satte sig vid ett bord. Tjejen har en stor stark i handen som hon efter några sekunder sveper och snart sitter hon med en ny som oxå blir tom snabbt.
Vid kvällens slut ranglar hon hem. Sätter i nyckeln i låste och vrider om går in och stänger dörren. Tittar på klockan lite över halv fem och hela huset är helt tyst.
När hon lagt sig den kvällen tod det lång tid innan hon somnade,. Tankarna flög hit och dit. Den tanken som återstod var: Ser nogn mig och den smärta jag har inom mig och om någon ser mig kan någon hjälpa mig att bli en hel människa igen.. Utan droger...

Detta var jag... bara 15 år........

mlie

Tack för dina ord Bruten vinge, förtjänar inte att höra dem och jag har jättesvårt för att verkligen läsa dom och ta in det du skriver. Inte för att du skriver något dumt utan för att du rycker tag i mig och visar omtanke. Det är svårt att förstå att någon kan visa det emot mig. Ja, tänk om vi kände varann, kanske är du en av dem man har passerat på stan någon gång för längesedan, eller sett skymta förbi i ett folkhav på någon festival (fast jag inte vet vart ifrån du kommer) kanske har man mött varandras blickar men så inget mer. Men kanske vi skulle kunna ha haft en bra vänskap om vi kände varandra... Vi kan ju börja känna varandra här inne.

Jag är glad att du lyckades öppna dig för din mamma och din pappa. Har man en bra relation till dem så kan jag förstå det. Men jag har alltid varit någon som hållit inne med känslor för min familj. Min mamma och jag har haft en väldigt bra kontakt men den har aldrig varit så djup att jag skulle kunna öppna mitt hjärta för henne. Och "pappa" sen, han har jag inte snackat med på tre år. Avskyr den mannen och han är inte ens värd att kallas min "pappa" längre. Därför jag använder apostroferna

Kramar
Mlie

Hej Sassa-Li.

Är väldigt svårt att ta emot dina ord. Du beskriver mig som speciell, som någon som berör, som är jordnära och som behandlar er och min omgivning med respekt. Det känns så fel att säga att det är jag, jag känner mig inte så. Men tack för att ni finns kvar här inne och orkar skriva, orkar lyssna. Betyder mycket.

Kram

Jag vet att ni kanske inte tror att det hjälpt mig men det är mycket era ord osm hjälpt mig hålla mig fast. När jag skrivit några inlägg som jag idag inte ens minns att jag skrivit så återkommer jag till tankarna varför jag just gick in på denna sida och skrev... troligtvis för att jag vet att ni finns här och lyssnar, skriver tillbaka och får mig att må bättre även om det i mörka stunder känns ganska omöjligt. Känns som om jag ventilerar mina tankar och känslor här inne men det är aldrig meningen att lämpa av skiten på er. Skriver ibland även för mig själv så känn er inte tvungna att svara.

Det låter så fel, räcka ut handen och be om hjälp. Vill ju fortfarande inte vara den personen. Jag som ska räcka ut min hand och hjälpa andra. I detta nu dock väldigt omöjligt. Men är skitnervös att jag gjorde fel när jag skrev till henne.

Många kramar


Till Bruten vinge (igen)

Mycket bra text. Ledsen att det var du. Känns inte rätt av mig och sitta här och ge råd och sånt eftersom jag inte har rätt till det när jag själv inte kan leva efter dem men jag hoppas verkligen att du kommit vidare. Du förtjänar det.

Och angående mitt inlägg igår, varför kan jag inte bara stå emot. Jag fastnade med blicken på bilderna av mina vänner och min familj från ett gammalt fotoalbum jag gjort för ett bra tag sedan. Allt kom över mig av det liv jag en gång levt i. Med underbara vänner och en fantastisk familj. Och jag kände att jag var tvungen att göra något för att hindra tårarna som jag fortfarande försöker avvärja varje gång de tränger bakom ögonlocken. Så jag skar mig, bara lite. Bara sådär mycket att jag kunde slappna av. Och sen så tog jag två sömntabletter och jag sov. Jag somnar ganska direkt på dom. Men får inte använda dom för ofta, sparar till de gånger när jag är så trött att jag måste sova. För när de är slut så är jag tillbaka på scratch igen och vill inte återgå till Kit Kat trots att det fick mig att försvinna. Om jag nu sov eller vad jag gjorde så glömde jag i alla fall.

Så idag har jag suttit och skapat ett fotoalbum på nätet för lite bilder. Ser det som en backup. Skulle något hända någon gång så kommer minnena av mig och de saker jag varit med om att finnas tillängliga för min familj och mina vänner på nätet i alla fall.

Kram

syster-yster

Förstår att det är svårt,
Men det är inte ett svaghetstecken att be om hjälp, kom i håg det. Alla människor behöver hjälp någon gång och nu är det din tur.
Som bruten vinge säger, det kommer att vara jätte jobbigt i början att prata om det, men det är ett måste för att du ska kunna läka.

Bruten vinge

mlie...
Tänker på dig.. vad skulle hända som göra att du måste ha en backup..? Jag finns här.. jag lyssnar.. jag ser dig.. jag HÖR dig....
Är själv på ett sätt där du är. Fast jag brutit tystnaden.. trodde inte att det skulle vara så skönt att veta att några få utvalda vet om det och förstår... jag har en axel att lyta mig på när det blir jobbigt... Därför ger jag dig min axel du kan luta dig på..
Du är värdefull, betydelsefull och värd att få tillbaka ditt liv.. jag vet hur det är att ha en pappa som sviker och ha en relation till mamma som från början är lite ytlig... har det lite som du faktiskt... men det går ändå... Och trots det så har du ett värde som människa... Du har lika mycket rätt till hjälp som jag.. Åhhh.. jag känner igen mig så i det du skriver... Så jag skriver lika mycket till mig själv som till dig..
Hur går tankarna.. hur har det gått med ett pm till johanna...???

//bruten vinge

mlie

Allt kan hända. Jag menar inget drastiskt nu eller så men man vet ju aldrig vad som sker. Kan ju hända nåt när jag tar tabletterna (om jag gör det någon mer gång) eller när jag dricker, eller när jag sätter mig i bilen och kör. Man vet ju aldrig vad som sker härnäst. Och för ett tag sedan så satt jag och skrev ner vad jag ville skulle hända när jag dör. Jag skrev hur mycket var och varenda människa betydde för mig men jag gav dem aldrig någon förklaring. Men det var allt ifrån vilken musik jag vill ha, att jag vill donera mina organ, att jag vill att mina grejer ska ges till behövande, att mina kläder ska skickas till mina vänner i Afrika. Det är lite av en backup bara det. Och nu kan de gå och kolla på mina bilder också. Vill du se och tänka dig in i den person jag varit så kan du kolla in min sida på Meli.se - Ditt digitala fotoalbum - Ladda upp bilder gratis och dela med dina vänner

Min "pappa" och jag har aldrig haft någon bra relation. Han har alltid sett ner på mina drömmar (vilka jag förverkligat och motbevisat honom) och tryckt ner mig totalt. När han gick bakom ryggen inte bara på mamma utan på hela sin familj så fick det vara nog. Han ljög under en lång tid fram tills att jag kom på honom med en annan. Då tryckte han ner min mamma totalt, mamma hamnade på botten med sömntabletter och sprit. Det var inte ofta jag såg henne nykter. Och dagen innan nyår för några år sedan försvann hon full och med fickorna fulla med sömntabletter. För första gången såg jag min bror gråta. Vi trodde det var sista gången vi sett henne. Grannar och vänner kallades in och så även polisen. De fann henne vid ån och tog med henne hem. Lovade att allt skulle bli bra men "pappa" hade försatt henne i det värsta och hon är fortfarande inte återställd. Och när jag egentligen borde stå bredvid henne och stötta henne så skjuter jag henne ifrån mig. Det är hemskt av mig.

Jo tankarna cirkulerar, tänker mycket och lite till. Som sagt har jag skickat iväg ett pm till Johanna men inte hört av henne. Känns på något sätt bra. För är fortfarande jätteorolig att jag gjorde fel som mailade henne.
Tack för att du är den du är bruten vinge. Betyder massor för mig att höra av dig! Vill kunna stå bredvid dig också och hjälpa dig som du hjälper mig och en dag kanske jag kan det.

Många kramar
Mlie

Bruten vinge

Gumman...
ser dig hör dig... kom så får jag ge dig en kram.. Det du berättar är jobbiga grejer du varit med om.. olika svek som gör jätte ont.. föräldrar ska finnas där som föredömmen och vara felfria.. Tyvärr så är det inte alltid så,... Vet själv för mina var inte heller det.. tunga missbrukare båda två.. vilket ger en enorm sorg...
Ser oxå ett mönster i din mammas handlande som i ditt handlande.. Kan du se det..???

Varm kram bruten vinge

Bruten vinge

Vi kan ta varandra ihanden och gå tillsammans igenom allt detta.... Jag finns här för dig..... Och du får vist ge råd... ibland kan det vara skönt att se att det finns andra som behöver hjälp då känner man sig oxå lite behövd samtidigt som man har det tufft samtidigt som man kan se sina problem ur andra synvinklar.. om du hänger med mig.... Så ge så mycket råd du bara kan pumpa ur... Jag har det ju själv ganska tufft men ger råd i a f... Kan jag kan du....