Monstret

Först och främst; jag är inte här för att provocera, jag är inte här för att försvara mig, jag är inte här för att bevisa något, jag vill bara ha hjälp. Är du minsta känslig eller har blivit utsatt för våld eller övergrepp bör du förmodligen sluta läsa omedelbart.

Kan någon tala om för mig hur en människa kan bli tillräckligt vriden i skallen för att tända sexuellt på handlingar som är så hemska att t.o.m. personen själv tycker det är fruktansvärt? Det har gått upp för mig med åren att jag är ett sexuellt perverterat monster, en sådan människa som egentligen inte förtjänar att leva fritt utan borde låsas in för gott för allas säkerhet. Jag har aldrig utfört någon egentligt våldsam handling och aldrig någon våldtäkt, jag bemöter medmänniskor med respekt och strävar alltid efter att göra goda handlingar även om det är på bekostnad av min egen hälsa. Så har jag blivit uppfostrad och så har jag kommit fram till att världen bör fungera, man ska ställa upp och vara en god människa. Men nästan inget av detta får mig att känna någon tillfredställelse att jag gör bra saker... däremot när jag ser människor utsättas för hemska saker så glöder något inom mig. Första gången detta blev tydligt var när jag läste en detaljerad berättelse om en flicka som blivit utsatt för en fruktansvärd gruppvåldtäkt... Jag blev alldeles förfärad och tårögd, men oerhört upphetsad på samma gång. Hur kan man på samma gång gråta och få erektion av en sådan sak?? Efter detta kunde jag inte sluta utforska vilka hemska fantasier som fick mig att tända till, det gick snabbt att konstatera att även rent outsägligt sjuka saker gjorde mig mer upphetsad än jag någonsin varit.

Det känns inte som att jag borde gå in på mer detaljer om mina fantasier, ni får själva försöka föreställa er det allra sjukaste och sedan försöka förstå att jag lustar efter ännu värre. Hur har jag blivit detta avskyvärda monster? Vad kan jag göra åt det? Jag antar att jag redan har alla utom ett enda kriterie för att bli både våldtäktsman och mördare, det enda som håller mig tillbaka är att jag Vet att det är så oerhört fel, även att det känns så oerhört berusande... Snälla hjälp mig någon, behöver jag låsas in som säkerhetsåtgärd? Helst vill jag inte dra skam över min stackars ovetande familj som varit ett enormt stöd under uppväxten och som haft fantastisk förståelse för mina mer vardagliga problem... Finns ingen väg jag kan gå ensam genom detta så väljer jag hellre en ensam grav.

The Insight

Känner du ett behov av detta ¨då? kan du inte sluta att forska i detta hemska ämne? Om du aldrig genomfört någon ond handling så kan du väl fortsätta att gå den vägen, tänker du ofta på hemska saker eller?

Gå till psykolog på en gång, att du berättar att du tänker dessa saker innan du har gjort nåt elakt visar att du är ärlig och att du vill göra nånting åt det, jag tycker defenitivt du ska gå till psykolog innan det är försent.

Monstret

Det har gått mer än 10 år, jag har nått min gräns åtminstone men tyvärr är det nog för att det helt enkelt inte kan bli värre. Jag har agerat ut en del "rollspel" med en partner som har matchande läggning, men hon har själv varit utsatt för övergrepp och våldtäkt och jag försöker att undvika att göra något sexuellt med henne om hon är minsta tveksam eftersom jag vet att hon ibland mår dåligt efteråt. Hon vet vilket sjukt kräk jag är men mina goda handlingar gör att hon ändå älskar mig den stackarn. Finns det inget alternativ till psykologsamtal? Finns det kanske någon självhjälp att få? Jag är beredd att slå mig själv i huvudet tills jag blir efterbliven om det får bort mina begär.

Monstret

Jag är bara så hemskt rädd att folk börjar döma mig för det, det är inte heller lätt att svälja den oerhörda skam jag känner och öga mot öga säga "jag tänder på saker som är värre än du någonsin kan föreställa dig", jag skakar av att ens bekänna det lilla jag sagt här helt anonymt... Det finns ingen risk att jag skulle göra någon illa, jag vet hur fel det är och jag har bett utvalda människor vidta åtgärder om jag någonsin skulle börja tappa greppet...

Gila

Du är beredd att slå dig själv i huvudet tills du blir efterbliven om det får bort dina begär men du kan inte tänka dig att gå till psykolog!!

Ja...du är inte frisk. Sök hjälp NU!!! Rädda dig själv och andra innan det är för sent!!

__________________
Est quaedam flere voluptas.
Det finns en sorts tillfredställelse i att gråta.

Monstret

Min sambo är oerhört skör och jag har jobbat så hårt jag någonsin kunnat i flera år för att hjälpa henne, med tanke på vad andra män utsatt henne för så är det helt galet att hon kan vara med någon som mig trots att hon vet vem jag verkligen är. Tyvärr är hennes psykiska hälsa så dålig att jag inte ens kan lämna hemmet mer än för att gå till närmaste affär utan att riskera att hitta henne död på golvet när jag kommer hem... Att göra allt för henne tar så mycket tid och energi för mig att jag inte hittar något utrymme för mina egna problem...

Ännu en gång, finns det verkligen INGEN hjälp att få online? Vill inte gärna ha en journal som säger "sjukt missfoster" för alla att läsa, och jag kan verkligen inte spendera sån tid och sådana pengar på mig själv...

Om nån har någon vetskap om hur sådana som jag uppstår så snälla berätta det för mig! Är det genetiskt så tänker jag sterilisera mig!

kämparglöd

hej,
både du och din sambo behöver söka hjälp,
om hon mår så dåligt att hon inte förstår det själv och du med för den delen...
så är det verkligen hög tid,
_Jag tycker det är bra att du skriver och ställer frågor här om hur du kan gå till väga,Bra gjort!!

Men eftersom andra människor åxå kan komma till skada pga. att du mår som du mår och har knepiga tankar så har du inget val....

Och jag har svårt att riktigt förstå din rädsla för vad som ska komma att stå i din journal...
är det bättre att det inom kort skulle stå att du förgripit dig på ngn????

Din journal kommer ju inte heller att publiceras på ngn. allmän plats..så tänk nu noga efter om inte det bara är en ursäkt att slippa ta ansvar,
liksom att du säger att du inte kan lämna hemmet för din sambo mår för dåligt.

Du har ansvar över ditt liv,
din sambo över sitt,
men är det nu så att du ändå inte känner att du kan lämna henne ensam, så får du väl be ngn. vara med henne en stund!!, medan du gör det du är skyldig dig själv och andra,

söker hjälp,
vänta inte ring redan imorgon OK???/lycka till,jag väntar med spänning att höra dig berätta om vilket steg du tagit!

Line

Hej Monstret!

Ni andra får ursäkta men jag håller inte med om att du skulle vara farlig för någon. Allt började med att du blev upphetsad när du läste om en hemsk gruppvåldtäkt. Du blev förfärad över grymheten och kan inte tänka dig att göra nåt så fruktansvärt själv men iom att du blev upphetsad tar du det som ett bevis för att det är sån du egentligen är.

Men det är ungefär lika som när poliser tvingas att se på barnporr (för att hitta bevis eller dyl), fast de tycker att det är fruktansvärt och aldrig kunde tänka sig att göra nåt sånt så kan deras kropp reagera med upphetsning fast de inte vill. Det är väl inte ovanligt heller att folk blir upphetsade av vissa scener i porrfilmer som de inte kunde tänka sig att själv pröva på och det finns kvinnor som fantiserar om att bli våldtagna och tänder på det men om det händer i verkligheten så är det en ytterst skräckfylld upplevelse.

Du måste tänka på att fantasi/tankar är en sak, verkligheten en annan. I fantasin kan man göra vad som helst men i verkligheten är det andra gränser som gäller.

Jag tycker inte att din verklighet är det minsta skrämmande och du verkar ha fullständig kontroll över var gränsen går; du bemöter människor med respekt, du har aldrig varit våldsam mot någon, du gör goda handlingar fast det är på bekostnad av din egen hälsa, du tar stor hänsyn till din partner, om du ser att hon är det minsta tveksam så undviker du att göra nåt sexuellt med henne, du har hjälpt och stöttat henne i flera år trots att det tar all din energi, du är fullt på det klara med att det vore fel att agera ut ditt begär eller göra någon illa och du har tom bett vissa människor att vidta åtgärder om du skulle börja tappa greppet.

Ditt problem, som jag ser det, är inte att du skulle vara ett "sexuellt perverterat monster" för det är du bevisligen inte. Däremot lider du svårt av tvångstanken att du är det och det behöver du få hjälp med, så därför instämmer jag med de andra att du ska söka hjälp hos psykiatrin. Tvångssjukdomar botas med KBT-terapi.

Lycka till!

Maja80

Hej, Jag vill bara säga att jag tycker det är modigt av dig att ens skriva detta eftersom det betyder att du vågar möta dessa tankar. De flesta av oss tror jag, har en del suspekta tankar och begär men ibland är det något i livet som händer och som gör att man fastnar i dessa tankar. Tankarna leder sedan till känslor och då är man kanske i en riskzon för att göra något åt alla dessa tankar och leva ut dem så att säga. Dock är det så att de flesta av oss gömmer omedvetna behov inom oss av liknande kaliber som du har men de kommer oftast fram. Av egen erfarenhet vet jag att negativa tankar, till och med sådana du bär på, kommer fram när man mår dåligt. Alltså tror jag att du ska söka hjälp eftersom du mår dåligt och dessa tankar som du bär på är bara symptomen av att du mår som du gör. Kom ihåg att du inte är dina tankar. Det är inte din identitet. En psykolog kan hjälpa dg att komma tillbaka till den du egentligen är och förklara varför tankar kan ta makten öven en.
Du behöver inte ens berätta alt för en psykolog utan bara berätta hur du mår. Kognitiv beteendeterapi har hjälpt mig.
Ta hand om dig.

mlie

Tänkte inte skriva men gör det ändå för blir illamående av ditt inlägg, skakig... Fattar inte. Hur fan kan det vara något du kan tända på? Har du en aning om hur man känner sig efter att det hänt en själv? Hur äcklig man blir, hur man börjar leva, hur man sitter i duschen i flera timmar och försöker skrubba bort allt som har "dem" på sig och man skrubbar tills man blöder men det försvinner ändå inte. Hur kan du tända på att skada någon så (även om du själv inte gjort det) Tänkte dom likadant som dig innan de gjorde det? Ville dom egentligen inte men de kunde inte stå emot????? De förstörde mitt liv så som du kan förstöra någon annans. Om du inte söker hjälp för att rädda dig själv så gör det för att rädda någon annan. Måste sluta annars säger jag saker jag får ångra och egentligen dömer jag ingen och egentligen brukar jag inte bli arg på någon annan än mig själv men jag mår verkligen illa av dina tankar, ska jag ursäkta det?