Trollsa

Jag antar att många av oss känner ensamhet och har en längtan efter någon som accepterar en för den man är, någon som ställer upp och hjälper utan att man frågat. Det tror jag är en av nycklarna för att kunna må bättre. För mig har ensamheten alltid funnits med. Jag längtar desperat efter någon som bryr sig helhjärtat om mig, någon som skulle kunna stötta när det var som värst. Någon sådan har aldrig funnits i mitt liv. Jag har alltid fått göra gentjänster för att få något. Jag har alltid ställt upp på andra när de behövt hjälp men sällan eller aldrig fått något tillbaks. I mina relationer har jag haft stöttning till viss del, men när diskussioner uppstod så använde de sig av mina svagheter och sänkte mig ännu mer.

Hur ser ni på detta? Jag tror verkligen att om jag hade någon enda (vuxen, inte mina barn) som älskade mig för den jag är så skulle jag må bättre. Visst ska man vara självgående och inte behöva lita på andra men när man rasar totalt och ingen bryr sig utan sköter bara sitt eget, då är man liten och det är svårt att komma på fötter. Då skulle det finnas riktiga jourhavande medmänniskor som kom till en, pysslade om en och såg till att man åt, betalade räkningar och hjälpte till med svåra kontakter. En riktig ängel med andra ord. Visst finns hjälp att få men den är inte så som jag önskar att den ska vara.

Hoppas fler än jag har tankar om detta,

Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)

morgan11

HEj

Jag har alltid varit väldigt ensam, från andra dagen jag började skolan så har jag blivit mobbad och utstött..Bara för att jag har ett dubbelnamn och är intresserad av jordbruk och dess maskiner!
Mobbingen och min ensamhet höll på till sista dagen när jag slutade gymnasiet, och då valde jag att "chocka" alla.. Sista dagen på gymnasiet var jag helt plötsligt borta bara, lämnade allt och flyttade.. Inte en enda av mina sk klasskamrater visste nånting om detta. Jag gillade tanken på att vara "han som försvann"
Många är fortfarande ovetande snart 2 år efter..

Jag har alltid hållt mig för att vara mer vuxen inombords(utanför ser jag liten ut) och gillat o göra nåt av mitt liv,jobba och tjäna pengar, många andra de tänker inte långsiktigt,de tänker barapå nästa helg vem som blir fullast då mm..
Jag har aldrig smakat en droppe sprit och aldrig blivit inbjuden till en fest heller, vilket jag är tacksam för ,jag är ingen festmänniska..

Min dröm är att träffa en trevlig tjej nu (dejtar någon) och satsa på en stor gård med massa skog och jobba med det..

Jag vande mig nog vid ensamheten, aldrig nån som såg mig,saknade mig och behandlades som luft.. Min skoltid vill jag lämna bakom mig med mobbing och allt elände och blicka framåt..
Nu sen jag flyttade så känns de som jag börjat ett nytt liv men har inte så många kompisar, har en bra kompis som är guld värd. Jag säger ju så hellre en bra kompis än 100 dåliga..

Förstår du osså haft jobbigt och jag vet hur de e.. Som tur är så har jag min mor som verkligen stöttat mig alltid och kunnat prata om allt ,och jag visar min uppskattning genom att hjälpa henne med allt jag kan..

Jo när jag var i situationen så önskade jag osså mig en ängel som stöttat mig i skolan,men min ängel fanns hemma och stöttade mig därifrån..

Fast man känner sig ensam så är de så många som har de här eländet..
jag lider verkligen med dem..

kämparglöd

hej Trollsa,

jag har jättemånga tankar kring detta här kommer några!

Det du skriver om har slagit mig också..
när jag var på behandlingshem för min ätstörning och hade permis (men fortfarande var väldigt sjuk), så blev jag beviljad boendestöd,
dom skulle bla. stödja mig i saker du beskriver ta kontakt med myndigheter, hjälpa mig lite kring maten och andra saker som jag själv ville.

Jag märkte då hur jättesvårt jag hade att använda mig av den hjälpen..jag har bott själv sen jag var 17 , haft väldigt dålig kontakt med mina föräldrar då speciellt min mamma!,
så när jag plötsligt stod där m. detta stöd så klarade jag inte av att hantera det, jag blev tyst, irriterad, tappade bort alla mina behov ...etc..ja det funkade helt enkelt inte
och jag sa upp det!

Jag längtar också efter någon som bryr sig om mig,
men till en del så har jag kommit fram till att eftersom jag har svårt att orka med min nuvarande situation så
är det som jag vill slippa , att ta ansvar över mitt liv.....,
visst skulle det vara skönt när man är trött och mår dåligt och känner sig liten som du säger att bara lämna över för ett tag..

Men jag måste ju jobba på och jag tror inte min situation förändras om jag tar en paus just nu!

Du kanske inte alls menar så här...utan dessa tankar väcktes bara i mig!

Vad jag kom fram till denna gång var nog att min längtan
efter närhet ,kärlek, omhändertagande nog till stor del grundar sig i min uppväxt och den stora saknaden efter detta!

Idag finns "hålet " i mitt hjärta kvar,
men jag tror inte dessa behov kan tillgodoses med exakt samma saker som jag behövde då...
utan jag tänker att jag måste försöka hitta sunda vuxna relationer som kan ge mig vissa delar av detta och sen om än det är hur svårt som helst (när man aldrig fått lära sig det)....lära mig ge dessa saker till mig själv!!


Har fler funderingar , men det blev så mkt. i mitt huvud så jag får kanske återkomma/kram

ps. en ängel var gullig beskrivning.....du verkar vara en! ds

kämparglöd

))))Trollsa((((,
kom tillbaka

Trollsa

Nu är jag här igen!

Tack för dina snälla ord i tidigare inlägget.

Kram,
Trollsa

__________________
Alla är vi redo att dö, men livet kan vi inte acceptera.
(Graham Greene 1904-1991)