Bruten vinge

Hej lille skutt.
Jag vet hur det känns när allt känns hopplöst ohc meningslöst. Man vill bara försvinna. När jag orkar så brukar jag försöka att tänka på det som är posivit i mitt liv och försöka fokusera på det ett litet tag. Det som är posivit kan vara människor som man har runt omkring sig, saker som man kanske gör. Bara något litet. För mig så kan dem små små små nästan osyniliga positiva sakerna ge en kraft att sträva vidare. Det har gett mig styrkan att inte ge upp. Trots att det är skit och man vill bara lägga sig ner och aldrig mera komma upp igen.

Jag vet på ett ungefär vad du går igenom. JAg har massa minnen som bara ploppar upp ett efter ett. nästan något nytt varje dag som handlar om sexuella övergrepp. I början litade jag inte på mig sjäv. Men när jag såg för vad det var och att det faktiskt har hänt så blev det skit jobbigt men oxå skönt att bekräfta att man inte är tokig. Jag har haft en samtalskontakt att bolla alla tankar med. och stunderna med denna har varit en stund där jag bara för släppa loss alla känslor av förrvirring och panik och ilska och sorg. Varit väldigt skönt. stunderna med denna kontakt har varit som andnings hål. Så jag kan värkligen rekomendera en samtalskontakt. Ring dit du kan vara anonym och bara berätta vad det du upplever typ hopp eller rsci. Det är en början.. du fixar detta.. Du är int ensam..

Ger dig en tanke.
Kram Bruten vinge

Bruten vinge

Kom att tänka på att du har ju haft en att prata igenom det du varit med om tidigare. Du skulle inte kunna ta kontakt igen och ta upp detta..??

lilleSkutt

Hej Bruten Vinge, tack för svaret.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara mig på bästa sätt.. men jag försöker och förstår du inte så fråga bara Jag tycker det är jättejobbigt att sitta "face to face" med ngn och prata om mina problem. Särskillt om det bara är jag som pratar och den andre bara ställer en fråga då och då. Samtidigt så känner jag att sitta och prata i telefon med ngn känns väldigt "kallt" och opersonligt... Vet att det kanske låter konstigt, lite dubbelsidigt... men så känner jag iaf.
Den person som jag kännt mest förtroende för och som jag kunde prata rätt så bra med var min kontaktperson som jag hade när jag låg inne. Men henne kan jag inte ha som "terapeut" och prata med utanför sjukhuset. Så jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på, och jag orkar snart inte mer... Det känns bara hopplöst liksom...