Min mamma, insest och planera graviditet.

Området · 2008-04-22, 10:32

Om jag bara visst var jag skulle börja!
Försöker göra de så kort jag kan!

Som liten vart jag utsatt för incest av min morbror, inget fullbordat samlag men allt där i mellan.
Detta var något som jag trängt undan men vid 16års ålder dök allt upp och de blev glas klart vad som hade hänt.
Jag beslutade mig för att skriva ett brev till min mamma där jag förklarade vad som hänt.
Jag lämnade de till henne sedan kom de ingen reaktion... hon gav inte ens en antydan av att hon läst de.
Jag trodde att allt kanske var mitt fel fast jag visste samtidigt att de är aldrig ett barns fel.
4 år senare beslöt jag mig för att söka terapi för att reda ut vad som hade hänt och för att kunna utväklas i samspelet med män då detta till slut vart ett problem, för så fort de började handla om starka känslor för något slutade jag med all fysisk kontakt.
Mitt första mål med terapin var att berätta för mina morföräldrar om vad som hänt för min morbror hade vid de tillfället två små flickor i samma ålder som jag själv var när de hände. Jag ville att någon mer än jag skulle få upp ögonen om devar nått som inte stod rätt till hemma hos dem.
Då jag slutat att besöka dem sedan tidigare pga att min morbror fortfarande taffsade och kom med sexuella inviter när jag belv större och "utväklades".
När jag berättade detta för min mamma sa hon inget utan bara lät mig åka upp till dem.
Mormor reagerade inte alls,vilket jag trodde efter som jag varit som "deras" barn hela tiden medans min morfar började gå på om att vi skulle ringa till honom o förklara att de visst o de ena med de andra. Jag sa då att jag kommer a de själv med honom när jag är mogen för detta!
Väl hemma hos min mamma igen så har hon druckit sig tok full och sitter o gråter på trappen. Hon frågar mig när jag kommer om helvetet har brutit löst nu?! Jag frågar vad hon pratar om och ur henne väller allt som hon blev utsatt för som barn och de visar sig att min morfar utsatt min mamma för övergrepp!! Samt att min morfar i sin tur var utsatt av sin egen mamma...Hon berättar att min pappa inte vet nått om detta och att hon vill ha de så...Så där står jag med inte bara mina egen historia att bära utan nu oxå min mammas.
Allt efter som åren gått har jag hanterat min egen incest och kan öppet prata om den och känner ingen skuld eller skam.
Dock ser jag hur min mamma bryter ner sig själv, hon vill inte prata om de och efter den dagen som hon satt på trappen tappade jag henne...
Men jag orkar inte bära henne orkar inte försöka få henne förstå att hon måste ta tag i sin problem.
Jag vill aldrig att någon ska dö med vetskapen om att de kom undan! Någon gång måst de få betala för sina brott!
Hon skilde sig från min pappa (som alltid haft problem med spriten) och lovade att nu skulle de bli ändring.
Istället så sjönk hon djupare. Tog själv till flaskan (medans pappa som vi all trodde skulle gå ner sig tog ett kliv upp o vart en riktig och närvarande pappa).
Mamma träffar en nya (nej hon vart tillsammans med den man som hon under 2år varit otrogen med som hon berättar för oss men vi får ljuga för henne inför pappa om vart hon varit m.m hon har under deras förhållande varit otrogen väldigt många gånger med många män!)
Med denna nya man dricker hon mer hon gör silikon bröst tatuerar sig har ringar i båda brösten samt mellan benen, OCH berättar de för oss barn.
Låter sex leksaker ligga framme trotts att hon har min minsta lille bror hemma (var 11 när de skildes nu 14)
Hon visar upp sig naken när vi träffas och låter min morfar ta på henne när de badar!! (då är hon oftast jätte full flera av gångerna så blir hon helt utslagen och somnar på gräsmattan, toan m.m sedan vet hon inte vad som hänt) Hon låter även sin nya mans kamrater ta på henne och ha sex med henne.
Ja vist hon är vuxen och får naturligtvis ha de sexliv som hon vill ha men jag förstår att hon får bekräftelse på de enda sätt som hon vet fungerar:
Sex och exponera sig själv.
Jag trodde själv att de var så man vart älskad innan min terapi!

För ett år sedan bröt jag helt med henne jag orkar inte se på hur hon förstör sig själv.
Vi hörs inte alls ibland kan de komma ett arg sms från henne om att jag förstör hennes liv... men jag vet inte hur jag gör de för jag finns ju inte i de längre!

Många sömnlösa nätter ligger jag o gråter o grubblar om min mamma för jag saknar henne så...så som jag gjort under hela min uppväxt.
Jag ville ha en mamma hon vill ha en väninna.
Hon säger saker som:
-" Din morfar har alltid varit den pappa för dig som jag alltid önskade mig"
Men varför gör hon samma sak mot mig då?
Hon berättar för alla om hur duktig hon tycker att jag är men aldrig till mig.

När jag fick reda på att jag hade adhd så berättade jag för mina mamma at de kan vara så att min yngsta bror har de oxå efter som han svårt i skolan fick då till svar att -" de tror jag inte de är bara du med alla dina problem"

Mamma har alltid sagt att jag är så "stark" så de har jag alltid trott!
Tills jag inse r att som liten fick man aldrig gråta för de var en svaghet!
Arbetar fortfarande med att låta mig själv få vara svag att låta andra stött mig när jag har de jobbigt, att låta dem få komma under skinnet.

Oj de här vart långt men iaf!
Nu till kärnan:

Jag o min sambo planerar nu barn.
Jag inser hur mycket jag verkligen skulle behöva min mamma att prata med! Men samtidigt avskyr jag allt som hon står för!
Att bara "glöma" allt och
Men jag vet inte hur jag ska göra de utan att de bli beskyllande!
Försökte flera gånger men till svar får jag saker som:
"-beskyll inte mig för en dålig barndom" hmmm...
Jag har verkiligen en hat kärlek till henne. Jag vill så gärna få vara hennes dotter o krypa upp i hennes knä o bara bli omhändetagen trotts mina 27år.

Hur tar jag de bäst med henne?

Samt är jag ganska osäker på saker som om vi tex skulle få en flicka hur kommer jag att reagera på när min sambo tvättar henne, badar med henne m.m de som skall vara de mest naturliga i hela världen!
De som jag gjorde med min pappa utan att de betyde nått...men vet inte hur jag kommer känna inför mitt eget barn!

Min sambo vet allt detta och är helt införståd med att de kan bli problem och är villig att följa med på ev terapi om de skulle bli nödvändigt!
Men vi bor inte i sverige och är bara hemma var 3 månad för tillfället.

Johanna.H. · 2008-04-22, 10:46

Hej Området,

Vill bara säga att jag läst ditt inlägg och svarar så snart jag kan! (Troligtvis ikväll.)

Vänligaste, Johanna

Sorin · 2008-04-23, 00:14

I väntan på Johannas svar kan jag bara säga att det finns för många hemligheter i er familj. JAg tror inte heller att du får den mamman du längtar efter innan hon verkligen börjar arbeta med det som har hänt.

Din mamma verkar bära på ett dåligt familjearv som honinte haft styrka att bryta. Det verkar som att det är du som har haft den styrkan. Det är du som är hjälten här, som har bestämt att bryta detta arvet genom att sätta ord på det och arbeta sig löst från det. Att vara hjälten är tufft och inte lätt att acceptera för de som inte har haft samma styrka (t.ex. din mor). Du kommer nog att bli en bättre mor än din egen mor, oavsett om du får en pojke eller en flicka.

Området · 2008-04-23, 08:11

Tack.
Jo, men vem vill inte ha en mamma.
Fel av mig o säga men vore hon "borta" så skulle man få sörja sedan gå vidare nu lever jag med ett konstant sorge arbete som aldrig tar slut.
Hoppas oxå att jag bli en bättre och kanske mer insiktfull mamma.
Men jag tror heller inte att de var min mammas tanke att hon skulle bli så.
Under mina 0-8år var min mamma en bullbakande mamma som var framåt och energi full, hon var stark!
Kanske berorde denna styrka på att hon då kunde förskjuta allt o trodde att de skulle kunna gå att börja om på ny kula av sig själv o rena vilja?!
Nu har jag ju bearbetat mina saker men bli ändå livrädd att bli som mamma som en dag inte orkar stå upp för sig själv utanfaller ner och igen blir utnyttjad.
Hon har sagt att hon skulle inte klara av terapi de skulle knäcka henne.. försökt o förklara att de är ju inte henne de skulle knäcka utan de stora fasaden...
Jag vill tillägga att vi är sammanlagt 4 syskon. Jag har dvs 3 små syskon.
Jag kom till av en slump medan de andra är försoningsbarn som mamma så fin sagt de till oss. Min yngsta bror nu 14år har alltid varit "min" från han föddes då mamma som egenföretagare såg till att jag kunde vara hemma mer från skolan för att kunna ta hand om honom..

Trollsa · 2008-04-23, 10:38

Hej! Jag känner att jag vill svara dig. Jag är ingen expert men har varit med om en hel del i livet. Till att börja med tror jag att du måste tillåta dig att sörja. Du kan aldrig få en annan människa att göra som du vill, om denne inte själv vill det. Du har minnen av din starka glada mamma, den mamman som du önskar skulle komma tillbaks. Det är sorgligt att hon inte orkar söka hjälp, att hon förlorat sig själv. Men du måste acceptera hennes val, och tillåta dig att sörja din starka mamma. Hon har försvunnit och det är en stor ledsamhet i dig över det. Du måste acceptera hennes val. Sen när du börjar vara tillfreds med att hon inte finns på det sätt du vill, så kan du försöka hitta någon annan som kan stötta dig i livet. Det kan vara din sambos mamma, en jobbarkompis, en granne eller vem som helst. Men du måste vara redo att släppa in denne i ditt liv. Jag tror att du klarar det. Du verkar så stark. När det gäller att bli mamma så tror jag att du kommer att klara det hur bra som helst. Du är medveten om hur du lidit och hur dina syskon far illa av dina föräldrars beteende.

Du borde kanske söka hjälp för att bearbeta den incest du varit med om. Du kan börja må bättre än du gör idag. Du måste bara få bekräftelse för vad som hänt. Att du önskar att han ska straffas är naturligt. Samtidigt så låter det inte som om du anmält honom. Så då undrar jag, nöjer du dig med vetskapen om vad han gjort och accepterar att han kommit undan? Mycket handlar om att acceptera det förflutna. Man behöver inte gilla det man varit med om, men för att själv må bra behöver man få ett avslut. Inte förrän då kan man helhjärtat gå vidare. De människor som utsatt en behöver man inte tycka om, man kan acceptera att de lever, men inte bry sig om dem.

Jag blir orolig för de små flickor som finns hos din morbror. Utsätter han även dem? Sen oroar det mig att dina småsyskon lever under så dåliga förhållanden som du beskriver. Jag tycker att du ska uppmärksamma socialen om deras hemmiljö. Kanske lämnas det utan åtgärd, men du bör i alla fall försöka. Dina småsyskon hoppas jag att du har kontakt med. Kanske kan du få deras förtroende och lita på att de hör av sig om något jobbigt inträffar. De behöver en vuxen att lita på. Risken är annars att de låtsas som ingenting inför socialen för att skydda mamman.

Så tänker jag om din situation. Det är inte alls säkert att jag skrivit något klokt, men jag försöker i alla fall få dig att se möjligheter till ett lyckligt liv.

Kram,
Trollsa

Området · 2008-04-23, 13:56

Tack för ditt svar!
Jag har själv gått igenom min incest och bearbetat den så långt de går, är som sagt bara orolig för hur den kan påverka mig ifall att jag får barn. Hur den kan komma o belysa min moders roll.
Kommer jag bli otroligt kontrolerande, höns mamma...
Visst är detta säkert frågor som många som planerar barn ställer sig!
Men de gör mig orolig...mest över hur jag kommer se andra män men då framför allt min sambo med barnet.
Dumt ja kanske men de är ändå frågor som gnager.
Nej jag har inte anmält min morbror jag vet att han är medveten om att jag minns o kommer ihåg allt han gjorde då min mormor när han väntade sitt 5 barn sagt till honom ganska så argt att -" jag hoppas du inte gör mot dina som du gjorde mot *******"
Till svar hade hon fått att han trodde att jag var för liten för att komma ihåg de! Han har tidigare försökt ta sitt liv så ja jag vet inte...vill inte att barnen skall blir utan pappa för att jag skulle ha min rätt!
Samtidigt som jag funderat på de så många gånger att anmäla honom så orkar jag inte... jag måste oxå få leva utan att vara mamma åt mina 3 små syskon och min 5 kusiner som jag var fram tills dessa att jag flyttade.
Jag skulle gå genom eld för dem men jag måste oxå får rätt att få tas hand om.
Jag o mina syskon har en riktigt fin kontakt o pratar flera gånger i veckan.
Jag har berättat för de min bror 25 och syster 21 vad som hänt med våran morbror (min syster berättade att han försökt att kyssa henne som mindre.. då hade han redan fått sina första två tjejer)
Men jag är noga med att de ska inte behöva bära de som jag vart utsatt för utan jag vill att de skall veta.
För de finns allt för många "hemligheter" och jag tänker inte lägga locket på om dem!
Jag har kontaktat socialen men så som de alltid varit är vi en "fin" familj utåt. Vi har de bra ställt och lever i ett bra område samt mamma är drivande i div föreningar m.m. (så mamma är fortfarande "stark" men vänt de till andra än till sina barn och nära) De ser inte hur familjen går sönder innifrån. Tyvärr =(

Tack för att du svarade...de värmde!!
(även om mitt vart lite hipp som happ...men de är ju svårt att få ihop känslor i ord!)

Johanna.H. · 2008-04-24, 20:29

Hej Området,

Ursäkta att mitt svar dröjt. Såg att du fått flera bra svar av andra, och jag håller med dom helt och hållet i det de säger.

Precis som Trollsa skriver så tycker jag att du bör söka terapi, igen, för att ta hand om just känslorna kring din mamma och hennes val, samt din oro inför din blivande modersroll. En VIKTIG sak som jag vill att du skall tänka på när du oroar dig över om du också skall falla, är att din mamma levde i förnekelse då du var 0-8 år - därav styrkan. Hon insåg ju först senare omfånget av vad hon varit utsatt för, och därför rasade hon. Du har ju å andra sidan redan bearbetat det du varit med om och därför kan du inte falla på samma vis som hon gjorde. Du har, precis som Sorin sa, brutit dig loss och lagt av dig skulden och skammen. Känn dig trygg i det. Du har även rätt i att det troligtvis kommer att bli mycket omtumlande för dig när du blir mamma, med all oro som det innebär, både av naturliga skäl och av anledning av det du varit med om. Jag tycker också av denna anledning att du skall ha en trygg kontakt att stötta dig i detta.

Du har klarat av så mycket, Området, och du kommer således även att klara av detta. jag förstår verkligen din oro och sorg över att din mamma inte orkat, men lita på att din styrka kommer bära dig igenom även detta.

Om du bor i Göteborg med omnejd så får du gärna höra av dig till mig. Jag tar emot nya klienter just nu. (erbjuder även telefonterapi om du känner att detta kan vara ett alternativ pga geografin)

Ta hand om dig!

Vänligaste, Johanna

2008-04-22, 10:32	#1 (permalink)
Området Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 3 Krediter: 37	Min mamma, insest och planera graviditet. Om jag bara visst var jag skulle börja! Försöker göra de så kort jag kan! Som liten vart jag utsatt för incest av min morbror, inget fullbordat samlag men allt där i mellan. Detta var något som jag trängt undan men vid 16års ålder dök allt upp och de blev glas klart vad som hade hänt. Jag beslutade mig för att skriva ett brev till min mamma där jag förklarade vad som hänt. Jag lämnade de till henne sedan kom de ingen reaktion... hon gav inte ens en antydan av att hon läst de. Jag trodde att allt kanske var mitt fel fast jag visste samtidigt att de är aldrig ett barns fel. 4 år senare beslöt jag mig för att söka terapi för att reda ut vad som hade hänt och för att kunna utväklas i samspelet med män då detta till slut vart ett problem, för så fort de började handla om starka känslor för något slutade jag med all fysisk kontakt. Mitt första mål med terapin var att berätta för mina morföräldrar om vad som hänt för min morbror hade vid de tillfället två små flickor i samma ålder som jag själv var när de hände. Jag ville att någon mer än jag skulle få upp ögonen om devar nått som inte stod rätt till hemma hos dem. Då jag slutat att besöka dem sedan tidigare pga att min morbror fortfarande taffsade och kom med sexuella inviter när jag belv större och "utväklades". När jag berättade detta för min mamma sa hon inget utan bara lät mig åka upp till dem. Mormor reagerade inte alls,vilket jag trodde efter som jag varit som "deras" barn hela tiden medans min morfar började gå på om att vi skulle ringa till honom o förklara att de visst o de ena med de andra. Jag sa då att jag kommer a de själv med honom när jag är mogen för detta! Väl hemma hos min mamma igen så har hon druckit sig tok full och sitter o gråter på trappen. Hon frågar mig när jag kommer om helvetet har brutit löst nu?! Jag frågar vad hon pratar om och ur henne väller allt som hon blev utsatt för som barn och de visar sig att min morfar utsatt min mamma för övergrepp!! Samt att min morfar i sin tur var utsatt av sin egen mamma...Hon berättar att min pappa inte vet nått om detta och att hon vill ha de så...Så där står jag med inte bara mina egen historia att bära utan nu oxå min mammas. Allt efter som åren gått har jag hanterat min egen incest och kan öppet prata om den och känner ingen skuld eller skam. Dock ser jag hur min mamma bryter ner sig själv, hon vill inte prata om de och efter den dagen som hon satt på trappen tappade jag henne... Men jag orkar inte bära henne orkar inte försöka få henne förstå att hon måste ta tag i sin problem. Jag vill aldrig att någon ska dö med vetskapen om att de kom undan! Någon gång måst de få betala för sina brott! Hon skilde sig från min pappa (som alltid haft problem med spriten) och lovade att nu skulle de bli ändring. Istället så sjönk hon djupare. Tog själv till flaskan (medans pappa som vi all trodde skulle gå ner sig tog ett kliv upp o vart en riktig och närvarande pappa). Mamma träffar en nya (nej hon vart tillsammans med den man som hon under 2år varit otrogen med som hon berättar för oss men vi får ljuga för henne inför pappa om vart hon varit m.m hon har under deras förhållande varit otrogen väldigt många gånger med många män!) Med denna nya man dricker hon mer hon gör silikon bröst tatuerar sig har ringar i båda brösten samt mellan benen, OCH berättar de för oss barn. Låter sex leksaker ligga framme trotts att hon har min minsta lille bror hemma (var 11 när de skildes nu 14) Hon visar upp sig naken när vi träffas och låter min morfar ta på henne när de badar!! (då är hon oftast jätte full flera av gångerna så blir hon helt utslagen och somnar på gräsmattan, toan m.m sedan vet hon inte vad som hänt) Hon låter även sin nya mans kamrater ta på henne och ha sex med henne. Ja vist hon är vuxen och får naturligtvis ha de sexliv som hon vill ha men jag förstår att hon får bekräftelse på de enda sätt som hon vet fungerar: Sex och exponera sig själv. Jag trodde själv att de var så man vart älskad innan min terapi! För ett år sedan bröt jag helt med henne jag orkar inte se på hur hon förstör sig själv. Vi hörs inte alls ibland kan de komma ett arg sms från henne om att jag förstör hennes liv... men jag vet inte hur jag gör de för jag finns ju inte i de längre! Många sömnlösa nätter ligger jag o gråter o grubblar om min mamma för jag saknar henne så...så som jag gjort under hela min uppväxt. Jag ville ha en mamma hon vill ha en väninna. Hon säger saker som: -" Din morfar har alltid varit den pappa för dig som jag alltid önskade mig" Men varför gör hon samma sak mot mig då? Hon berättar för alla om hur duktig hon tycker att jag är men aldrig till mig. När jag fick reda på att jag hade adhd så berättade jag för mina mamma at de kan vara så att min yngsta bror har de oxå efter som han svårt i skolan fick då till svar att -" de tror jag inte de är bara du med alla dina problem" Mamma har alltid sagt att jag är så "stark" så de har jag alltid trott! Tills jag inse r att som liten fick man aldrig gråta för de var en svaghet! Arbetar fortfarande med att låta mig själv få vara svag att låta andra stött mig när jag har de jobbigt, att låta dem få komma under skinnet. Oj de här vart långt men iaf! Nu till kärnan: Jag o min sambo planerar nu barn. Jag inser hur mycket jag verkligen skulle behöva min mamma att prata med! Men samtidigt avskyr jag allt som hon står för! Att bara "glöma" allt och Men jag vet inte hur jag ska göra de utan att de bli beskyllande! Försökte flera gånger men till svar får jag saker som: "-beskyll inte mig för en dålig barndom" hmmm... Jag har verkiligen en hat kärlek till henne. Jag vill så gärna få vara hennes dotter o krypa upp i hennes knä o bara bli omhändetagen trotts mina 27år. Hur tar jag de bäst med henne? Samt är jag ganska osäker på saker som om vi tex skulle få en flicka hur kommer jag att reagera på när min sambo tvättar henne, badar med henne m.m de som skall vara de mest naturliga i hela världen! De som jag gjorde med min pappa utan att de betyde nått...men vet inte hur jag kommer känna inför mitt eget barn! Min sambo vet allt detta och är helt införståd med att de kan bli problem och är villig att följa med på ev terapi om de skulle bli nödvändigt! Men vi bor inte i sverige och är bara hemma var 3 månad för tillfället.

2008-04-22, 10:46	#2 (permalink)
Johanna.H. Expert Guldmedlem Reg.datum: Aug 2007 Inlägg: 191 Krediter: 666	Hej Området, Vill bara säga att jag läst ditt inlägg och svarar så snart jag kan! (Troligtvis ikväll.) Vänligaste, Johanna __________________ Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance. Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.

2008-04-23, 00:14	#3 (permalink)
Sorin Expert Platinamedlem Reg.datum: Aug 2006 Inlägg: 940 Krediter: 2 989	I väntan på Johannas svar kan jag bara säga att det finns för många hemligheter i er familj. JAg tror inte heller att du får den mamman du längtar efter innan hon verkligen börjar arbeta med det som har hänt. Din mamma verkar bära på ett dåligt familjearv som honinte haft styrka att bryta. Det verkar som att det är du som har haft den styrkan. Det är du som är hjälten här, som har bestämt att bryta detta arvet genom att sätta ord på det och arbeta sig löst från det. Att vara hjälten är tufft och inte lätt att acceptera för de som inte har haft samma styrka (t.ex. din mor). Du kommer nog att bli en bättre mor än din egen mor, oavsett om du får en pojke eller en flicka. __________________ Vill du boka en samtalstid med Sorin? Kontakta honom på 070-2514641 eller sorin@comunicera.se Mer om Sorin på: http://www.comunicera.se/text/sorin_besk http://www.metrobloggen.se/realmen

2008-04-23, 10:38	#5 (permalink)
Trollsa Senior Member Platinamedlem Reg.datum: Oct 2007 Inlägg: 618 Krediter: 1 951	Hej! Jag känner att jag vill svara dig. Jag är ingen expert men har varit med om en hel del i livet. Till att börja med tror jag att du måste tillåta dig att sörja. Du kan aldrig få en annan människa att göra som du vill, om denne inte själv vill det. Du har minnen av din starka glada mamma, den mamman som du önskar skulle komma tillbaks. Det är sorgligt att hon inte orkar söka hjälp, att hon förlorat sig själv. Men du måste acceptera hennes val, och tillåta dig att sörja din starka mamma. Hon har försvunnit och det är en stor ledsamhet i dig över det. Du måste acceptera hennes val. Sen när du börjar vara tillfreds med att hon inte finns på det sätt du vill, så kan du försöka hitta någon annan som kan stötta dig i livet. Det kan vara din sambos mamma, en jobbarkompis, en granne eller vem som helst. Men du måste vara redo att släppa in denne i ditt liv. Jag tror att du klarar det. Du verkar så stark. När det gäller att bli mamma så tror jag att du kommer att klara det hur bra som helst. Du är medveten om hur du lidit och hur dina syskon far illa av dina föräldrars beteende. Du borde kanske söka hjälp för att bearbeta den incest du varit med om. Du kan börja må bättre än du gör idag. Du måste bara få bekräftelse för vad som hänt. Att du önskar att han ska straffas är naturligt. Samtidigt så låter det inte som om du anmält honom. Så då undrar jag, nöjer du dig med vetskapen om vad han gjort och accepterar att han kommit undan? Mycket handlar om att acceptera det förflutna. Man behöver inte gilla det man varit med om, men för att själv må bra behöver man få ett avslut. Inte förrän då kan man helhjärtat gå vidare. De människor som utsatt en behöver man inte tycka om, man kan acceptera att de lever, men inte bry sig om dem. Jag blir orolig för de små flickor som finns hos din morbror. Utsätter han även dem? Sen oroar det mig att dina småsyskon lever under så dåliga förhållanden som du beskriver. Jag tycker att du ska uppmärksamma socialen om deras hemmiljö. Kanske lämnas det utan åtgärd, men du bör i alla fall försöka. Dina småsyskon hoppas jag att du har kontakt med. Kanske kan du få deras förtroende och lita på att de hör av sig om något jobbigt inträffar. De behöver en vuxen att lita på. Risken är annars att de låtsas som ingenting inför socialen för att skydda mamman. Så tänker jag om din situation. Det är inte alls säkert att jag skrivit något klokt, men jag försöker i alla fall få dig att se möjligheter till ett lyckligt liv. Kram, Trollsa __________________ Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera. (Graham Greene 1904-1991)

2008-04-24, 20:29	#7 (permalink)
Johanna.H. Expert Guldmedlem Reg.datum: Aug 2007 Inlägg: 191 Krediter: 666	Hej Området, Ursäkta att mitt svar dröjt. Såg att du fått flera bra svar av andra, och jag håller med dom helt och hållet i det de säger. Precis som Trollsa skriver så tycker jag att du bör söka terapi, igen, för att ta hand om just känslorna kring din mamma och hennes val, samt din oro inför din blivande modersroll. En VIKTIG sak som jag vill att du skall tänka på när du oroar dig över om du också skall falla, är att din mamma levde i förnekelse då du var 0-8 år - därav styrkan. Hon insåg ju först senare omfånget av vad hon varit utsatt för, och därför rasade hon. Du har ju å andra sidan redan bearbetat det du varit med om och därför kan du inte falla på samma vis som hon gjorde. Du har, precis som Sorin sa, brutit dig loss och lagt av dig skulden och skammen. Känn dig trygg i det. Du har även rätt i att det troligtvis kommer att bli mycket omtumlande för dig när du blir mamma, med all oro som det innebär, både av naturliga skäl och av anledning av det du varit med om. Jag tycker också av denna anledning att du skall ha en trygg kontakt att stötta dig i detta. Du har klarat av så mycket, Området, och du kommer således även att klara av detta. jag förstår verkligen din oro och sorg över att din mamma inte orkat, men lita på att din styrka kommer bära dig igenom även detta. Om du bor i Göteborg med omnejd så får du gärna höra av dig till mig. Jag tar emot nya klienter just nu. (erbjuder även telefonterapi om du känner att detta kan vara ett alternativ pga geografin) Ta hand om dig! Vänligaste, Johanna __________________ Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance. Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.

2008-04-23, 08:11	#4 (permalink)
Området Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 3 Krediter: 37	Tack. Jo, men vem vill inte ha en mamma. Fel av mig o säga men vore hon "borta" så skulle man få sörja sedan gå vidare nu lever jag med ett konstant sorge arbete som aldrig tar slut. Hoppas oxå att jag bli en bättre och kanske mer insiktfull mamma. Men jag tror heller inte att de var min mammas tanke att hon skulle bli så. Under mina 0-8år var min mamma en bullbakande mamma som var framåt och energi full, hon var stark! Kanske berorde denna styrka på att hon då kunde förskjuta allt o trodde att de skulle kunna gå att börja om på ny kula av sig själv o rena vilja?! Nu har jag ju bearbetat mina saker men bli ändå livrädd att bli som mamma som en dag inte orkar stå upp för sig själv utanfaller ner och igen blir utnyttjad. Hon har sagt att hon skulle inte klara av terapi de skulle knäcka henne.. försökt o förklara att de är ju inte henne de skulle knäcka utan de stora fasaden... Jag vill tillägga att vi är sammanlagt 4 syskon. Jag har dvs 3 små syskon. Jag kom till av en slump medan de andra är försoningsbarn som mamma så fin sagt de till oss. Min yngsta bror nu 14år har alltid varit "min" från han föddes då mamma som egenföretagare såg till att jag kunde vara hemma mer från skolan för att kunna ta hand om honom..

2008-04-23, 13:56	#6 (permalink)
Området Junior Member Nykomling Reg.datum: Apr 2008 Inlägg: 3 Krediter: 37	Tack för ditt svar! Jag har själv gått igenom min incest och bearbetat den så långt de går, är som sagt bara orolig för hur den kan påverka mig ifall att jag får barn. Hur den kan komma o belysa min moders roll. Kommer jag bli otroligt kontrolerande, höns mamma... Visst är detta säkert frågor som många som planerar barn ställer sig! Men de gör mig orolig...mest över hur jag kommer se andra män men då framför allt min sambo med barnet. Dumt ja kanske men de är ändå frågor som gnager. Nej jag har inte anmält min morbror jag vet att han är medveten om att jag minns o kommer ihåg allt han gjorde då min mormor när han väntade sitt 5 barn sagt till honom ganska så argt att -" jag hoppas du inte gör mot dina som du gjorde mot *******" Till svar hade hon fått att han trodde att jag var för liten för att komma ihåg de! Han har tidigare försökt ta sitt liv så ja jag vet inte...vill inte att barnen skall blir utan pappa för att jag skulle ha min rätt! Samtidigt som jag funderat på de så många gånger att anmäla honom så orkar jag inte... jag måste oxå få leva utan att vara mamma åt mina 3 små syskon och min 5 kusiner som jag var fram tills dessa att jag flyttade. Jag skulle gå genom eld för dem men jag måste oxå får rätt att få tas hand om. Jag o mina syskon har en riktigt fin kontakt o pratar flera gånger i veckan. Jag har berättat för de min bror 25 och syster 21 vad som hänt med våran morbror (min syster berättade att han försökt att kyssa henne som mindre.. då hade han redan fått sina första två tjejer) Men jag är noga med att de ska inte behöva bära de som jag vart utsatt för utan jag vill att de skall veta. För de finns allt för många "hemligheter" och jag tänker inte lägga locket på om dem! Jag har kontaktat socialen men så som de alltid varit är vi en "fin" familj utåt. Vi har de bra ställt och lever i ett bra område samt mamma är drivande i div föreningar m.m. (så mamma är fortfarande "stark" men vänt de till andra än till sina barn och nära) De ser inte hur familjen går sönder innifrån. Tyvärr =( Tack för att du svarade...de värmde!! (även om mitt vart lite hipp som happ...men de är ju svårt att få ihop känslor i ord!)

Ämnesverktyg
Visa utskriftsvänlig version E-posta den här sidan
Visningsalternativ
Linjär visning Växla till hybrid-visning Växla till trådad visning