Lana

Synd att du fått dåliga upplevelser av psykiatrin. Hur verkade dom rädda? Ville dom inte ta emot dig eller var dom bara inte bra?

Annars tycker jag att om du ändå vill ha någon att prata med mer än oss här så kan du prova att söka efter en annan psykolog, på en annan avdelning eller något. Men det är inte alltid som man själv vill och är redo. Men skulle du vilja så ge inte upp, försök igen senare.

CellomK

Du har valt ett passande namn, Kämparglöd. Du kämpar verkligen på!

Vad roligt förresten att du arbetar med hästar - jag själv är en stor hästtoka! På vilket sätt jobbar du?

Kram!

kämparglöd

jag jobbar i ett travstall,började som arb. träning efter min ätstörning...men sen blev jag kvar och nu är det arb. träning/jobb typ hälften av varje!!

Hur mkt som helst att göra och lite väl mkt just nu,
har 20 hästar att ta hand om varje em. då chefen sitter i telefon

men visst dom är så otroligt vackra hästar!!!,
jag "gömmer" mig nog lite bakom dem just nu , men det känns tryggt!!
vissa dagar när det är mkt. i huvudet känner jag mig inte alltid som världens säkraste kusk dock,haha,
jo skämt å sido skulle aldrig riskera HÄSTENS hälsa,
lite knepigare att ta hand om sig själv ibland/bye

kämparglöd

svar till Lanas fråga om hur dom verkar rädda :

-Jag har vid ngr. tillfällen tagit upp detta och uttryckt mitt behov av att jobba med detta,
och vid samtliga dessa har jag blivit bemött på ett sätt som gjort att jag dragit mig tillbaka,

det känns svårt att behöva vara övertydlig ,
ska man behöva bli otrevlig för att ngn. ska förstå ens vädjan och behov av stöd...?

Sen vet jag inte men jag tror att dom har saknat kunskap och därmed aldrig vågat fråga hur jag mått!,
...det är svårt att riktigt förklara,
men jag kan förstå att man helst inte lyssnar eftersom jag helst inte pratar om det,

lika jobbigt som jag har att prata om detta lika jobbigt verkar dom tycka det är att lyssna.

hur som helst jag vet inte om ni blev så mkt. klokare...
men jag tänker inte gå dit igen för att bara få höra att det jag vill ha el. behöver inte finns, eller att det är 2 års väntetid eller lyssna på nån som säger att det går över om du hittar på ngt. annat att tänka på,

jag har ju själv sagt så till mig själv alldeles för länge,,
-tänk på nåt annat,
skit samma,
det går över,
skärp dig,
etc.

OCH sist men inte minst :
jag tycker det är sorgligt om enda sättet att nå dessa människor är att sluta äta eller skada sig......
jag har ju ngt. att säga utöver det...

att dom inte fattar det!!!

Tur att ni är klokare här det är jag tacksam för/tack

Lana

Ja, jag vet, det är jättesvårt att få hjälp när man inte haft psykos först. Jag har först fått hjälp efter att ha drabbats av en psykos. Då blev jag inbjuden till psykiatrin. Innan dess sökte jag fyra gånger hjälp och ville ha psykolog men de ville inte arbeta med mig. En av dom hänvisade till en vännina som man kunde gå privat hos, och en sa att man måste vara självmordsbenägen för att få psykolog, och en att jag verkade så klok och vettig att jag klarar mig säkert.

Men om du skulle vilja försöka igen senare kanske så har man egentligen rätt till det. Det är det som allmänpsykiatrin är där för.

CellomK

De är fantastiska, minsann, våra fyrbenta vänner! Vad roligt med travstall - jag har en travare . Hon är dock hemma i Göteborg och hon är ytterligare en anledning att längta hem.
Visst är det skönt att ta hand om (bara umgås med) djur när man mår dåligt - en av de bästa terapiformerna!

kämparglöd

åh,det var kul att höra,
är han/hon omskolad till ridhäst nu eller körs den fortfarande.
Håller med CellomK, visst är djur bra för hälsan!!/ha en bra dag alla!

kämparglöd

hej svejs,
just nu vill jag egentligen bara skriva jag orkar inte mer,

men vart leder det,
som om jag skulle hjälpa mig själv genom att upprepa mina egna malande tankar och känslor,

visst jag känner så ikväll, men
det är väl bättre att klura ut ett sätt att stå ut....

jag vet att jag kommer att göra det stå ut alltså,,bara inte exakt hur än..då det mest går runt i skallen.....

känns som om jag knappt finns,men samtidigt så av känslan går det inte ta miste på att jag verkligen existerar....smärtan påminner mig om det....komlex situation i mitt eget lilla mörker..
jag tänder ett värmeljus,kanske kan det hjälpa lite.../<3

kämparglöd

<3............

kämparglöd

-sååless på mig själv.....,
och min kropp som typ lever sitt eget lilla liv....
jag menar spänner sig när jag försöker slappna av,
minns konstiga saker som som jag inte alls vill minnas,
etc.

vet inte vad jag ska göra längre.....
kämparglöden .....håller på att slockna...
,har inte gett upp det är inte alls det jag säger,
jag är en envis en....
men min kropp är ju en stor del av mig,
liksom min själ ,
och nu funkar ingen av dom och jag känner mig.........
trasig!