lillasjöjungfrun

Jag vet inte men det känns som om jag blivit utsatt för övergrepp som barn..när jag var bara 2 år eller yngre...minns inte, men det känns som om ända sedan jag föddes kände jag mig våldtagen..har gjort det hela livet av nån konstig anledning....kanske det också bero att jag gick i på skolan hos nunnorna i Italien...
sen så var det också det faktum att mina föräldrar skiljde sig när jag var 2 år..sen levde jag mest dessa 11 år med mamma..jag mötte många människor som behandlade mig illa+mina föräldrar...
jag har hela livet trott att pappa ska förgripa sig på mig (han vet inte om det)..det känns som om han är så hemsk person att han skulle kunna göra det...jag har en känsla att nån förgrep sig på mig och våldtog mig som liten..men självklart minns jag inte...annars skulle jag väl inte gå runt och tro att det ska hända igen?
fast vem? ja..det skulle kunna ha vart både mamma och pappa eller nån helt annan...
det är bara det...att de i min hemska familj brukade säga "oj..så pappa tog hand om dig" och så samma sak om många andra i släkten som ville ta extra hand om mig..jag tyckte att sättet som typ min farmor o.s.v.
lät lite konstigt..lät inte så äkta..jag trodde inte på det..då tänkte jag de som mest värnade om mig de kan ju ha gjort det..nån av de..eftersom alla i släkten bara tycker bra om de...mig har ingen brytt sig om..
det var som om alla andra i släkten/familjen att vad de än sa så var det deras lag...o.s.v.
det var som om vad jag än sa..så var det ingen som stödde mig...
som tur har jag ingen kontakt med nån av de..det finns ingen anledning...
vi har aldrig haft nån bra relation....

lillasjöjungfrun

Jag menar att jag går runt och är rädd, har vart det nu i 22 år..att nån ska förgripa sig på mig..sen har det ju hänt med 2 ggr förra året..så det kanske är därför jag är extra rädd...och så är jag rädd att mina föräldrar+alla andra i släkten ska söka upp mig (ibland är jag det)..att nån av de..speciellt pappa ska våldta mig..drömde om det igår..uschh!
samtidigt om de/han hade velat förgripa sig på mig..varför gå runt å vänta så länge? 22 år? fast sista tillfället vi sågs så skrek han som ett monster åt mig som om jag inte betydde nåt för honom..och gången därefter (ett par månader efter) så log han mot mig och var som vanligt och för honom var allt glömt..jävla skithög! han har alltid vart sån..fast den gången var han värst..ett riktigt hemsk monster..trodde att han skulle våldta mig..
mamma har med liknande humör fast lite annorlunda...
vet inte vem av de som är hemskast..

lillasjöjungfrun

finns det nån mer som tror att det kan ha hänt i barndomen?
vill gärna lyssna..

Anna-Karin

vad jag kan läsa ut av din berättelse är du är är en rädd otrygg tjej som skulle behöva någon att bolla dina tankar mot och som kan guida dig denna fas i livet. Har du hjälp eller funderat på att söka sådan. Vet inte hur gammal du är men tolkade det som 22?? I många komuner är man då fortfarande välkommen till ungdomsmottagningen, kan du ringa dit och höra???

lillasjöjungfrun

ja..det stämmer väl på sätt och vis..
är 22..bra gissat!
jag har vart hos psykolog många år..men lustigt nog har jag aldrig tagit upp detta..vet inte riktigt..trodde att jag bara inbillade mig..därför trodde jag att det var inte så viktigt..det kanske var det..

Anna-Karin

Om det är något som tar upp mycket av din tanke verksamhet så är det viktigt. Jag kan inte alls uttala mig om hurvida du blivit utsatt men när jag läser dina inlägg ´drar jag som sagt slutsatsen att du är rädd och otrygg och för att leva fullt ut så behöver du iaf ta tag i dem känslorna.

Lycka till med din psykolog och bolla lite fram och tillbaks om varför det är så vingligt för dig.

lillasjöjungfrun

ok..ja,precis! jag ska ta upp det..det ligger nog i mitt undermedvetna allt detta..så det nog därför jag inte tänker mycke på det..
vet att det är svårt att tyda eller reda på hur jag blev utsatt o.s.v.
så nej..det blir nog lättare för de som jobbar med det att ta reda på och hjälpa mig med det..
jag ska tag i känslorna med psykologen..tack för alla råd..

Johanna.H.

Hej lillasjöjungfrun!

Jag håller verkligen med Anna-Karin i det hon skriver. Det är viktigt att du pratar ut om dessa tankar med din psykolog. Oavsett om det hänt något eller ej så finns dessa känslor inom dig och då måste de hanteras på något vis.

Din psykolog kommer kunna hjälpa dig att reda i känslorna och bearbeta det du känner så att du kan komma fram till ett avslut coh senare kunna lämna det bakom dig.

Lycka till!

Vänligaste, Johanna

__________________
Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance.
Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se
eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.

lillasjöjungfrun

ok..tack för råden..
ska prata med psykologen om allt och öppna mig om det jag tror hände mig i barndomen..och även för att kunna släppa detta och gå vidare..

Johanna.H.

Hej igen,

Gör det, och tveka inte att skriva igen om du behöver stöd.

Lycka till!

Vänligaste, Johanna

__________________
Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance.
Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se
eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.