höstvind

Jag är rädd, kanske känner ni igen känslan om ni varit med om något som fått er att bli en annan person. Det kallas våldtäkt och jag blir så arg när jag läser rubrikerna, hör om det på nyheterna mm. Jag mummlar något och bläddrar fort förbi tidningen, byter tv kanal eller stänger av radion.
Idag när jag skrev i min dagbok slutade mina funderingar kring rädslan för "honom" med att jag skrev "jag vet att det är helt fel att inte ta tag i det men jag tänker aldrig igen berätta om det förnågon, inte försöka ta mig igenom händelsen eller ens tänka på det". Jag vill verkligen inte.
Ingen tar det tillräckligt allvarligt för att jag skulle kunna säga ett or dom det, och jag blir så arg . så fruktansvärt arg någon säger något om det. För att det är känsligt, för att det gör ont helt enkelt och för att jag känner att jag måste försvara mig utan att riktigt kunna.
Min pojkvän bor 50mil ifrån mig, vi har mejlat i snart tre månader och träffats i tre timmar. Han är mitt allt, jag älskar honom av hela mitt hjärta.
Just nu är jag osynligt rädd för att den här våldtäkten kommer rivas upp, vilket den gjorde i mitt förra och första förhållande. Då gjorde jag allting så fel, jag förvärrade situationen genom att inte tala om hur saker kändes. Jag hade sex bara för att han skulle vara nära mig. den här personen visst vad som hänt, eller han visst att jag varit utsatt för det jag hade iaf. ändå blev allting så fel.

Jag ivll inte tänka på det här. Jag vill vara lycklig och leva ett underbart liv. Måste jag tänka på det här, måste jag verkligen ta tag i det?
För jag vill inte. På något sätt skulle jag kanske vilja att pojkvännen visst mer, att jag fick chansen att berätta men samtidigt ivll jag inte för att det skrämmmer mig så mycket. Och jag är rädd att skrämma honom. orkar inte vara den som "tjatar" om något som hänt för länge sedan (4år).

För första gången på väldigt länge mår jag bra, men en tom känsla följer
med mig och jag är livrädd för att må dåligt igen. Jag vågar inte tänka på det här för jag är så rädd att jag ska börja må dåligt igen. Går hos en kurator just nu men jag pratar aldrig om det..

__________________
Anni
poesiregn@hotmail.com

psykfallet

hejsan, Höstvind.
Känner igen mig otroligt mycket, i detta, måste ja bearbeta. Måste ja prata om det. saken är den har jag insett, därmed inte sagt att det blir lätt! JA, du måste ta dig igenom det, du bör tala om det, du bör ta reda på dina känslor å tankar å funderingar kring allt som hänt, du skriver att det var 4a år sen, å att det var länge sen. För min del hände det för 17 år sen, å nästan varje dag, sen dess har det känts som igår, å med detta vill ja säga att enligt mitt liv, å dess händelser, så är det något du alltid kommer att få leva med, det går att LEVA, ha ett bra liv, vara i förhållanden, å allt sånt.. trotts våldtäkt. Sen har jag en annan fundering, om det hade varit omvänt, att din pojkvän hade blivit våldtagen, oavsett hur länge sen, skulle inte du vilja veta då? Hoppas att det ordnar sig!!!
massor av styrke kramar!!!

autio_

Hej Höstvind,

Jag instämmer med ovanstående, du bör gå igenom det och bearbeta det trotts att det är otroligt smärtsamt och jobbigt. Jag blev utnyttjad som barn och bearbetar det idag 14 år senare, för att jag ska kunna ha ett "fungerande" liv, vara tillferds med mig själv och kunna lägga det bakom mig på ett bra sätt, utan att fly från det. För att kunna känna mig hel igen. Det är inte lätt, men du kommer att gå som en vinnare ur det. Det är värt det, tro mig.

Styrke tankar från Norr

Varmaste //...

__________________
Jag tar morgondagen i handen och säger, "kom så går vi".

Johanna.H.

Hej Anni,

Precis som ovanstående skribenter svarat dig så är den smärtsamma process du står inför, trots allt den väg som kommer bära dig genom smärtan. Det handlar inte om att glömma, det kan man aldrig göra tyvärr. Utan det handlar om att lära sig leva med det istället för i det. Det handlar om att släppa fram de känslor du har kring det du upplevt, så att du får möjlighet att ställa alla de frågor som du säkerligen bär på, skrika ut den ilska du känner - allt som du behöver för att du ska slippa bära på detta i ensamhet och tystnad.

Vad skulle krävas för att du skall känna dig trygg att börja berätta för din kurator? Finns det något din kurator kan göra för att det skall kännas tryggare för dig?

vänligaste, Johanna

__________________
Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance.
Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se
eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.

höstvind

Tack för era svar.
Psykfallet: jag har tänkt mycket på det du skrev "Om det hade varit omvänt, att din pojkvän hade blivit våldtagen, oavsett hur länge sen, skulle inte du vilja veta då?". Jag skulle vilja veta, så att jag får en chans att förstå.

Det gör som ont att ni alla svarar att jag måste bearbeta det. Att det är enda vägen. och egentligen så vet jag ju själv att det inte fungerar att skjuta undan. Ni vet, det är nästan så att jag funderar på att göra slut- och vi har inte varit tillsammans länge någon vecka, bara för att det skrämmer mig så mycket, det som hänt. Mitt tidigare förhållande var inte speciellt bra, jag fick panik och insåg att "det här helvettet fortfarande fanns kvar". Men jag pratar med min nya pojkvän, är ärlig och gömmer inte vad jag känner. Han kommer hit nu på lördag eller söndag och det gör mig lite nervös. Han säger att allt ordnar sig, vi tar det som det kommer.

Jag har som tappat förtroendet för henne, min kurator. Eller jag har bestämt mig för att inte tala med henne - väldigt konstig känsla. Det är konstigt, jag vill oftast bara gå därifrån nu när jag kommer in dit. Ändå går jag dit. Det är just det här att jag blir så fruktansvärt arg på henne när hon pratar om det, men jag visar det inte. JAg skulle nog behöva visa henne hur det känns.

__________________
Anni
poesiregn@hotmail.com

psykfallet

hej, bestämde du dig för att sluta prata me din kurator, när du börja vilja skjuta undan alla känslor å tankar kring våldtäkten? (så har det varit för mig) så skrev du att du vill visa henne hur det känns, för dig när hon pratar om våldtäkten, vet inte för min del har det vid vissa tillfällen fungerat att skriva ned allt, å ge på ett papper..
lyckönskningar!