lilleSkutt

Jag växte upp i en väldigt annorlunda familj. Min pappa var/är alkoholist och min mamma har alltid haft problem med nerverna och inte kunnat stå på egna ben. Min pappa drack ofta och blev då väldigt våldsam och när jag var ca: 6-7 år så började han att slå mig. Då var det mest med öppen hand men ju äldre jag blev destumer hårdhänt blev han. Han kunde slå med öppen hand, med knytnäve, ta stryptag och hålla upp mig mot väggen m.m. I stort sett alla i vår familj vet hur han var/är, men ingen gjorde något och när jag var ca: 12 år så flyttade min mamma ifrån oss och lämnade mig hos honom. Jag bodde hos honom tills jag var 21 då jag fick min egna lägenhet och kunde flytta. Hade då blivit misshandlad i ca: 15 år, både fysiskt och psykiskt. Jag har fått lite hjälp av en kurator, men jag tycker inte det hjälper så mycket. Jag har ett agg mot båda mina föräldrar, mot min pappa för allt han gjort och mot min mamma för att hon lämnade mig hos honom. Jag vet inte hur jag ska ta itu med alla känslor jag har och hur jag ska hantera min ångest. En sak som jag även undrar är, kan minnet påverkas av det jag gått igenom? För jag kan inte komma ihåg så mycket från min barndom, kan minnas mer direkt från det jag va ca: 16 år. Innan dess så är allt väldigt suddigt och det är svårt att minnas saker från min yngre barndom. Jag är rädd för att det jag gått igenom ska påverka mig negativt i framtiden, i mina val av partner, det sägs ju att människor som blivit misshandlade av t.ex. sin pappa ofast väljer likasinnade som partner. Är det verkligen sant?? Jag är rädd för att ha blivit så påverkad att jag även skulle bli som honom. Vet inte vad jag ska göra, hoppas ni kan ge tips och svar!

MentalPanic

Hej

Ditt minne sedan barndomen har du troligen blockat. Ett försvar som du byggt upp för att orka gå vidare år efter år under tiden som du bodde tillsammans med din pappa. Du skriver att du har agg mot din pappa så väl som mot din mamma. Din mor lämnade hemmet av troligen mycket anledningar. Hon hade problem med nerverna och jag personligen tror att hon kunde inte hantera allt och situationen som den var. Oftast så brukar man tänka att det är en själv som är grunden att den andra föräldern agerade som den gör. Din mor har säkert funderat och trott att du skulle få det bättre när hon inte va i vägen. Hon har säkert sett sig själv som det utlösande problemet. Har du kontakt med henne idag?

Vad jag funderar över är fick du ingen som helst hjälp att kunna flytta tidigare. Du skriver att du va 21 år innan du flyttade. Det är ju en allvarlig situation :/.

Tyckte ditt inlägg var intressant då jag själv kommer ta imot min son som är 14 år och har blivit psykisk misshandlad i 3 år utav pappan och pappans sambo. Jag känner mig lite vilsen som amma hur jag ska hantera situationen och ge honom en trygghet. Kanske du kunde ge mig något råd ..vad hade du velat haft för agerande runt dig under denna svåra perioden i ditt liv?

Och din oro för att du ska bli likadan som dina föräldrar skulle jag råda dig till att stressa ner lite med. Du ser dig själv och är medveten om saker. Jobba på det ,lär känna dig själv ..just hur DU funkar och hur du ska hantera dina egna agerande. Din medvetenhet kan va en nyckel till att bryta ett snurrande ekorrhjul.

Kram på dig och lycka till!

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

MentalPanic

Varför skulle inte Tyskland vara ett tryggt land för barn?

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

MentalPanic

hehe Ja jo . Jag ser att Tyskland har ett bättre socialt nätverk än va Sverige har. Så på den delen tror jag att barn har en trygghet här ja. Men i grunden tror jag att det beror på omgivning och personer som är runt barnet.

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

MentalPanic

Visst finns den delen med. Tyskland är ju inte riktigt tredje världen.För att ta ett exemple: Har en dotter som har prader willi syndrome . Sverige har 1 boende för dessa personer. Tyskland har 16 boenden.

__________________
Look at me for understand how beautiful you are.

Reflektionist

Det är nog bra om du försöker att bearbeta det som hänt och också får klarhet i vad du skall undvika för personlighetstyper i framtiden.

Man behöver inte följa i negativa fotspår, det kan bli tvärtom istället att man vill göra gott mot andra..du är medveten om vad som inte skall ske mellan barn och vuxna, det räcker gott så långt att du vet skillnaden mellan fel och rätt..

En Annan

Hej, -jätteglad att du har hittat hit!

Du frågar om det du upplevt kan ha påverkat ditt minne och som MentalPanic säger så kan man blockera minnen om man genomlevt någonting traumatiskt (i psykologiska termer pratar man då ofta om dissociation och dissocierade minnen). Det du beskriver är traumatiska upplevelser som du kan komma att behöva bearbeta även en tid framöver. (Det är mindre troligt att långttidsminnet har påverkats (du har ju minnen från sexton år och framåt) av den fysiska misshandeln.)

Jag skriver att du kan behöva bearbeta den fysiska och inte minst psykiska misshandeln under en tid framöver. Jag tror att du kunde må bra av att medvetet, (med t.ex. en psykoterapeut med kompetens inom traumabehandling,) bearbeta de erfarenheter du har.

Du är stark som vågar tala om det som hänt och se verkligheten som den är och har varit. Detta i sin tur, och det att du visat dig villig att bearbeta dina upplevelser gör risken mindre vad gäller det du skriver att du är rädd för, nämligen att bli som honom. Genom den insikt du har minskar den risken avsevärt, så jag tror att du inte behöver oroa dig över det särskilt mycket. Försök bara att ta hand om dina behov och dig själv och kom ihåg att du redan kommt en bra bit på väg genom att du faktiskt sökt stöd.

v.h. En Annan

__________________