Ängla80

Jag hade väl vart tillsammans med min kille som vi kan kalla Johan i ungefär ett halvår när jag träffade hans kusin som vi kan kalla Adam som då var 27 för första gången. Adam var en sån kille som kunde få vilken tjej han ville, och oftast blev det krossade hjärtan.

Johan berättade redan innan jag träffade Adam att han var en riktig player, men att man verkligen kunde lita på honom till 100% och att han alltid ställde upp. Även om Adam var en riktig player, så var han otroligt snygg och vältränad och tatuerad och även jag hade svårt att ta blicken ifrån honom. Tydligen hade Johan märkt det vid ett tillfälle på en fest som vi alla 3 var på. Johan var full och asförbannad och drog därifrån även om jag bedyrade all min kärlek till honom och självklart kunde jag gett fan i att titta. Eller råglo som Johan hävdade.

Adam märkte på en gång att jag blev ledsen och kom genast fram -Min kusin är en jävla idiot, hasplade han ur sig. -Kom så går vi ut och sätter oss sa han och ledde ut mig. Det var mitt i sommaren så det var svalt och skönt ute. Vi satte oss ner och Adam strök bort mitt hår från ansiktet. -Camilla du är för snygg för Johan, har du inte fattat det än?
-Va? jag kände mig lite förvirrad och en aning onykter.
- Du är nog fan det snyggaste och sexigaste jag någonsin sett och det är jävligt svårt att hålla fingrarna borta, fortsatte han. (fortfarande minns jag nästan varje ord i detalj, varje beröring, varje hårdhänt tag är det inte konstigt? borde jag inte förtränga?)

Den första kyssen var öm och fin, dock blev jag väldigt överrumplad. Och jag sa åt honom att sluta. Blicken jag fick var iskall och hans mörka ögon såg alldeles svarta ut. Med ens insåg jag att vi satt en bra bit bort från festen, jag visste inte ens vart vi var...tydligen hade han lett in mig i skogen, bort från festen. Jag blev livrädd, och försökte resa mig upp.

-Allt jag ville var att du skulle besvara kyssen, väste han fram och tryckte ner mig.
Jag sa till honom att jag älskade Johan, jag sa att jag inte ville...-tror du jag bryr mig om den där jävla tönten, frågade han och hånlog. Jag minns fortfarande allt i detalj vad han gjorde med mig och hur fruktansvärt ont det gjorde. De där ögonen drömmer jag fortfarande mardrömmar om. Jag hade en kort jävla kjol på mig...varför hade jag en kort jävla kjol? Varför var jag så utmanande klädd? Ville jag att något skulle hända? Var det för Adams skull som jag tog på mig sexigare kläder? Fan vad jag har ältat. Jag älskade ju Johan, eller? När jag skrek, sa han att han skulle döda mig. Han hade en kniv i fickan den var inte speciellt stor, det var allt jag minns. Han berättade dock att den hade gjort stor skada förut. Jag minns inte hur länge han satt på mig innan han trängde in i mig, det kändes som evigheter, och det kändes som evigheter innan han var klar. Han sa att ju mer jag stretade emot desto mer upphetsad blev han. När han var klar sa han något i stil med att -Det här gör jag gärna om. och att jag aldrig skulle kunna fly från honom, vart jag än tog vägen, vad som än hände skulle han alltid hitta mig. Jag anmälde aldrig, jag var verkligen livrädd.

Adam berättade tydligen för Johan att vi hade haft sex, att jag då försökte förklara att Adam våldtagit mig, trodde han inte på. Johan sa att han aldrig mer ville se mig. Det började gå rykten om mig, vilken jävla hora jag var. Jag flyttade därifrån, jag orkade inte.

Några månader senare visade det sig att han våldtagit en annan tjej, som anmälde honom...han åkte dit och berättade även att han våldtagit mig. Under den här tiden gick han på droger vilket han "skyllde" båda våldtäkterna på. Men vad jag med 110% säkerhet vet, så hade han inte tagit något den kvällen han våldtog mig.

Johan bad mig om ursäkt och sa att han fortfarande älskade mig. Jag godtog inte ursäkten...

Adam är för några månader sedan släppt, och har väl tydligen blivit en "ängel" i fängelset. För två veckor sedan hade han ringt min mobil och talat in på min mobilsvarare och sagt att han vill träffa mig, dock inte själv utan tillsammans med folk. Jag bytte nummer och har sen inte hört något från honom.

Men orden minns jag fortfarande från den sommarkvällen - Du kommer aldrig kunna fly från mig.

Ängla80

Såg nu att det kanske inte går att svara på inlägget, folk kanske inte vet vad jag undrar över...saken är den att jag nyligen träffat en ny kille vi är väl fortfarande på dejtingstadiet, ska jag berätta om det här, eller låta det vara? På något konstigt sätt tror jag att det här skulle kunna förstöra ganska mycket i vårt förhållande om jag berättade, är väl kanske inget man bör kasta i ansiktet på någon? Inte såhär tidigt?

Mariiqa W

Hej,

Av ditt första inlägg så vill jag säga att jag tycker att det är starkt gjort av dig att bryta kontakten med dem bägge. Jag tror inte att du behöver fly, du frigör dig och går vidare.

Har du någon som du kan prata med om det här? Även fast du verkar vara en jättestark tjej, så tror jag att du behöver hjälp med att bearbeta det som hände.

Och angående din nya dejt, så tycker jag att du ska känna efter vad som känns bra för dig. Jag tror att du känner själv vad som känns rätt och bra att göra.

Lycka till!

Hälsningar,
Mariiqa

__________________
*

Johanna.H.

Hej Ängla80,

Precis som Mariiqa W skriver så kan bara Du känna när det är rätt att prata om detta.

Var inte tyst om du inte känner att du vill det, dock. Du har ingenting att skämmas över. Om din partner har svårt att hantera det så får ni diskutera hur ni skall kunna stötta varandra i det, men du skall inte gå och bära på något sådant här i ensamhet i en relation, om du inte känner att det är vad du vill. Det viktigaste är att du nu bejakar DINA behov och känslor eftersom det var dessa som kränktes i stor utsträckning då han våldtog dig. Det är jätteviktigt för din självkänsla och för din process att du tänker på att bejaka dina egna behov.

Precis som Mariiqa frågade så undrar även jag om du fått stöd i att bearbeta detta?

Vänligaste, Johanna

__________________
Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance.
Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se
eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.

Ängla80

tack så jättemkt för ditt svar. Vill egentligen berätta men det tar verkligen emot. Vet faktiskt inte varför. Tycker dock att dne här killen har blivit lite konstig de senaste dagarna, så kanske har han fått reda på det från annat håll...jo jag har pratat med en terapeft eller kurator eller vad dt nu heter...

Ängla80

har pratat med en kurator tror jag det var eller en terapeft...tycker verkligen att det tar emot att säga något till honom...iaf nu, men tycker att han har börjat bete sig lite konstigt de senaste dagarna...undviker mig? så det kan hända att han fått reda på det av någon annan. Han är kusin till en av mina kompisar som vet om det

Johanna.H.

Hej Ängla80,

Jag förstår. Jag tycker att du skall prata med honom. ÄR det så att han undviker dig för att han fått veta något så är han definitivt inte lämpad att jobba med dig med de här frågorna i alla fall. Den erfarenheten som jag har av klienter som mött oförstående terapeuter/psykologer/kuratorer är just att de gärna undviker att prata om just "det" - trots att klienten faktiskt känner ett behov av att ventilera de sakerna. Det är extremt viktigt att man blir sedd och bekräftad i sitt behov av att ventilera allt som rör övergreppet om man har det.

Om du skulle vara intresserad av att börja i kognitiv terapi så tar jag emot nya klienter just nu. Jag erbjuder såväl terapi i terapirummet som per telefon.

Vänligaste, Johanna

__________________
Johanna är utbildad Master Powerthinking med kognitiv inriktning. Hon är också tränad i EMDR och en typ av hypnos som kallas powertrance.
Vill du prata mer med Johanna? Du kan kontakta henne på: johanna.h@comunicera.se
eller på 0709-689296. Johanna erbjuder även telefonterapi.

Ängla80

Hej johanna, såg att jag var väldigt otydlig...var lite trött när jag skrev. Nä terapeften jag har är jättebra, är en hon. Hade en manlig terapeft innan, men kändes inge bra. DEn som har blivit konstig, är killen jag träffat...han har börjat undvika mig han är kusin till en av mina kompisar, så tror han kan ha fått reda på det därifrån.

jossan88

Jag tror det är viktigt att man bearbetar det som våldtäkten m t.ex. psykolog för att kunna gå vidare. Jag tycker att om det här är ett förhållande du vill satsa seriöst på, är det viktigt att våga berätta eftersom dina erfarenheter kan göra att det är svårt m närhet osv (så är det iaf för mej)

och du..

Kroppen minns våldtäkten & det är viktigt att lyssna på sin kropp & ta långsamma steg framåt i ett nytt förhållande, t.ex. hålla handen typ en månad i början osv för att komma över våldtäkten, så sa min psykolog till mej.

Kram

-Lillan-

Ja, inte är det lätt att veta hur man ska berätta i en relation.
Personligen var jag med om en våldtäkt för 10 årsedan, som jag bara skickat under mattan i massa år. Gick i början till en psykolog, och kände mej bättre, men förra hösten kom det över mej igen. Klarade inte av närhet eller sex, blev nästan "kall", lite kompis aktig mot min partner. Ju mer min kille krävde sex av mej, desto värre kändes allt. Ibland ställde jag upp bara för att jag trodde att jag skulle förlora honom annars, men konsekvensen blev att jag mådde ännu sämre och att varje sex-tillfälle slutade med att jag grät krokodiltårar.
Tog ett par månader innan jag vågade berätta för honom vad jag varit med om, hade aldrig sagt det till någon jag varit tillsammans med förut.
Tydligen så klarade han inte av situationen eller att finnas vid min sida när det behövdes som mest, då han började söka bekräftelse på andra håll. (Tilläggas kan ju att denna kille hade ett oerhört bekräftelsebehov, annars var han inte värd något i sina egna ögon.)

Saker blev värre och värre, jag kunde inte lösa min situaton, samtidigt som jag blev helt desperat av att inte förlora honom. Han svek mej mer och mer, ljög, bedrog, och jag mådde sämre och sämre.
Tills jag en dag fick hjälp, jag pratade ut med en person som kunde få mej att förstå och räta ut saker. Han fick mej att förstå att jag var tvungen att ta mej själv på allvar, att vad jag känner och behöver var viktigast.

Nu har jag dumpat killen, flyttat ifrån honom och börjat tänka på bara mej och mina behov. Visst är det jobbigt, visst är saknaden stor, men jag tänker på mej själv nu, för det gör ingen annan!

Jag kan även relatera till tidigare förhållanden då jag inte sagt något om våldtäkten till dem jag varit tillsammans med. Jag har efter ett tag tappat intresset för sex, kan inte förklara varför och gör slut så jag slipper berätta (och erkänna för mej själv för den delen). Har nog egentligen helt ärligt inte kunnat njuta av sex på riktigt, då jag hela tiden vart mån om att killen ska ha det bra, mej själv har jag skitit i. Och så ska det ju givetvis inte vara eller kännas.
Tror att det ligger mkt mer saker till grund för allt detta oxå, inte bara våldtäkten, men visst har det gjort stor skada. Det märker jag nu 10 år senare av förnekelse till allt.

Gör vad du känner är rätt. Jag vet inte om jag i nästa relation kommer vara så ärlig, då att varken berätta eller inte, inte ledit till något gott för mej, snarare ännu mer bekymmer. Jag litar ännu mindre på någon nu, då ännu mer förtroende har svikits och använts emot mej i en mycket ful separation. Så egentligen kan jag inte ge dej något råd, bara visa att jag varit i samma sits, och förstår vad du menar och hur du känner inför allt...