mlie

Ny här inne, vet inte egentligen hur jag hamnade här och varför jag nu överträffar mig själv och mina tankar och verkligen skriver ett inlägg som jag nog senare kommer ångra att jag postat.
Tycker, efter att ha kollat runt lite på sidorna här att det är ett bra forum för människor med olika behov och funderingar. För sådana som ni som vågar berätta för alla vad ni varit med om och att ni behöver hjälp och stöd... Själv är livrädd för att ens knysta ett ord om mina känslor för att människor i min omgivning inte ska titta snett på mig och få frågor som "vad är det med henne?" Men här inne kanske, bara kanske, kan jag vara anonym och ändå få ur mig lite av de demoner jag bär på. Jag gör ett försök i alla fall.

För 31 timmar sen låg jag i sängen och sov. Jag sov i fyra timmar totalt. Mer än på väldigt länge. Sen dess har jag varit vaken. Det är inte för att jag inte är trött för det är jag. Men ju mer jag blundar desto mer kommer minnesbilder från en kväll jag helst vill glömma.

För ca en halvtimme sedan drog jag en vass saxspets mot min handled. Bara tills smärtan blev så stark att lugnet kunde infinna sig. Bara sådär mycket att jag kunde le åt mig själv i spegeln och veta att jag nu, för de kommande timmarna kunde slappna av...

Och för ungefär 14 timmar sedan satte jag ett glas med vatten till munnen och sedan dess har inget annat än tårar rört mina läppar.

Ja mitt liv är nog rent ut sagt ett helvete och jag blir mer och mer trött på det. Min motivation till att verkligen leva har lagt sig på botten. Dock, när någon kommer min väg så är jag precis som vilken annan. En tjej som lever ett perfekt liv, med perfekta vänner och en perfekt familj. Något mörkt förflutet existerar inte. Framtiden ser ljus ut. Så fel det är...

För lite mer än tre månader sedan hade jag allt. Vänner i överflöd, en pojkvän som älskade mig, ett arbete jag trivdes med. Jag hade en helt fantastiskt underbar familjemedlem i min 18 år gamla katt och min familj var kärnan till min lycka. En kväll förändrades allt. Jag är gärna den som går ut och promenerar, gärna på kvällarna, gärna sent och gärna ensam. På en liten ort som jag bor i så är chansen att man ska råka ut för något minimal. Trodde jag. Musiklurarna på hög volym och så jag i min egna lilla underbara värld när jag tog kvällens sista promenad. Ensam var jag - för en stund. Tills tre killar med utländsk bakgrund dök upp och började käfta. Inte är jag den som står och tar emot utan jag bad dem helt enkelt flytta sig och knuffade undan en av dem för att komma förbi. Skulle jag inte gjort, det är så lätt att vara efterklok, så lätt att i efterhand inse att man bara skulle följt med dem, gett medhåll och klart som tusan hoppat med dem in i bilen de hade parkerad lite längre bort. Så varför gjorde jag inte det? Varför lät jag dem bolla mig fram och tillbaka som om jag var någon de kunde leka med. Jag borde ha kämpat så mycket mera. Det är svårt det här men jag pallar inte mer, jag bär på det varje dag. Jag ser deras ansikten när jag blundar, jag hör deras ord, hur grupptrycket av varandra eggar och taggar upp dem. Och jag känner dom så nära på mig, i mig. Jag är så äcklig, så fruktansvärt äcklig. Jag låter dem förstöra mig, slita sönder mig. Blåmärkena från deras tag kring mina handleder döljer jag under mina långa tröjor. Smärtan är inte ännu borta. Såren har inte bleknat. Jag kan inte berätta för någon. Jag måste hålla skenet uppe, vara glad. Vara den jag är.

Nu har jag förlorat en tredjedel av mina närmaste vänner för att jag stött dem ifrån mig, helt enkelt kommit med undanflykter att jag har annat att göra än att umgås med dem. Jobbet har jag förlorat eftersom jag inte orkade gå dit efter det som hände. Min familj tror fortfarande att jag jobbar. Jag drar mig mer och mer undan ifrån min mamma och min bror för att leva mitt eget liv i min lägenhet. När de vill ha mig med på grejer säger jag nej och istället för att snällt förklara att jag inte orkar så blir jag uppkäftigt och skjuter undan dem bara mer och mer. Efter det som hände kunde jag inte ha sex med min pojkvän. Också han blev lidande, jag lät honom inte förstå. Så jag förstår att han tröttnade när jag inte ens lät honom lägga armen omkring mig, så han gjorde slut med mig, vilket jag gott och väl förtjänar. Och inte nog med det. I samma veva som allt det här så dör min katt, min ögonsten. Hela min värld har fallit samman och brakat ihop. Jag kan inte prata med någon, känner mig så värdelös, så äcklig, och jag har så ont.

Carmadah82

Det smärtar mig att läsa det som du har varit med om. Men du har ändå tagit ett stort kliv när du skriver här och formulerar händelsen i ord. Jag är glad över att du vågar. För att skriva är ett så pass mycket bättre sätt att få ur sig ilskan på än att skada sig själv.

Det som hände är inte ditt fel. Du kunde inte göra något annorlunda. Vad hade hänt om du hade gått med in i bilen? Ingenting hade du ansvar i och ingenting är ditt fel.

skriv gärna igen. Jag har inga ord som kan hjälpa dig men jag lyssnar och jag finns här för dig.

/Carma

En Annan

Nej, Mlie,
Du är inte äcklig, -det känns bara så. Det var inte rätt åt dig att det hände, varken våldtäkten eller din katts död eller att du blev lämnad. Ingenting av detta hände för att du förtjänade det. Du blev utnyttjad, brutalt och hänsynslöst. Det hände inte ens som en följd av en rad olyckliga omständigheter. Det hände för att tre killar valde att förnedra, skända och våldta någon just den kvällen. Som vem annan som helst har du rätt att gå ute vilken tid på dygnet som helst och du har rätt att bli bemött med respekt. Det finns förmodligen ingenting du kunde ha gjort för att förhindra det. Du kämpade, men du hade ingen chans.
Du har råkat ut för fler trauman under en kort tid än vad många råkar ut för under ett helt liv. Men du är inte smutsig, inte märkt, inte förstörd.

Snälla, ge dig själv den respekt som du förtjänar. Du behöver stöd nu. Det vet du att du behöver. Det är därför du sökt dig hit. Det du varit utsatt för är övermäktigt för vem som helst. Jag känner med dig och hoppas att det finns någon du kan anförtro dig åt, någon du kan prata med.

Vi är flera här som gärna stöttar dig på det sätt vi kan.

Du är inte äcklig.
Du förtjänade det inte.
Du är inte heller ensam.

Kramar,
En Annan

__________________

Snusmumrik

Hej Mlie!

Kan bara läsa vad du skriver och känna med dig. Det finns inget jag kan skriva eller göra för att ta bort allt hemskt som hänt dig. Det finns heller inget du kunde ha gjort för att förhindra det som de har utsatt dig för. Inget idag kan ändra på vad som hänt. Du är här nu, det som känns är dina reaktioner, din sorg. Det du kan göra idag är att ta hand om dig och öppna upp i den takt du orkar för att såren ska läka. Du får skriva vad du vill här. Jag läser gärna det du skriver här! Jag är ingen expert, kan bara försöka vara en medmänniska.

Ta hand om dig
/Snuset

smultron85

först vill jag bara säga att jag tycer det e bra du hitta hit!
Och det är ett första steg på vägen åt rätt håll!
Jag tycker du ska försöka hitta ngn att tala med. en proffiosionell som kan hjälpa dig för det är inget lätt du vart med om och ajg förstå verkligen att du mår dåligt!

Du skulle behöva ngn snäll att prata med och tappa inte modet för jag tror att om du har haft så bra kontakt med din mamma förut så kan du hitta dit igen, med hjälp o med tid.

Jag hopaps du kämpar på!
Och du får gärna höra av dig om du vill ha någon att prata med!
Ta hand om dig!
Och kom ihåg att du är värdefull och INGEN ska behöva gå igenom det du behövt gå igenom!
INGEN!
KRAM!!

mlie

Känns konstigt att ni skriver, ger mig uppmuntrande ord, pushar mig mot rätt riktning. Men det känns så fel. Jag vill inte på något sätt lägga över det som hänt på er, ni behöver inte skriva egentligen. Det finns människor här inne som gått igenom mycket och behöver ert stöd mer än någon annan. Jag hade rätt när jag skrev att jag säkert kommer ångra att jag postade mitt inlägg och gav upp mitt eget löfte om att ta med mig min hemlighet i graven. Jag borde kanske inte skrivit något. Och jag vill påpeka en grej bara efter ett mail jag fick som respons. Jag har inget emot utlänningar, jag skrev inte att det var tre utlänningar för att det skulle låta bättre, jag skrev det för att det var tre utlänningar som gjorde det. Jag var inte helt paralyserad och blind, jag både såg och hörde. Om du tror jag har någon vendetta mot utlänningar så tror du fel. Men ja, just nu avskyr jag ni som kommer hit och tror ni kan leva som ni gjorde i ert hemland. Som tror ni kan komma hit och ta vilken tjej ni vill med våld som föra över skam till offret för hela livet. Jag drar er inte över samma kant, mer än hälften av mina vänner är utlänningar från olika delar av världen men de skulle aldrig bete sig som de tre gjorde. De som förstörde mitt liv.

Jag är inte bra på att snacka om mitt förflutna, har aldrig hittat någon jag känner att jag kan eller vill anförtro mig åt till hundra procent. Och nu efter det som hänt så har jag tappat tillit till allt mer. Jag blir så förbannad på mig själv varje gång jag tänker tillbaka. Jag har mig själv att skylla för att jag går ut och går när det mörknat, för att jag sätter hörlurarna till öronen för att stänga ljudet ute, för att jag började käfta emot killarna istället för att bara spela med och komma undan dem med lite annat än äckel, skam och förtvivlan. Man läser ju hela tiden om att tjejer med kort kjol praktiskt taget ber om att bli våldtagna. Det är sjukt. Och fel. Jag har aldrig ens klätt i kjol eller på något sätt någon utmanande klädsel. Min stil är långt ifrån den. Med baggybyxor och huvtröja - vad var det som skrek efter dem att jag ville ha dem? Jag vet att det är dom som jag ska skylla på men min egen skuld är den som förföljer mig dag och natt. Att jag kunde gjort så mycket mer istället för det lilla jag gjorde. Sen körde jag hem, ställde mig i duschen och dagen efter var allt som "vanligt" igen.

Hur mycket klarar man egentligen utan sömn, utan mat? Kan inte sova, huvudet känns som bly men så fort jag lägger mig och blundar så kommer paniken över mig och jag måste gå upp igen. Sätta mig på golvet och stirra in i väggen eller bara ta bilen och köra. Någonstans, utan mål... bara bege mig. Och matlusten har säckat ihop totalt. Det blir inte mycket av det. Mest dricker jag, för mat kan jag klara mig utan, vatten måste jag ha. I alla fall så pass länge tills jag vet vad som kommer att ske med mig.
Jag vill inte rista armen med vassa föremål men det ger mig lugn när jag helst bara vill skrika, skrika så högt att alla hör. Jag vill inte berätta för någon i min närhet men jag vill att de ska förstå. Att allt är bra men att jag måste få leva lite själv.

Idag satt jag och skrev ihop en lista över saker jag vill ska ske när jag dör. Jag vet inte varför jag skrev den egentligen, antar att när allt känns så hopplöst så är det bra att ha en förberedande plan om ifall. Jag skrev ord till var och en av alla människor som betyder något för mig. Jag skrev låtar jag ville ha på min begravning, organ jag ville donera, jag skrev till och med vart jag ville spridas. Men jag gav dem aldrig, på pappret, någon chans till förståelse varför jag gjort som jag gjort, om jag nu skulle göra det. Ta mig inte fel nu, jag är trött på livet men i slutändan är jag nog alldeles för svag och feg för att verkligen lämna det. Även om jag just nu bara vill komma bort från min familj och mina vänner så är det ändå dom jag lämnar med frågetecken och jag vet inte om jag är redo att göra det. Redo att förstöra så för dom som jag trots allt älskar.

Och en sista grej, jag såg en av killarna idag, han kände igen mig lika mycket som jag kände igen honom. Jag har sett dom lite då och då faktiskt (dock aldrig alla tre tillsammans) eftersom vi uppenbarligen bor i samma stad men jag har aldrig sett någon av dem le, hånle som han idag gjorde. Fick mig att springa till buskarna och spy. Varför lät jag mig utsättas för det? Varför?

Corey

Jag råder också om att kontakta en psykiatriker omgående för råd. vilka äckliga jävla människor!

mlie

Det är ju inte så enkelt att bara göra det. Då hade jag gjort det direkt. Steget man tar när man söker sig till sjukvården är inte ett steg jag är villig eller redo att ta. För mycket inom mig skriker nej till att öppna upp mig för någon, jag är för feg helt enkelt. Tyvärr...

Corey

Väldigt bra om du börjar att pratar med en psykolog via nätet.

vilket jag hoppas du får här.

smultron85

jag vet att det inte är enkelt!Tro mig jag vet.
Jag levde i hemlighet bakom stängda dörrar i 12 år innan ajg våga ta steget att berätta om min "hemlighet" Men jag vågade och det trpr jag du också omemr kunna!
Du behöver inte prataom det med än gång om du inte vill..
det aknske räcer med att prata om allt runt omkring s¨å länge hur du mår o om dina tankar!
Du kankse har någin vän kvar? SOm du kan anförtro dig åt Nå´gon som kanske vill hjälpa dig o stötta dig att få hjälp, proffisionell hjälp!

Sedan så tycker jag och det står jag fast vid att OAVSETT vad du anser så anser JAG att DU INTE HAR NÅGON SULD I DET DU BLIVIT UTSATT FÖR!

Jag slriver av egen fri vilja. Jags kriver för att JAG VILL till DIG!
För jag själv INTE VILL NÅGON SKA MÅ SÅ DÅLIGT!
Du förtjänar att ¨må bra!

Jag hoppas att mina ord hjälper nått...åtminstonne lite granna..
och jag hoppas och önskar du får hjälp för DU är viktig i DItt liv!

TA HAND OM DIG!
//Smultron85