plastigtliv

Först och främst förstår jag inte varför ni andra som har svarat här inte ser vad jag ser?...

"Först och främst; jag är inte här för att provocera, jag är inte här för att försvara mig, jag är inte här för att bevisa något, jag vill bara ha hjälp. Är du minsta känslig eller har blivit utsatt för våld eller övergrepp bör du förmodligen sluta läsa omedelbart."

Det första Du skriver är i OMTANKE på andra som varit utsatta, om inte det är en tecken på respekt och att du vill göra detta på rätt sätt så vet jag inte vad...

"Första gången detta blev tydligt var när jag läste en detaljerad berättelse om en flicka som blivit utsatt för en fruktansvärd gruppvåldtäkt... Jag blev alldeles förfärad och tårögd, men oerhört upphetsad på samma gång. Hur kan man på samma gång gråta och få erektion av en sådan sak??"

Jag håller med Line, Du blev Tårögd och tyckte det var hemskt. Män blir upphetsade av vad som helst, alla män är så. (Nu kommer alla påstå att jag generalliserar men jag har aldrig mött en man som inte visat sig vara en mansgris på något sätt. Sorry)

"Snälla hjälp mig någon, behöver jag låsas in som säkerhetsåtgärd? Helst vill jag inte dra skam över min stackars ovetande familj som varit ett enormt stöd under uppväxten och som haft fantastisk förståelse för mina mer vardagliga problem... Finns ingen väg jag kan gå ensam genom detta så väljer jag hellre en ensam grav."

Jag tvivlar allvarligt talat på att du har så stora problem som du säger. Och inte på ett nedvärderande sätt, jag tror att det här handlar en tvångstanke. Du kanske känner att du vill göra illa människor för att de har gjort dig illa? Du har självbehärskning, du visar respekt och du tänker på din flickvän!! Jag har varit tillsammans med en v.t.man. Du är INTE som han, jag tvivlar inte på att om det väl skullle komma till kritan skulle din spärr i huvudet säga ifrån. Tvångstankar däremot kan få en att tänka väldigt väldigt vrickade saker. Och sånt kan man ta kontroll över!

Har du pratat med din flickvän om det här? Om du inte vill lämna henne ensam så kan du väl ta med henne om du åker och samtalar med en psykolog.

Du frågar också om man kan födas ond, mitt svar är nej. (Även om barn kan verka väldigt onda)...

"Tabula Rasa" - Man föds som ett oskrivet ark. Föräldrarna, omgivningen, miljön, allting som påverkar en fyller arket med text. Det är din omgivning som skapar dig. Det är dina upplevelser, dina tankar, dina närmaste, och miljön du lever i som skapar och formar vilken person du blir.

Med sådana tvångstankar du har gissar jag på att du var väldigt ensam som liten, kanske även nu. Jag tycker du ska maila en av experterna och fråga vad det finns för slags terapiformer för dig. Sen tycker jag även att du ska be om medicin mot tvångstankar....

V.t.mä har inget samvete.

Jag hoppas för Din skull att du lyckas reda ut det här!

__________________

Jolene

Hm jag tror inte det är sant att alla män blir upphetsade av allt. Långt ifrån. Däremot tror jag många kvinnor och män har udda sexfantasier, många tjejer fantiserar ju om våldtäkter etc, men inte nödvändigtvis för att de vill bli våldtagna. Vad man tänker på måste inte vara något man vill ha på riktigt.

Jag som varit utsatt för övergrepp, och känner flera andra som har det, har vissa saker som hänger kvar efter övergreppen. Lite av en läggning som till viss del drar till sig nya övergrepp. Jag har även sett motsatsen.

Om du inte minns mycket av din uppväxt (tyckte mig se det någonstans) tycker jag absolut att du ska söka hjälp. En människa som har en sann psykopatisk läggning brukar inte vilja ha hjälp och jag tvivlar på att de skulle söka hjälp på terapisnack, jag har trots allt hängt med en del av dem i verkliga livet..

Carin-maria

Håller med Jolene. Människor föds inte onda och vi försöker alltid göra det bästa för oss själva i varje given situation. I bland kan våra val framstå som obegripliga och konstiga men de baseras på livssituationer, Föreställningar man antagit i livet, kunskap och relationer.

DIProgan

Mycket intressant tråd. Du 'Monster' (hade gärna kallat dig något annat) har satt bra ord på tankar som jag känner väl igen. I mitt fall har de inte gett upphov till samma ångest eller rädsla men sådant kan enkelt bero på hur ens liv i övrigt ser ut. Jag ratar inte tanken att jag en dag skulle hamna i en situation där jag hatar livet nog för att göra våld på det men just nu oroar jag mig inte för det. Jag tror att det viktiga för dig precis som för mig är att få positiva erfarenheter. Bättre självbild och allt sådant. Antagligen vore det bra att låta centreringen kring sex få sjunka ner ett tag. För mycket och man blir bara ett dumt verktyg som agerar ut evolutionen. Beating the dead dog så att säga. Oavsett om du förstår mig så hoppas jag att vi båda en dag lyckas bli allt det vi vill och kan bli. Lycka till.

Naamah

Hej monster. Vilket du inte är.
Visst verkar det som att du och din flickvän behöver hjälp. Med tanke på att du knappt kan gå till affären utan att riskera att hon skadar sig själv. Ring och rådfråga närmsta psykiatrimottagning. Någon hjälp måste ju finnas som passar er.

Men ska jag sammanfatta vad du skrivit så låter det som att du har Sadism-läggning. Eller vad man nu kallar det.
Sök på nätet på Sado-masochism om du funderar på hur jag tänker eller skicka ett privat meddelande om du inte har lust att disskutera det här på tråden. Och jag vill säga att det inte är ovanligt.

Så vill jag också tillägga att jag har också blivit utsatt för övergrepp och är lagd åt masochism (eller hur jag nu ska förklara det konstiga orden).

Och jag tycker att står det stötande tråd så är den det. Då kanske inte alla bör läsa den.

Hoppas nått av mitt sjuka pladder kan vara till någon nytta för dig.

hundrik

Man känner en viss tveksamhet inför vad du skriver om det är sant eller inte. Detta eftersom du i vissa fall motsäger dig själv. Men om man ser det i en sjukdomsbild så klarnar det betydligt. fast sjukdomsbild är nog att ta i, symtombild är bättre. Ditt liv verkar oerhört omänskligt komplext. Du rör dig bland många människor som blivit illa behandlad. En sambo, en partner etc. Jag stror att du kan fixa till rätt mycket av ditt liv själv men du behöver de rätta verktygen först. Jag ber om ursäkt att jag inte till 100% tror på din story, men för sakens skull får vi utgå från att den är sann. Du har inre begränsningar det är tydligt. Problemet är att om du någon gång överskrider dessa begränsningar så kommer de aldrig tillbaka. Har man aldrig mördat någon så är det svårt att mörda för första gången stod det i en artikel i DN för några år sedan. Det handlade om en seriemördare i USA. Andra och tredje mordet är lättare, sedan blir det rent rutin. Det ligger en viss fara i ditt beteende att det kan bli samma slutsats där. Så länge som du aldrig begår första övergreppet så är allt lungt. Sedan är frpgan om vad det är för perversa drömmar du har. Att ha sex med någon offentligt är väl en ganska så vanligt dröm för många. Att ha sex och mörda partnern är nog för extremt. drömmar om att ha sex med barn och djur är oerhört långt över gränsen. Vad jag tolkar att du drömmer om är mera våldsbetonade sexakter. Där vill jag bara säga att sex och våld hör aldrig ihop på något sätt. Så, du behöver nog definiera dina drömmar bättre om du vill ha hjälp, särskilt on-line. detta är inte för att någon annan ska gotta sig i det utan mera för att få en tydligare bild över vad du menar.

Monstret

Hmm, tror det är dags att ta av skygglapparna jag satt för era ögon och visa vad jag verkligen menar... Så här kommer en riktigt tydlig varning:



ÄR DU KÄNSLIG SÅ SLUTA LÄSA TRÅDJÄVELN TACK! SISTA VARNINGEN FÖR NU BLIR DET OTREVLIGT!


Några inledande korta svar...
@ kämparglöd; Psykopatiska drag, inte psykotiska...
@ The Insight; Håller med om att uttrycket "ond" är lite fucked up egentligen, jag försökte mest bara göra en förenkling för att alla ska hänga med. Med selektivt samvete menar jag en nivå som jag nog måste förklara närmare nedan...
@ Irina; Jag hänger inte riktigt med, sorry? :P
@ plastigtliv; Det handlar inte direkt om tvångstankar, sådana har jag också och det här är inte samma sak.
@ Jolene; OBS psykopatiska =>drag<=, jag är inte en psykopat och det vet jag, det saknas lite grann för att jag ska kunna kallas det. Dock är det inte mycket som saknas.
@ DIProgan; Äntligen en av dom som är lite närmare att veta hur det känns! Har varit otydlig i hur jag menat många saker och ska förklara mer ingående nedan.
@ Naamah; Du får guldstjärnan för att vara närmst att haja hur bokstavligt jag menar att jag inte kan lämna min sambo ensam. Har ringt dussintals gånger men psykvården vägrar lägga in bara för att dom har fullt och hon skär sig djupt och skit vilket dom inte vill ha bland andra patienter. Jag måste ta ett ansvar långt utöver vad som är rimligt. Angående 'sadistisk läggning' kommer mer nedan...
@ hundrik; Håller med, jag har formulerat mig ganska luddigt och till viss del motsägelsefullt, ska försöka räta ut frågetecknen.


Nu när det formella är avklarat (sorry om jag skitit någon på näsan genom att bara påpeka hur ni missuppfattat mig) så kommer en kort förklaring av hur jag fungerar i huvet rent "tekniskt", följt av en längre och mer utförlig beskrivning.

(1) Hela mitt sinne genomsyras av den enda oföränderliga regel jag har inpräntad: man ska göra vad man kan och orkar för att göra världen bättre. Att inte uppfylla det är den största synd jag vet och egentligen den enda riktiga synden i min världsbild.
(2) Oftast tycker mina känslor och mitt förstånd jävligt olika om saker, men förståndet vinner när det gäller beslut om vad som ska göras så länge jag inte blir för arg.
(3) Jag är oftast skicklig på att manipulera och ge intryck av att jag bryr mig, vilket jag egentligen väldigt sällan gör. Min manipulation hör ofta också ihop med min Regel Ett. Jag verkar förhoppningsvis bry mig om era personliga reaktioner men ärligt talat skiter jag egentligen fullständigt i om ni tar illa upp pga sådant jag skriver.
(4) Det gör mig personligen inte ett skit att jag tänker och fungerar som jag gör, men Regel Ett TVINGAR mig att bry mig om ifall jag utgör fara för någon.
(5) Som ni som är mer klarsynta nog redan har fattat så är Regel Ett uppenbarligen tvångsmässig och brott mot den regeln är det ENDA som alltid har riktig chans att trigga äkta dåligt samvete. Regel Ett är självbärande pga dess ofelbarhet och kommer inte försvinna som min ledstjärna oavsett hur förvridet mitt band till den blir.
(6) Likgiltighet/uttråkning är det absolut vanligaste jag känner, följt i frekvensordning av; ilska/vrede, depression, sexuell upphetsning, hat, en begränsad form av kärlek och slutligen "sekundärt medlidande".
(7) För att nå riktig upphetsning måste jag ofta ta till tankar som många skulle bli riktigt illamående av, det varierar dock hur extremt jag behöver tänka och ibland behövs faktiskt inte alls något våld eller annan tortyr för att jag ska kunna bli upphetsad.


Nu följer mer ingående beskrivningar av varje punkt för sig, med lite strategiska mellanrum så även ni vanliga människor lätt kan läsa texten.

(1) Den här regeln utarbetade jag redan som barn då jag var rejält deprimerad och sökte en mening med att leva. Regel Ett fastnade och eftersom jag har hög IQ är det min plikt att använda det verktyget för att främja allas bästa så trots att jag grät mig till sömns i 10 år då jag inte önskade mycket mer än att få överge Regel Ett och bara ta mitt liv så har den uppenbarligen gått segrande så här långt åtminstone.

(2) 20 år av hård träning i självbehärskning och kontroll har lyckats dämpa mina utbrott till att nu för tiden bara involvera skador på billigare föremål, och alla slutar pga ren självbevarelsedrift hetsa upp mig vid det laget som tur är. Fick en blackout vid ett enda tillfälle då en kille lyckades reta mig nätt och jämt över den gränsen, jag fann mina händer på hans hals och han hajade vinken. Jag har fortfarande mycket kort stubin om man t.ex. inte visar mig respekt eller beter sig irrationellt och känslomässigt (/idiotiskt) i en situation där det förhindrar framsteg och produktivitet.

(3) Även 20 år av hård träning i att passa in har gett resultat, nu för tiden är det en smal sak att manipulera folk och ge dom det intryck jag vill att dom ska ha av mig så länge jag bryr mig om vad dom tycker. Lärde mig tidigt att jag inte passade in och var tvungen att fejka för att få vad jag ville. Jag har stått rakryggad inför unga kvinnors föräldrar och mött deras hårt granskande blickar med ett varmt leende och för det mesta genast fått dom att tro att deras dotters vänskap är rent platonisk oavsett min egentliga avsikt. Jag har med ett oroligt och ängsligt ansiktsuttryck fått folk att tro att jag bryr mig ett skit om hur dom mår, bara för att uppfylla Regel Ett. (behöver man sympati från mig så får man det, dock nästan alltid 100% falsk)

(4)+(5) Att jag kan bli upprörd av något hemskt jag vill göra är endast pga brottet jag riskerar att göra mot min heliga Regel Ett. Mitt samvete och min medkänsla är nästan alltid fullständigt frivilliga, enkelt exempel: Såg på TV en dokumentärserie om ett sjukhus där det vid ett tillfälle kom in offer från en bilolycka, en mamma och hennes barn. Mamman överlevde nätt och jämnt, barnet var i koma pga krossat skallben (det knastrade och skrapade när läkarna försökte känna på kraniet och man såg hur det rörde sig trasiga benbitar innanför huden) och barnet dog framför kameran efter en kort stund. Jag blev alldeles gråtmild först men mindes efter någon sekund att det inte fanns något syfte med en sådan känsla eftersom den inte var till någon nytta för någon. Följdaktligen försvann känslan omedelbart och kom inte tillbaka. Detta händelseförlopp har upprepats flera gånger.

(6) Det känns som ett stort tomrum inom mig där det borde finnas någon slags känslor, jag vet att jag är kapabel att känna det mesta som en vanlig människa eftersom det händer ibland men mestadels är det bara tomt och om jag försöker tvinga fram något ur tomrummet så är det aldrig något trevligt som visar sig. Medlidande är nästan helt uteslutande beroende av Regel Ett. Jag var en bit över 20 innan jag för första gången kände kärlek och det var en ganska glad chock eftersom det var första gången jag kände att jag faktiskt helt ärligt och sant brydde mig om någon speciell. Om man drar någon slutsats så här långt så är jag manipulativ, aggressiv och har kraftigt nedsatt kapacitet till känslor och samvete, dvs jag tycker jag helt klart har psykopatiska drag sen får ni säga vad fan ni vill om den saken.

(7) Nu och då så kan jag vara en passionerad älskare och vara helt okej med bara tankar på eller att utagera romantiskt sex, så det är inte alltid ett krav att det måste vara något våldsamt eller tvingande involverat för att sex eller fantasier ska kunna tillfredställa mig tillräckligt. Med det sagt är det väl slutligen dags att ge er exempel så ni fattar vad jag menar med att jag är ett monster. Om du är känslig men läser ändå så är du en jävla idiot så skyll dig själv för här kommer en vanlig underbart erotisk dröm jag har:

En del bortklippt pga olämligt innehåll

Nudå, tillräckligt tydligt för att alla äntligen ska fatta vad jag menar är fel med mig? Missförstå mig rätt nu för en gångs skull; jag trivs personligen helt okej med mina tankar, men dom riskerar att hota Regel Ett om jag någon gång skulle få ett riktigt starkt raseriutbrott... Det jag vill ha hjälp med i sinom tid är alltså att hantera mig själv på ett så säkert och bra sätt som möjligt så att Regel Ett inte kompromissas i onödan, och så vill jag veta hur jag blivit sådan jag är eftersom jag redan många gånger kan se i ögonen på folk vilka som är svaga, vilka som är starka och vilka som är som mig eller värre... Jag vill kunna se dom tydligare, därför behöver jag veta det där sabla "varför"!


SNÄLLA VAR OBSERVANTA PÅ att jag menar saker ytterst bokstavligt och jag har nu gett all information jag har att ge om min nuvarande situation, jag har för sista gången ingen möjlighet att fysiskt flänga omkring för att träffa psykologer och jag gillar inte att inte vara anonym! Hade det bara varit för mig att beställa tid så hade jag väl gjort något åt saken redan? Experterna kan jag fråga när som helst om deras råd men jag föredrar att bolla idéer och tankar och få tips från sådana som inte får betalt för det, dvs ni andra användare.

DIProgan

Jag förstår allt du skrivit men jag kan bara drömma om orsakerna till vad som fått dig att hata och blöda så. För det är vad det egentligen är; ilska och frustrationer styrda med strikta regelverk för att aldrig bli sårad igen. Jag är ledsen att du behövt ta till det.

plastigtliv

"Jag inte kan lämna min sambo ensam. Har ringt dussintals gånger men psykvården vägrar lägga in bara för att dom har fullt och hon skär sig djupt och skit vilket dom inte vill ha bland andra patienter."

Jag kan relatera till det där. Samma är det i det här jävla länet! Men hur stabil är hon? Kan du inte ta med henne? Låta hennee sitta utanför?

Nu ska jag inte tjata mer om det mer.

När jag läser din text får jag två frågor i mitt huvud....

1. Hatar du människor?
2. Har du... någon diagnos?... Någon åt autism-hållet.

Det kan ju vara någon psykisk sjukdom som gör att du inte har du kanske inte känner likadant som vi andra, eller så har du, som föregående talare skrivit, blivit jävligt sårad och 'stängt av'.....

Och sen vill jag återigen påpeka att mellan tanke och handling ligger en väldigt beslutsamhet.. Jag har, pga tvångstankar, gjort någon illa, (Inget allvarligt) men jag tvekade, och sedan ångrade mig enormt. Det är en stor stor stor skillnad på att tänka och låta tanken bli handling.

Att du sedan blir upphetsad av...sånt... kan det bero på att du hatar människor? Att människor gjort dig illa, och du vet inget bättre sätt att hämnas?

......... Är jag ute och cyklar igen?....

__________________

Monstret

@ DIProgan: Hoppas att dina egna demoner aldrig växer sig så stora som mina gjort, dock verkar du mer... "mänsklig"?... än mig (komplimang i detta fall) så jag tror inte du skulle falla så långt i första taget. Vill i vart fall tacka för all din uppmuntran, det är skönt för mig att få ett tillfälligt band till någon annan som kan förstå lite bättre.

@ plastigtliv: Mina problem har varit konstanta i åtskilliga år så jag lär klara mig ett tag till i väntan på att min sambo får någon riktig hjälp. Hmm dina frågor är intressanta, ska försöka besvara så gott jag kan...
1. Både ja och nej, och mycket hög grad av båda egentligen. Jag älskar egentligen människor tror jag eftersom jag bryr mig om hur dom har det (om än på mitt egna lite kyliga sätt) och anser att mitt generella syfte är att vara andra människor till hands vid behov. Det som får mig att hata människor är dock att dom behandlar varandra så fruktansvärt illa, det är som att ingen annan orkar aktivt leva efter Regel Ett utan alla bara skiter i varandra och gör vansinnigt egoistiska val hela tiden, jag är nog en förstärkt och förvrängd spegelbild av människor jag ser många gånger...
2. Ja jag har faktiskt en diagnos, mycket riktigt åt autismhållet. Antar att du syftar på Aspergers Syndrom eftersom det inte direkt är någon hemlighet att de som har A.S. oftast har stora problem att både känna och hantera känslor. Om det var din tanke så hade du helt rätt, jag ÄR känslomässigt "primitiv" så på den punkten är jag ett typiskt fall av A.S... Dock har något uppenbarligen gått långt mer galet då jag tänker och fungerar som jag gör, det är inte alls normalt för en person med A.S. att fungera på det här viset...
Kan hålla med om att tanke och handling är långt ifrån varandra i de flesta fall, det är inte som att jag tänker gå ut och låta mitt sjuka sinne infektera omvärlden i första taget. Vi fungerar dock oerhört olika och jag tror inte du riktigt kan greppa hur det står till i mitt huvud, du har själv tvångstankar men dom är "vanliga" tvångstankar som bara förstör för dig uppenbarligen, medans min enda riktigt kraftiga tvångstanke snarare är det enda som hindrar mig från att bli det jag hatar i andra människor. Jag är väldigt kall och beräknande och skulle med lätthet kunna bli en av de värsta människor man kan föreställa sig, med tillräckliga känslor för att manipulera bort misstankar och tillräcklig avsaknad av ånger och samvete för att göra fruktansvärda saker... Det skulle snabbt bli verklighet om inte för den förbannade Regel Ett som håller mig tillbaka. Ibland hatar jag den verkligen.