Bincan

Hej!
Nu var det länge sedan jag var här. Jag har sedan 2004 då jag dansade rakt in i väggen pga både att min pappa började sin dödskamp och jag misste min tjänst på jobbet kämpat med varför jag reagerar och mår som som jag mår. Jag insåg till sist att jag hade ett beteende som visar på att jag varit utsatt för någon form av övergrepp i min barndom. Jag har tidigare skrivit om det här på Comunicera men jag skall här försöka få ihop en sammanfattande bild utav vad som skett.
Redan i 6 års åldern så utsatte jag mig för mashocistisk onani då jag tog med mig hammare i sängen och slog på mig själv. Jag ritade med röd tusch mellan benen på mina dockor. Jag rös när min pappa strök håret bakom örat på mig. Jag hatade honom. Problemet är att jag har absolut inga minnen av övergrepp. Bara dessa minnen och hur jag mått. Att smyga in hos föräldrarna mitt i natten för jag var rädd. Min mamma tyckte jag skulle ligga på min pappas sida. Ville inte ligga där för han var ju fienden.
Har hela mitt liv varit rädd. Fick tvinga mig att göra saker. Var fullt fokuserad på mig själv och vad andra skulle tycka. Rädd för att gå till kiosken och köpa en tidning. Rodnade. Alla måste ju se mig och hur rädd jag var.
Åren gick och jag blev oerhört sexuellt aktiv. Ville bara ha sex. Relationer förstod jag mig inte på. Kände mig bara instängd. Samtidigt så njöt jag inte utav sex. Fick inte till det mer än när det liknade mer mashocistisk variant. (F...n vad svårt det är att stava till maschocistisk...). men att be om något sådant är inte lätt. Pinsamt. Jag har oxå haft ett beteende som man kallar för sexmissbrukare, fast jag vill nog mer kalla det för relationsmissbruk. Efter tv-programmet med Ulrika Johansson så insåg jag att detta stämde in på mig oxå.
Min familj var heller inte lätt att leva i. Min pappa pratade ibland om företagshemligheter. Då sa han oxå att detta fick vi minsann inte berätta för någon. Då han gjorde det så kändes det som om hela magen var ett öppet sår där han körde in en stor kniv o körde runt. Jag kände mig alltid oerhört skyldig så jag blev nästan svimmfärdig. Samma känsla har följt mig upp i vuxen ålder. Idag är jag 46 (och vuxen kämpar jag fortfarande med att bli...). Jag var oxå utsatt för ett våldtäcktsförsök när jag var 14 år. Detta skedde på Gran Canaria samma dag min pappa fyllde 50 och vi skulle ha fest på kvällen. Jag berättade inte detta för någon för jag tyckte inte att det var så allvarligt då inget hänt. Ville inte att mina föräldrar skulle åka hem samtidigt som vi barn. De skulle ju stanna en vecka till. Fan vad man tar ansvar för sina föräldrar som varande barn!!! Jag berättade senare för min mamma vad jag varit utsatt för och hon tyckte det var fruktansvärt men vi gick aldrig för att söka hjälp. Det var nog ingen i familjen som hade begrepp om att detta kunde skada mig för framtiden och året var 1975.
Nu till det som fick mig att fundera på detta med övergrepp i barndommen. I samband med min pappas dödskamp och att jag gick i väggen så bröts mitt väl uppbyggda självförtroende ner och någon självkänsla har jag aldrig haft. Jag var svinrädd. Hade en massa fysiska besvär så som hjärtklappning, yrselanfall, sömnproblem och värst av allt var mina synrubbningar. Men jag envisades med att gå till jobbet. Så småning om fick jag en ny tjänst och min pappa gick bort. Då jag fick det beskedet så flög en tanke genom min hjärna som fått mig att fundera många gånger. Helt ocensurerat så var tanken 'Och nu kan han inte skada mig mer'. Jag har ju inga minnen från att det skett något sådant. Han älskade ju mig liksom mina äldre syskon.

Mina frågor är kan någon som mår illa utav att se våldtäkter och övergrepp ha gjort det mot sitt barn?
Kan jag som barn fullständigt förträngt sådana händelser?

Vår familj var en vanlig småborgerlig familj utan misshandel o alkoholrelaterade problem.
Vår pappa var oerhört dominerande i familjen. Hans känslomässiga tillstånd var det som var viktigt och han gav alltid uttryck över vad han kände. En riktig gammal patriark. Äldste sonen i en läkarfamilj. Min mamma var hemmafru.

Idag har jag hanterat det mesta av mina skador jag har. Men som sagt frågan som dyker upp är om något kan ha hänt? Finns det något sätt att ta reda på det? Inte för om jag vet om det skulle göra någon skillnad men självklart så är jag nyfiken oxå.

Nej nu är klockan sent på kvällen. Skickar en kram till alla er här på forumet. Ni är underbara och värda så mycket.

Kramar Bincan

__________________
Min väg är alltid upp, upp, upp
Ingen får stå på mig

Jonas

Hej Bincan

Tack för ditt mail

Mina frågor är kan någon som mår illa utav att se våldtäkter och övergrepp ha gjort det mot sitt barn?

Ja det finns något som heter primitiva försvar som används inom psykoanalysen. I ditt fall kan det vara Ja det kan vara ett sekundärt försvar som kallas reaktionsbildnig.

Reaktionsbildning som försvar är ett märkligt fenomen. Den mänskliga organismen är uppenbarligen förmögen att förhandla något till sin motsats för att därigenom göra det mindre hotfullt. Den traditionella definitionen av reaktionsbildning är omvandlingen av en negativ affekt till en positiv och vice versa. Att omvandla hat till kärlek, längtan till förakt, avund till åtrå, är vanliga fenomen.
Denna process kan troligtvis iakttas hos barnet först vid tre till fyra års ålder; vid det laget har barnet tillräckligt stor jagstyrka för att hantera sin vrede och svartsjuka om en ny liten baby anländer till familjen, och kan omvandla dessa känslor till en uttalad kärlek till den lilla nyfödda. Det är typiskt för reaktionsbildning att något av den bortträngda känslan "läcker igenom" försvaret så att utomstående kan märka att något i det medvetna känslomässiga förhållningssättet skorrar en smula falskt eller verkar överdrivet. Den lilla förskoleflicka som blir åsidosatt av en liten nyfödd bror kan till exempel ha en tendens att "älska den lilla babyn till döds": krama honom för hårt, sjunga för honom men alltför högt, knuffa till honom mer aggressivt än vänskapligt och så vidare. försökt tryga i den giftiga läckerheter, eller andra infall som alla utåt sett motiverats av kärlek.

Vi kan hata den vi älskar och förakta den vi är tacksamma emot; vårt känsloliv kan aldrig reduceras till endera polen. Det är en vanlig missuppfattning om psykoanalytiskt tolkningsarbete att tro att psykoanalytikern njuter av att avslöja diskrepansen mellan vad analysanden tror sig känna och vad hon eller han verkligen känner; i själva verketär det bara psykoanalytiskt korrekt att säga att om man känner "x" känner man troligtvis (men kanske omedvetet) också "y". I reaktionsutbildning övertygar man sig själv om att det enda man känner är den ena polen i en känslomässig komplex relation.
Reaktionsutbildning som försvar förekommer också bland vuxna, men vanligtvis utgår vi ifrån att vuxna människor har lättare att erkänna alla sina olika känslor inför något eller någon, och därför lägger band på sina handlingar snarare än på sina känslor. Reaktionsbildning är en vanlig försvarsstrategi i de psykopatologiska tillstånd där fientliga känslor och aggressiva ambitioner dominerar och upplevs som okontrollerabara. Paranoida människor känner till exempel själva ofta bara sitt hat och sin misstänksamhet medan den utomstående iakttagaren anar att de också känner längtan och beroende; tvångsmässiga personer tror ofta att de bara hyser respekt och uppskattning för auktoriteter medan andra misstänker att de samtidigt föraktar dem.

Kan jag som barn fullständigt förträngt sådana händelser?

Ja det kan man. Det finns tekniker för att minnas som vi använder på Comunicera

Hälsningar
Jonas

__________________
Comunicera - Göteborg, Stockholm, Hässleholm, Alingsås, Halmstad, Uddevalla, Falkenberg, Linköping
031-774 00 67

Jonas Gåde är Master och Trainers Trainer i Powerthinking. Författtare till Servicemanual till ett bättre liv, Tjockholmsbibeln, Mensmonstret och Magiska relationer. Vill du boka Jonas som föreläsare maila: jonas@comunicera.se eller ring 0708-11 11 61.
Alla inlägg som Jonas skriver är intellektuell egendom och upphovsrättsskyddad av Comunicera Powerthinking.
Kopiering utan tillstånd kan resultera i rättsliga åtgärder.