Snusmumrik

Hej, jag har fått diagnosen DID för några år sedan. En psykolog gjorde ett psykologtest (eller flera) och sa att jag har en mildare form av DID/MPD. Jag har blivit utsatt för incest och sexuella övergrepp som barn och även våldtagen två gånger av olika män när jag var tonåring. Hade svårt att "läsa" av farliga eller riskabla faror och blev även utsatt för andra sexuella övergrepp i tonåren.

Jag har svårt att ta till mig allt som hänt. Lever i dag med svåra psykiska problem. Blev pensionerad för 12 år sedan när jag var 21 år (diagnosen schizofreni). Har även fått diagnosen borderline men i dag schizofrenidiagnos igen. Är trött på läkare som inte förstår eller vill ta till sig att jag är splittad, som slingrar sig och säger att diagnos inte är viktig, att den förändras hela tiden mm. Det är svårt när jag själv tycker att jag förstår mig själv mycket bättre genom DID-diagnosen. Det känns som om läkarna tittar på mig med borderlineglasögon och om jag protesterar mot deras slutsatser är det ett bevis på att jag har borderline.
Känner mig ofta felbehandlad inom slutenvården pga detta men jag har en terapeut som tror på mig.

Min terapeut är bra men hon vet inte speciellt mycket om DID/MPD, vilket gör att hon inte riktigt hänger med i svängarna när mina olika personligheter är framme. Hon märker oftast att någonting händer men kan inte få mig att förstå mer om hur min dissociation fungerar.

Hur ska jag göra i slutenvården? Hur ska jag göra med min terapeut? Borde jag sluta och hitta någon terapeut som är expert på DID/MPD?(jag är väldigt bunden till henne och kan berätta mycket). Vilka experter finns det på DID/MPD i sverige? Vad finns det för litt. om DID/MPD på svenska? Forskning?

Det finns en sak jag inte vågar ta upp med min psykolog och det är att jag fantiserar över olika övergreppssituationer. Det är minnesfragment blandat med fantasier, tex att pappa våldtar mig, att jag sedan blir pappa och våldtar mig som då är han fast i min barnkropp. När jag var liten brukade jag leka att jag var vuxen man som band fast ett barn(mig själv) och våldta mig. Detta genom att trycka mitt underliv mot min gunghästsvans eller mot en soffkant. Jag brukade alltid vara sårig i underlivet av detta tvångsmässiga beteende och har alltid gjort så så länge jag kan minnas. I dag onanerar jag samtidigt som jag fantiserar att jag blir penetrerad av pappa. Detta ger mig en mycket stark fysisk upplevelse, med välbehag blandat med skäckvågor genom kroppen, jag upplever det som att dö efteråt. En enorm elektrisk stöt som gör mig helt bedövad och förlamad efteråt. Alltid följs detta av tidsförlust. Hur ska jag göra för att sluta plåga mig själv så här? En drift som gör att jag mår mycket dåligt efteråt med skuld och skamkänslor.

Denna första fråga blev längre än jag trodde men otroligt skönt att formulera tankarna/känslorna. Hoppas någon orkar läsa helvetet.
Tack i så fall!

En Annan

Hej Snusmumrik!
Till att börja med vill jag hälsa dig välkommen. Det är jättebra att du har hittat hit och jag hoppas att du skall trivas här och få någonting bra ut ur det stöd vi andra kan ge här.
Du har kämpat länge och jag är jätteglad att du har en terapeut som ser saker på samma vis som du och som kan bekräfta dig angående din problematik och mötadig där du är. Hon har arbetat med dig så pass länge att jag tror att hon känner din vardag och dig själv bättre än någon läkare du haft kontakt med.
Min erfarenhet är att vissa läkare kan ha lite svårt att förhålla sig till DID/DESNOS problematik och sätter hellre en diagnos inom psykosspektrat. Det är mindre okonventionellt. Att detta saknar betydelse håller jag inte med om eftersom eventuell medicinering sätts in varierar beroende på diagnos, så jag tycker att du kunde be om att få utfört något av de standardiserade test som finns för dissociativa störningar. Det kunde vara ett sätt att få dem att öppna upp ögonen och ett sätt för dig att få bekräftat dina misstankar.

Du kan be din terapeut läsa på om DID och fördjupa sig i ämnet. Jag tror inte att du i detta skede skall byta terapeut utan att ha sonderat terrrängen innan och gjort ett strukturerat byte där bägge terapeuterna är införstådda och med på noterna, så vänta gärna med det. Att hitta en terapeut med spetskompetens inom området kan vara svårt. Det är också stor skillnad var i landet du befinner dig. Bor du i Stockholm finns det bred traumakompetens på kris- och traumacentrum på Danderyds sjukhus.

Forskning på svenska finns i viss mån, men det är ett begränsat utbud. Jag kan senare idag sända några länkar på temat. Utbudet på engelska är naturlitvis betydligt större. Vill du kan jag ge dig några bra länkar och också ge bokrekommendationer, men de förutsätter alltså tämligen god kunskap i engelska, då språket inte alltid är helt enkelt.

Jag måste avsluta här nu, men återkommer gärna senare. Jag är mycket intresserad av en fortsatt dialog. Sköt om dig och ha det gott!

/En Annan

(Det finns förrästen ett diskussionsforum här för DID också som du kanske vill bekanta dig mer med?)

__________________

dacci

Nej. Cirkelbevis av koranen typ är inte riktiga bevis.

Jag tycker du verkar fungera ganska bra för att ha DID/MPD/borderline/schizofreni.

All litteratur som finns är i princip engelsk, kan fråga min syster om svensk forskning på DID.

Intro:
Diagnostic and statistical manual of ... - Google Book Search

Forskning; inte gratis dock.
Recent research on multiple personality disorder. [Psychiatr Clin North Am. 1991] - PubMed Result
Multiple Personality Disorder - Research and Read Books, Journals, Articles at Questia Online Library

__________________
Om du vill ha någon att prata med är det bara att skicka ett pm

Snusmumrik

Skrev precis ett långt svar som sedan försvann när jag försökte att skicka det.
Det viktigaste var att tacka för era svar och att jag är fantastiskt glad för att komma i kontakt med andra med samma problematik.

Är intresserad av allt om DID. Vet ej hur jag ska komma in på forumet för DID? HJÄLP!!!

dacci

Ingen orsak, här är forumet:

http://www.terapisnack.com/did-disso...e-problematik/

__________________
Om du vill ha någon att prata med är det bara att skicka ett pm

En Annan

Hej igen!
Hur kommer det sig att din DID diagnos "försvann"? Vad det i samband med läkarbyte eller skedde det av någon annan anledning? Bortsåg man från de psykologisk testmetoderna som användes i första skedet av någon särskild anledning? Jag frågar för att det förbryllar mig att du gick från en DID diagnos (där neuronerna i corpus callosum "underpresterar") till en schizofreni-diagnos (där det rakt motsatta sker). Dessa två diagnoser kan likna varandra utifrån sett men är egentligen diametralt olika (så som jag tolkar det bör tilläggas - och jag är ingen läkare).

Alla dessa betänkligheter får mig att uppmuntra dig till att utmana dina läkare och begära en ny utredning, förslagsvis en hel SCID - utredning. För oeroende av vad din läkare säger så vill jag påstå att det har en väldigt stor betydelse vilken diagnos som egentligen är den rätta. Det handlar inte bara om medicineringen utan också om rätt behandling i övrigt. Dessutom är det skönt att veta vad man lider av, man kan arbeta med sig själv mer målmedvetet.

Du vill läsa om DID och som nämnts tidigare så finns det inte särskilt mycket skrivet på svenska om DID. Temat kommer upp i en del litteratur om övergrepp, men oftast då bara flyktigt.

Det finns trots allt det några nätresurser på svenska som kan vara av intresse. En del av dessa handlar inte explicit om DID utan om dissociation ur en del andra perspektiv, men kan vara värda en gnutta uppmärksamhet, om man är intresserad av problematiken.

Psykodynamisk behandling av dissocierande självskadepatienter
Y-uppsats
Ericsson P, Lindedal E

Behandlingseffekter av barn med dissociativ problematik
C-uppsats
Olsson R

Dissociation
A-uppsats
Ahlberg M

Ett liv värt att leva
postgraduate
Nordström K

Modernitetens tidsuppfattning - att tappa tid
högskoleuppsats
Gustavsson A

/En Annan

__________________

Snusmumrik

Jag fick en schizofrenidiagnos i Helsingborg och blev förtidspensionerad vid 21 års ålder. Bodde i hbg men pluggade i Lund. Blev akut inlagd i Lund när jag var där. Hämtad med ambulans efter att någon hittade mig i en buske. Jag kommer ihåg att jag hörde klockor. På St.Lars (grill-lasse) tyckte läkaren att en schizofrenidiagnos inte passade in på mig så då gjorde avdelningspsykologen psykologiska tester på mig och det visade sig att jag hade en dissociativ personlighetsstörning. Jag fick möjlighet att gå i terapi hos henne ett år. Eftersom jag inte var skriven i Lund gjorde de ett undantag för min skull och överläkaren på avd tog på sig pal-skapet. Under tiden som jag gick i terapi blev jag inlagd ett antal gånger. När jag sökte i Lund blev jag inlagd där och när jag sökte i hbg blev jag inlagd där. Överläkaren i hbg ville inte läsa journalen från Lund. Jag bad dem flera gånger att i alla fall titta på den. Vid ett tillfälle skrev jag på ett papper för att de skulle beställa journalen från Lund för att en underläkare på avd. skulle läsa den. Jag frågade senare om han läst den men han sa att han inte hade gjort det fast den hade kommit. Till detta hör oxå att jag fick en ny diagnos (borderline) i hbg av överläkaren som jag inte höll med om. Jag har inte uttalat självskadebeteende. Jag har dock svåra suicidtankar och planer i perioder. Har även vid kanske tre tillfällen när jag mått fruktansvärt dåligt, varit inlagd, övervakad och ingen lyssnar på vad jag säger, dunkat huvudet i väggen av ren despration.
I hbg har jag blivit mycket dåligt behandlad vi upprepade gånger av personal (främst nattpersonal) och överläkaren. Det fanns heller ingen möjlighet längre att bli inlagd i Lund för då skickade mig bara till hbg. Nu bor jag i Dalarna och blir mycket bättre behandlad (förutom av en gammal överläkare som egentligen är pensionerad. Han säger att jag manipulerar när jag öppet berättar om mina självmordsplaner.). I Dalarna har jag återigen blivit schizofrenidiagnostiserad. Jag äter en massa medicin som hjälper mot min paranoia men inte mot alla halucinationer. Jag får daglig stöd i hemmet och går på dagverksamhet tre gånger i veckan. Besöker min numera privata terpeut minst en gång per vecka och har oxå telefonkontakt med henne. Det är drygt när jag mår riktigt dåligt och måste vara inlagd och de inte försår när jag försvinner från min kropp och inte kan röra mig. Ibland kan jag inte heller tala. Personalen blir frustrerad på mig. Personal har även sagt till mig att jag "ALLTID MÅR DÅLIGT OCH VILL DÖ", när de frågat mig hur jag mår.

Jag har en taktik för att förstå mig själv och mina sidor och det är att vara ärlig, öppen och berätta hur jag mår för min terapeut, mina läkare och för personal. Det finns så mycket som har hänt mig och som jag har hållt hemligt i så många år och har svårt att prata om, det är miljoner gånger svårare att prata om övergrepp än att prata om mina symptom. Jag vill ju ha hjälp att se hur allt hänger ihop och varför jag får en massa konstiga symptom som att jag blir förlamad, försvinner från min kropp, inte minns vad som hänt eller sagts eller gjorts, att jag gillar olika maträtter vid olika tillfällen och inte gillar dem alls vid andra, att mina pengar plötsligt har försvunnit och jag hittar saker hemma som jag inte minns att jag köpt, att jag totalt tappar bort tiden och inte vet vad jag har gjort på flera timmar...mm.

Slutligen vad är neuronerna i corpus callosum?
Med vänliga hälsningar Snusmumrik

En Annan

Hej!

Först:
Helt kort så är neuronerna i Corpus Callosum de nervtrådar (normalt sett ungefär 200 miloner till antalet) som förbinder den vänstra och den högra hjärnhalvan med varandra. (Också kallad hjärnbalken.)

Hos schizofrenipatienter är corpus collosum överaktiv då den högra hjärnhalvan försöker "reparera" det kaos som uppstått (en följd av en räcka händelser) i den vänstra hjärnhalvan. Hos DID-patienter är de kognitiva (språk- och minnes)centrumen i vänstra hemisfären inte i kontakt med det basalt liggande episodiska minnet i långtidsminnet som är lagrat i högra hjärnhalvan.

Mina kunskaper om schizofrenins yttringar är tyvärr alltför bristfälliga för att jag skall kunna säga så mycket om det. Det som du beskriver med borttappad tid, derealisations- och depersonalisationsupplevelser är däremot bekant från beskrivningar som förknippas med DID.

Att du har så god kontakt med din terapeut och att samarbetet med psyk också fungerar är, som sagt var, guld värt. Får du inga som helst gehör för en revaluering av din diagnos?

Tror du själv att det kan bero på rädsla eller okunskap?

Ta hand om dig!
/En Annan

__________________

Snusmumrik

Hej!

Intressant hur hjärnan fungerar!
Jag har talat med min kontaktperson på öppenvården idag och framfört önskemål att göra nya psykologtest och att jag finner det problematiskt att jag är feldiagnostiserad och äter medicin mot schizofreni när jag har DID. Hon ska ta upp det med läkaren.
[quote=

Tror du själv att det kan bero på rädsla eller okunskap?
[/quote]

Jag vet inte riktigt varför de inte vill eller kan förstå men jag har upplevt vid flertal tillfällen att det finns stor rädsla för det okända och stor rädsla för svåra erfarenheter. Jag var inlagd i hbg för ett antal år sedan. Kunde inte sova och satt ensam framför tvn. Det var ett program om pedofiler som jag inte kunde sluta titta på. Efteråt gick jag in i rökrummet och försvann från kroppen. Efter ett tag i min ensamhet blev jag ursinnig över allt och slängde en soffa i väggen. Nattpersonalen kom rusande och jag blev nedtryckt. Det fanns en värme och omtänksamhet när jag blev nedtryckt men jag kunde inte tala. De tog in mig på mitt rum och försökte få mig att prata om vad som hänt. Efter ett tag lyckades jag berätta för en kvinna(inte den som tryckt ner mig) vad jag sett på tvn och att jag själv blivit utsatt för övergrepp. Kvinnan sa då att jag fick bära det själv och att hon inte ville höra. Hon lämnade rummet och jag slängde glaset med vatten i väggen, som hon gett mig. Hon rusade in till mig helt vansinnigt arg och skrek på mig. En kväll kanske två nätter senare tappade jag förmågan att röra på benen. Hade heller ingen känsel i dem. Slog på dem men inget hände. Jag satt framför tvn i ett avskilt rum och kunde inte gå på toa när jag blev nödig. Nattpersonalen kom och jag bad om hjälp. Berättade att jag behövde gå på toa men inte kunde röra mina ben och att det hänt tidigare. De hånade mig och sa att jag visst kunde gå och så stängde de dörren. Så satt jag i flera timmar tills jag hörde de utanför dörren och knackade försiktigt i väggen då rusade alla tre in och skrejk på mig att jag inte skulle väcka hela avd. Jag bad om hjälp men de bara skrek på mig. Kvinnan från kvällen med utbrottet skrek då att jag var den värsta patient hon någonsin träffat. Jag började upprepa att jag ville träffa en läkare och ha medicin (eftersom jag medicin vägrat i flera år trodde jag att det skulle ha effekt). Om och om bad jag om läkare tills de gick ut och stängde dörren. Där jag satt fanns ingen signal så där fick jag sitta tills morgonpersonalen kom, öppnade dörren och sa inget. Jag lyckades till sist massera mina ben, resa mig upp och gå på minnet av mina ben till toa. Jag skrev ut mig utan att nämna natten. Ingen annan nämnde det och jag var skräckslagen. Efteråt berättade jag för min kontaktperson på avd.(hon hade inte haft tid att prata tidigare) vad som hänt. Hon föreslog att vi skulle ha ett möte med nattpersonalen och prata igenom jag vågade inte först men tyckte det skulle vara bra och att jag inte skulle träffa dem ensam. Jag åkte hem och avdelningsföreståndaren ringde upp mig och sa att de inte ville träffa mig och att de sa att det inte var sant det jag berättat. Avdelningsföreståndaren ville att jag skulle förlåta dem och ringde upp mig några gånger. Jag förklarade att jag inte kunde förlåta dem om de inte ens erkände.

Ja en lång historia... men jag ville illustrera människors rädsla inom psykiatrin.
MVH Snusmumrik

En Annan

Hej!
Jag sitter här och skakar på huvudet... okunskap m-mm... rädsla -definitivt. Åtminstone i detta sammanhang som du beskriver.

Kan inte göra annat än skaka på huvudet och samtidigt erkänna att det känns igen. Lyckligtvis finns det de som både har kunskap och mod. Kanske är det dem du omger dig med nu...
/En Annan

__________________